och genotyper
Den nationella strategin och handlingsplanen för främmande arter och genotyper ska övergripande visa hur Sverige ska arbeta med främmande arter nationellt och internationellt.
Målet är att människans spridning av organismer som naturligt inte hör hemma i svenska ekosystem, inte ska tillåtas skada biologisk mångfald, ekosystemens funk- tion, socioekonomiska och kulturella värden eller människors och djurs hälsa.
Syftet med en nationell strategi och handlingsplan är att etablera ett gemensamt nationellt fungerande system för all hantering av främmande arter och genotyper. Det ska vara:
• ändamålsenligt, d.v.s. bidra till att hantera samhällets problem med främmande arter.
• kostnadseffektivt och dimensionerat utifrån de faktiska och potentiella risker som finns i detta område. Vilka åtgärder som sätts in måste därmed vägas mot de enskilda myndigheternas resursprioriteringar.
Strategin och handlingsplanen föreslås innefatta i följande delar:
• Ansvarsområden. Ansvarsfördelningen mellan olika aktörer måste tyd- liggöras.
• Organisation och samordning. Endast genom en fungerande organisa- tion och ett fungerande samarbete mellan myndigheter och övriga aktörer kan ett effektivt arbete bedrivas.
• Artinformation och rapporteringssystem. Befintliga och potentiellt invasiva främmande arter måste identifieras och utbredningsinformation sammanställas.
• Åtgärdsarbete. Förebyggande åtgärder är alltid mest kostnadseffektiva. I de fall de förebyggande åtgärderna misslyckas behövs en handlingsbe- redskap där riskanalyser, åtgärdsplaner, beredskapsplaner, övervakning och varnings- och responssystem utgör viktiga pusselbitar. I bilagorna finns fördjupad redogörelse över övervakning (Bilaga B), riskanalyser (Bilaga C) och varnings- och reponssystem (Bilaga D).
• Informationssatsningar. Genom informationssatsningar kan medveten- heten och engagemanget för problemet med invasiva främmande arter öka. Detta är nödvändigt för att uppmuntra privata initiativ och frivilliga insatser.
• Kunskap och forskning. Ökad kunskap behövs för att bättre kunna för- utsäga konsekvenserna av en introduktion av en främmande art samtidigt som det ger starkare grund för olika beslut om hur resurser ska fördelas. • Regelverk för främmande arter. För att få till ett fungerande och hel-
täckande regelverk för hantering av främmande arter behöver både det nationella och internationella regelverket inom EU kompletteras. En mer detaljerad beskrivning av några av de viktigaste svenska författningarna som rör främmande arter finns i Bilaga E.
• Frivilliga åtaganden. Uppförandekoder som omfattar hantering av främ- mande arter kan stimulera näringar och konsumenter att agera för att in- vasiva främmande arter inte sprids till naturen.
• Internationella konventioner och samarbeten. Eftersom främmande arter inte begränsas av nationsgränser är det internationella samarbetet mycket viktigt. Här beskrivs några svenska ställningstaganden i olika in- ternationella samarbeten.
• Konsekvensanalys. Både organisation och åtgärdsarbete kräver att nya resurser för arbetet sätts av, då detta inte ryms inom myndigheternas be- fintliga budgetar. Kostnadsuppskattningar över föreslagna åtgärder finns i Bilaga A, med en kort sammanfattning på s. x–y.
Den nationella strategin och handlingsplanen bör revideras med jämna mellanrum, gärna i samband med den fördjupade utvärderingen om miljömålen som sker vart fjärde år.
För att belysa olika problemställningar rörande främmande arter lyfts några pilot- organismer fram. Exempel på problemställningar är oklarheter vad gäller ansvars- fördelningen mellan olika myndigheter, brister i befintliga regelverk, hur olika organismgrupper introduceras, i förekommande fall olika användningsområden för främmande arter och deras hantering samt exempel på vilken påverkan på biolo- gisk mångfald, socioekonomin och människors och djurs hälsa olika arter kan ge. De valda pilotorganismerna är 1) amerikansk kammanet, 2) amerikansk hummer, 3) bäckröding, 4) spansk skogssnigel, 5) jätteloka och Tromsöloka, 6) contortatall, 7) mårdhund och 8) tallvedsnematod. Dels beskrivs arterna och problemen för- knippade med dessa i korta sammanfattningar, dels mer utförligt i Bilaga G1–G8.
För berörda myndigheter finns idag ingen möjlighet att inom befintlig ram omför- dela resurser till arbetet med främmande arter. Det innebär att om strategin och handlingsplanen ska kunna genomföras behöver uppskattade resurser tillföras (se avsnitt om konsekvensanalys). Under 2009 avser myndigheterna som genomfört detta regeringsuppdrag samt ArtDatabanken att bibehålla det nätverk som etable- rats genom arbetet med regeringsuppdraget, i avvaktan på kommande ställningsta- gande om bl.a. organisationen. Arbetet inom nätverket kan emellertid endast bedri- vas inom befintliga budgetramar, men bedöms ändå delvis kunna fylla den sam- ordningsfunktion som samverkansgruppen för främmande arter föreslås få (se för- slag nedan).
Under föreslagen nedan anges vem som fattar beslut i frågan (t.ex. om vem som ska få uppdraget) samt förslag på vem som utför åtgärden. Därtill har förslagen nedan prioriterats utifrån hur viktigt samrådsmyndigheterna i regeringsuppdraget anser att respektive förslag är.
Spansk skogssnigel – Brister i utpekat ansvar
Unga spanska skogssniglar (Arion lusitanicus). Foto: Helena Höglander Den spanska skogssnigelns (Arion lusitanicus) möjlighet att sprida sig obegränsat genom landet har underlättats av frånvaro av några som helst åtgärdsplaner. Ingen myndighet har ansett sig ansvarig för denna organism och därmed underlåtit att vidta åtgärder. Problemet med spansk skogssnigeln har därmed ”fallit mellan stolarna”.
Spansk skogssnigel har av Naturvårdsverket betraktats som ett problem för trädgårdsnär- ingen, som Jordbruksverket bör ansvara för. Jordbruksverket har inte ansett sig kunna vidta åtgärder, eftersom den endast har varit ett problem i fritidsodling och att växtskyddslagstift- ningen primärt har tillkommit för att skydda mot ekonomiska förluster i yrkesodlingen. Läns- styrelser eller kommuner har inte heller engagerat sig i frågan. Ingen myndighet har gjort något trots ihärdiga påstötningar från villaägare och från fritidsodlingens organisationer. Inget har gjorts under tiden då dess utbredning var begränsad och då åtgärder fortfarande skulle kunna ha hindrat den fortsatta spridningen och åtminstone en del av de negativa effekterna. Under åren sedan den först uppmärksammades på 1980-talet har snigeln ökat sin utbred-ning till att innefatta större delar av södra Sverige och Mellansverige. Idag upp- träder den i massförekomster som har blivit en plåga i trädgårdar och blir alltmer även ett problem i naturmiljöer och jordbruksmarker.
Idag vet vi att ett samlat samarbete mellan myndigheter och näringar med en välgenom- tänkt beredskapsplan med en rad åtgärder kanske hade kunnat hindra eller begränsa spridningen av snigeln om de hade satts in i ett tidigt skede.