År 1970 sker den första förändringen av reglerna om rätt till för-tidspension i AFL (prop. 1970:66). Bara två år senare sker ytterli-gare en förändring (prop. 1972:55). Den första reformen innebar att det från och med den 1 juli 1970 infördes vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av folkpension och ATP. Kraven för att erhålla förtidspension mildra-des också i allmänhet, men reformen var speciellt inriktad på gruppen ”äldre”. Med gruppen äldre avsågs framförallt personer 63 år eller äldre. Att utredarna fastnade för just denna ålder har sin förklaring i att de då gällande reglerna för förtida uttag av pensio-nen gällde från 63 års ålder. De nya reglerna medförde att de som
gjort förtida uttag, och uppfyllde de nya kraven för förtidspension, skulle ha rätt att avbryta uttaget och övergå till förtidspension. För-tidspensionen hade vid denna tidpunkt kommit att uppfattas som en naturlig del av ett rörligt pensionssystem (se t.ex. SfU 1975:15, s. 20).
Vidare innebar reformen att rätten till 1/3 pension ändrades till 1/2 pension. Den tidigare regressiva skalan byttes nu till en skala där pensionen blev proportionell mot invaliditetsgraden. I utred-ningen menar man att det tidigare systemet kunde ”betecknas som en orättvisa” (DsS 1969:5, s.133). Att man inte behöll 1/3 i det nya proportionerliga systemet berodde på att både sjukpenningen och förtidspensionen krävde att arbetsförmågan var nedsatt med minst hälften. En ny invaliditetsgrad skulle således försvåra sam-ordningen mellan de olika systemen. De mest långtgående föränd-ringarna finner vi dock i de materiella försäkringsvillkoren.
Att arbetsoförmågan skulle baseras på ”sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte” byttes ut mot det betyd-ligt modernare ”sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan”. Detta var dock inte enbart en språklig förändring. Nedsättningen av den fysiska eller psyksiska prestationsförmågan kunde nu vara en direkt följd av det naturliga åldrandet. De arbetsmarknadsmässiga hänsynstagandena fick ökat utrymme vid invaliditetsbedömningen. I motsvarande mån kom de medicinska faktorerna att få minskad betydelse vid bedöm-ningen av rätt till förtidspension. Utredarna gjorde följande analys gällande dem reformen skulle kunna komma att beröra:
…personer, som bedöms ha sådan arbetsförmåga att de inte ansetts berättigade till förtidspension eller till endast partiell sådan,[och] inte har kunnat beredas arbete alls eller endast tillfälligt sådant trots an-strängningar under lång tid från arbetsvårdens sida. Om detta är för-hållandet synes man berättigad att dra den slutsatsen att vederböran-des arbetsförmåga endast är fiktiv. Förtidspension bör då kunna be-viljas med bortseende från denna fiktiva arbetsförmåga” (DsS 1969:5, s. 114).
Utredarna analyserar här problemet med förtidspensionssystemet i termer av utstötningsmodellen och menade att den moderna ar-betsmarknaden, med pågående strukturomvandlingar och rationaliseringsprocesser, även påverkar lindrigt handikappade
personers försörjningsförmåga. Möjligheten att utnyttja arbets-förmågan blir nu avgörande för huruvida den kan anses existera eller inte. Om det inte finns möjlighet att utnyttja sin arbets-förmåga får den anses som fiktiv. Genom reformen förstärks således den professionella modellen för administrativ rättvisa ytterligare. Det blev m.a.o. konsekvenserna av ett tillstånd som blev det viktiga för att avgöra rätten till förtidspension. Det utredarna kallar ett ”medicinskt handikapp” förblev dock en förutsättning för bedöm-ningen av arbetsförmågan. Det föranleder dem att konstatera att ”arbetsmarknadsmässiga hänsyn och medicinska hänsyn bör ses som två kommunicerande kärl vid invaliditetsbedömningen. Ökas de arbetsmarknadsmässiga hänsynen, minskar därmed automatiskt de medicinska” (ibid., s. 119). När det gäller de äldre kom man att tillämpa en form av ”yrkesinvaliditet”, och för övriga försäkrade kom de arbetsmarknadsmässiga hänsynen att få ökad betydelse.
Trots att kravet på en medicinskt grundad arbetsoförmåga kvar-står drar utredarna slutsatsen att man vid tillämpningen av de nya reglerna sannolikt måste godta den äldre ”försäkrades egen uppgift att han inte orkar med arbetet och att det alltså i stort sett läggs i hans egen hand att avgöra om han skall få förtidspension” (ibid., s. 126). Som vi kan förstå innebar detta en mycket hög grad av de-kommodifiering enligt Esping-Andersens definition där medbor-gare utan risk för förlust av inkomst och generell välfärd fritt kan ”opt out of work when they themselves consider it necessary” (Esping-Andersen 1990/2006:164). Denna förändring kan även tolkas som en förskjutning i riktningen mot en mer förhand-lande/medierande förvaltningsmodell. De äldres egna definitioner av tillståndet och dess konsekvenser ska nu tillåtas spela en stor roll i beslutet.
