Att på ett trovärdigt sätt kartlägga alla de faktorer som sätter igång och leder till en specifikt utformad förändring av det legala
pro-grammet är en mycket komplicerad uppgift. Det blir särskilt kom-plicerat när den information som finns att tillgå, t.ex. offentliga utredningar och propositioner, redan medierats genom ett politiskt filter. Mitt huvudsakliga intresse är inte heller att studera vilka kausala mekanismer som påverkar den socialpolitiska utvecklingen i ett specifikt fall, utan istället att studera om och hur normgivarens syn på substantiell och processuell rättvisa har förändrats över tid. Jag har därför valt att studera förändringarna av det legala programmets innehåll och form utifrån ett idéanalytiskt perspektiv. Detta perspektiv tar dock sin utgångspunkt i den mångkausala modell som presenterades i föregående kapitel. Perspektivet bortser med andra ord inte ifrån att internt/externt tryck och spårberoende är av betydelse för förändringarna inom programmet, men lägger fokus på hur politiska idéer och ideal påverkar de styrandes sätt att uppfatta och handskas med uppkomna problem.
En utgångspunkt för detta perspektiv är att omständigheter, svårigheter och händelser inte har några inneboende egenskaper som gör dem mer eller mindre benägna att uppfattas som proble-matiska. Att någonting uppfattas som ett problem ser jag alltså som en förutsättning för att det legala programmet ska bli föremål för en åtgärd (Stone 1989:282). En andra utgångspunkt för detta per-spektiv är att en sådan problemformulering inte är en neutral före-teelse. Att påstå att någonting är ett problem är i grunden en fråga om moral, en bedömning av rätt och fel, gott och ont (Loseke 1999:47). Det handlar om att skapa bilder och dessa bilder handlar om att tillskriva orsaker, skuld och ansvar (Stone 1989:282). Enligt Deborah Stone handlar problemformuleringar i grunden om att uttrycka idéer om kausalitet. Politiker kan an-amma vetenskapliga kausalförklaringar, men kan även skapa egna berättelser om problem och lägga skulden på individer eller insti-tutioner för att rättfärdiga användandet av den politiska makten för att handskas med problemet (ibid.). De sakförhållanden som anses problematiska, t.ex. de ökande kostnaderna för förtidspensionen, konstrueras som en specifik typ av problem genom att det ges en specifik kausalförklaring. När problemet ramas in av en specifik kausalförklaring (problem frame (Goffman 1974)) ger den oss ett ”förgivettaget mönster” som systematiskt formar det sätt vi tolkar saker genom att rikta vår uppmärksamhet mot vissa aspekter och
låter oss ignorera andra (Loseke 1999:73). Lösningarna framstår som ”naturliga” när de kläs i en specifik kausalförklarings språk-dräkt. Utifrån detta perspektiv blir forskarens uppgift att iaktta det redan iakttagna, och försöka att avtäcka de idéer om t.ex. rättvisa (substantiell och processuell) och ansvar (för den individuella välfärden) som kommer till uttryck i problemformuleringarna. Syftet med idéanalysen är följaktligen att beskriva och tolka inne-börden i de problemformuleringar som ligger till grund för re-formerna. Värt att påpeka är att jag inte huvudsakligen ser idéerna som oberoende variabler i en kausalförklaring. Idéer kan alltså inte ensamma förklara varför förtidspensionssystemet blir föremål för reformer, utan bara öka vår förståelse om varför reformerna utfor-mas på ett visst sätt (Blyth 2001:3).
Me t od
Idéanalys är en metod som när den jämförs med ”intervjun” eller ”statistiken” är inriktad mot textanalys. Textanalys är dock ett bro-kigt begrepp som kräver en precisering. Den precisering jag tänker ge kommer inte att innefatta en diskussion om skillnaden mellan semiotik och diskursanalys och hur de olika skolorna ser på be-grepp som ”text” och ”diskurs”. Det är utrymmet allt för begränsat för att göra. Istället koncentrerar jag mig på textanalysen såsom jag använder den för att studera trycksaker med någon typ av politiskt budskap. De trycksaker som utgör mitt material har alla en känd avsändare – propositioner, motioner, offentliga utredningar och debattartiklar. I dessa fall används texten för att uttrycka idéer och bilder av den omgivande verkligheten och som en typ av handling, dvs. för att uttrycka en åsikt, informera om något eller liknande (Bergström & Boréus 2000:16). Författaren betraktas här som en medveten aktör som vänder sig till en publik i ett specifikt ärende under specifika socialhistoriska omständigheter (May 1997:173). För att studera denna typ av texter krävs någon form av analytiska redskap eller tekniker för att inte hänfalla till ogrundat tyckande (Beckman 2005:9). Ludvig Beckman (2005) har i en utmärkt liten skrift om idéanalysen lyft fram behovet av en analysapparat såväl som en analysteknik.