Dessa förändringar kompletterades 1972 (prop. 1972:55) med en ytterligare uppmjukning av kriterierna för rätt till förtids-pension. Lagändringen medförde att äldre förvärvsarbetande som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen (450 dagar) skulle kunna erhålla förtidspension om han/hon var varaktigt arbetslös. Problemet med förtidspensionens funktionssätt analyseras även denna gång i termer av ”utstötningsmodellen”. I propositionen skriver Socialminister Aspling m.fl. att på grund av näringslivets strukturomvandlingar är det inte ovanligt att äldre förvärvsarbetare
blir varaktigt arbetslösa utan att ”någon nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan föreligger” (prop. 1972:55, s. 12). För denna grupp kan det te sig slumpartat om de har rätt till förtidspension eller inte. Äldre utförsäkrade personer bör därför jämställas med dem som var berättigade till förtidspension. Vidare framhålls det att ”för denna grupp bör därför öppnas möjlighet att bevilja förtidspension på arbetsmarknadsmässiga grunder utan någon särskild medicinsk prövning” (ibid. s. 12). De nya reglerna klargörs ytterligare genom konstaterandet: ”I fråga om pension på nu förevarande grund har pensionssökandens hälsotillstånd i prin-cip ingen betydelse. Något krav på att läkarutlåtande skall bifogas ansökan om pension behöver under sådana förhållanden inte ställas upp” (ibid. s. 16). För dem som inte kunde anses tillhöra grup-pen äldre kvarstod kraven om att arbetsoförmågan skulle ha en medicinsk orsak. Om 1970 års reform knöt ihop förtidspensionen med ålderspensionen, kan 1972 års reform sägas innebära att arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensionen sammanfogades.
Året efter sänkningen av den allmänna pensionsåldern sker yt-terligare en förändring av bedömningen av arbetsförmågan (prop. 1976/77:44). Den s.k. ”missbruksparagrafen” infördes i AFL 7 kap. 3 § år1977. Den avsåg att jämställa bedömningen av arbets-förmåga för dem som missbrukade alkohol eller liknande med den för personer med andra sjukdomar. Fokus skulle nu riktas mot arbetsförmågan och huruvida den kunde antas förbli nedsatt under avsevärd tid: ”Bedömningen skall göras efter samma grunder oav-sett arten av den föreliggande nedsättningen av prestations-förmågan”. Detta medförde även att omdiskuterade diagnoser som ”psykopati” och ”sociopati”, utan klar medicinskt fastställd grund, kunde komma att ge rätt till förtidspension.
Sammantaget kan vi konstatera att 1970-talets reformer med-förde en övergång till ett klart socialmedicinskt sjukdomsbegrepp, samtidigt som kopplingen mellan sjukdom och arbetsförmåga nästintill upplöstes. Administrativ rättvisa ansågs kunna tillskapas genom professionella bedömningar av den enskildes möjligheter att försörjas sig. Fokus lades på konsekvenserna av individens till-stånd, inte i första hand på om individen var sjuk i strikt medi-cinsk mening. För äldre försäkrade kom individens egen defini-tion av sjukdom och arbetsförmåga att spela en allt större roll.
Detta vittnar om att den förhandlande/medierande förvaltnings-modellen blev mer framträdande. Vi kan även konstatera att för-tidspensionen omvandlades till en brygga mellan välfärdssystemets grundpelare; arbetslöshetsförsäkringen och pensionssystemet. På så sätt kan det även sägas att målet med förtidspensionen förändrades. Det mål det legala programmet ska sikta på att uppfylla är inte längre bara att ge kompensation för förlorad arbetsinkomst till följd av sjukdom utan den ska även fungera som en förlängning av ar-betslöshets- och pensionsförsäkringen. Bengt Furåker (1979) har karaktäriserat reformen som ett ”friköp” av arbetslösas beroende av att sälja sin arbetskraft. Arbetsförmågebegreppet ändrades för att tillgodose de behov som skapades av den förändrade arbetsmark-naden. Även då problemet identifierades inom ramen för utstötningsmodellen blev statens reaktion alltså inte att ställa högre krav på arbetsgivarna (om t.ex. förbättrad arbetsmiljö). Istället ökade staten sina åtaganden för att minska de sociala konsekven-serna av rationaliseringsprocessen.