En analysapparat utgörs av kategorier med vars hjälp forskaren kan studera de frågor man vill besvara. Vad dessa kategorier består av beror på vilken teoretisk diskussion forskaren avser att bidra till (Ibid., s. 20). Att skapa en analysapparat är ett sätt att operationali-sera de begrepp och kategorier som ska undersökas (ibid., s. 24). Analysapparatens kategorier fungerar som ett sökljus som på för-hand bestämmer vad vi letar efter. Som Beckman påpekar är en vanlig invändning mot att använda sig av en sådan analysapparat dels att den styr vad vi kan hitta i materialet, dels att vi inte låter materialet tala för sig självt. Beckmans replik mot dessa invänd-ningar, som jag finner välgrundad, är att forskaren alltid har en förförståelse av sitt studieobjekt som kommer att styra vad han/hon letar efter och därför även vad han/hon kan hitta. Att på förhand presentera sin analysapparat är bara ett sätt att synliggöra och med-vetandegöra, för sig själv och för läsaren, vilka utgångspunkter man har (ibid., s. 21-3).
En analysapparat kan konstrueras på flera olika sätt. Ett sätt är att använda sig av idealtyper. Ur ett idéanalytiskt perspektiv är en idealtyp en ”tankekonstruktion som försöker fånga in de väsentliga egenskaperna hos en ståndpunkt eller kanske hos en hel ideologi” (ibid., s. 28). Denna tankekonstruktion ”är ett koncentrat av de egenskaper eller idéer som forskaren anser vara av särskild betydelse i beskrivandet av fenomenet” (ibid.). Det kan här vara fråga om att renodla de idéer som utmärker en viss position och sedan relatera det undersökta budskapet till denna idealtypiska position. Poängen med att använda idealtyper är följaktligen inte att den ger en be-skrivning av faktiskt existerande budskap, utan att ”de hjälper oss att tydliggöra de skillnader som vi anser vara väsentliga” (Beckman 2005:29). Jag kommer att använda mig av två typologier (upp-sättningar av idealtyper), en för att studera om och hur det offent-liga ansvarets gränser (det legala programmets innehåll) har för-ändrats, en för att studera vilka principer för administrativ rättvisa som har ansetts viktiga att förverkliga under olika perioder (det legala programmets form). Dessa typologier är vid det här laget kända för läsaren. Den första består av de tre förklaringsmodellerna – utstötnings-, attraktions- och systemmodellen – som presentera-des i det inledande kapitlet. Den andra består av den typologi för administrativ rättvisa som presenterades i föregående kapitel. Precis
hur dessa idealtyper kommer att användas diskuteras nedan. Först vill jag dock säga något om vilken analysteknik jag har använt mig av, dvs. vilka regler som har väglett bearbetningen av materialet.
Som analysteknik har jag använt mig av en s.k. kvalitativ
innehållsanalys. Analysen har företagits i fem steg. Det fösta steget
var att läsa igenom texten (t.ex. en proposition) ett flertal gånger för att få en uppfattning om hela dess innehåll och centrala teman. I det andra steget plockades citat i form av stycken och meningar med relevans för frågeställningen ut. Ett sådant stycke brukar kallas
textuell enhet (Krippendorff 1980) eller meningsbärande enhet
(Graneheim & Lundman 2004). Dessa enheter plockas ut och länkas samman genom anteckningar om det sammanhang det tagits ut ur. Det tredje steget bestod i att korta ner och sammanfatta den textuella enheten utan att förändra dess innebörd. Här är det alltså textens manifesta innehåll som analyseras genom att sammanfatta det synliga och påtagliga i texten. Slutligen gjordes en tolkning av textens underliggande mening, vad som brukar benämnas textens latenta innehåll (Graneheim & Lundman 2004:106). Det sista steget i analysen består i att bestämma hur väl de egenskaper som utmärker budskapet överensstämmer med någon av idealtyperna som jag har skapat. Som redan konstateras beskriver inte idealtyperna det exakta budskapet utan hjälper forskaren att tydliggöra de skillnader som han/hon anser vara viktiga. I framställningen använder jag mig av såväl direkta citat (textuella enheter), som av kondensat av längre textstycken och egna tolk-ningar. Läsaren har därför i görligaste mån själv en möjlighet att utvärdera om tolkningarna förefaller rimliga. För en mer utförlig reliabilitetskontroll krävs givetvis att läsaren själv går tillbaka till ursprungstexterna. Eftersom materialet består av offentligt tryck är tillgängligheten inte ett problem.