En av de dominerande forskningsinriktningarna på det social-politiska området har koncentrerat sig på att förklara välfärdsstatens uppkomst och utveckling. Här återkommer sambandet mellan medborgarskap och sociala rättigheter. Genom att kvantifiera rättigheter och skyldigheter i olika länder och under olika perioder har sambandet analyserats. Även då dessa undersökningar enbart är inriktade på de formella aspekterna av medborgarskapet, dvs. på hur rättigheterna kodifierats i lag, kan de dels ge oss en första indikation på vidden av det sociala medborgarskapet, dels hjälpa oss att förstå de mekanismer och processer som påverkar socialpolitikens inriktning och omfattning. Flera ambitiösa försök till att teckna en forskningsöversikt över detta grundligt utforskade område har gjorts under årens lopp (t.ex. Skocpol & Amenta 1986; Korpi 1989; Amenta m.fl. 2001). Jag tar här dessa forskningsöversikter som utgångspunkt för min diskussion och skiljer mellan tre huvudargument som under senare tid dominerat fältet (Amenta m.fl. 2001). Med vägledning av dessa förklaringsmodeller diskuteras därefter senare års förändringar av välfärdsstaten. Slutligen visar jag hur förklaringsmodellerna kan hjälpa oss att förstå förändringar i den svenska socialpolitikens inriktning och omfattning och i förlängningen, förändringar av rätten till förtidspension.
Den första förklaringsmodellen fokuserar på den ekonomiska utvecklingen och medborgarnas förändrade behov som följde av industrialiseringen. Under 1960- och 1970-talen var detta den dominerande förklaringsmodellen till välfärdsstatens framväxt. Alla länder antogs vara del av en evolutionsprocess som rörde sig från ett traditionellt bondesamhälle till ett modernt industrisamhälle. Oavsett styrelseskick och dominerande politiska ideologier antogs det att de industrialiserade länderna införde liknande social-försäkringssystem och utbildningspolitik (Cutright 1965; Mishra 1973). Man menade att industrialiseringen och urbaniseringen försvårade för familjer att själva sörja för sina handikappade, sjuka, äldre och arbetslösa släktingar. En åldrande befolkning ackompan-jerad av ekonomisk tillväxt skapade också behov och krav på att
staten ökade sina sociala insatser (Scokpol & Amenta 1986:133). Industrialiseringen skapade samtidigt kapital för att betala för en mer omfattande socialpolitik. Industrialiseringstesen beskriver alltså en socialpolitisk konvergens i en uppåtgående riktning (Montanari mfl. 2007). Förklaringsmodellen utgår ifrån att den teknologiska utvecklingen framkallar liknande sociala strukturer i alla länder.
Den andra förklaringsmodellen argumenterar för att det är de politiska processerna som bestämmer socialpolitikens inriktning och omfattning efter att en viss ekonomisk utveckling har uppnåtts. Den mest prominenta av dessa förklaringsmodeller är maktresurs-ansatsen (Stephens 1979; Korpi 1983). Walter Korpi (1989:312) menar att det är maktkampen mellan marknadens och politikens logik som bestämmer utvecklingen. Maktresurser som kan mobiliseras och användas inom politiken och på marknaden varierar därför på ett klassrelaterat sätt. Inom den ekonomiska sfären utgörs den avgörande maktresursen av kontrollen över kapitaltillgångar. Inom den politiska sfären strömmar däremot makten genom massans styrka. Den mobiliseras genom den demokratiska processen och tenderar att ge fördelar till de numerärt överlägsna kollektiven, speciellt den organiserade arbetarklassen. Dessa förhållanden skapar en spänning mellan marknaden och politiken. Utvecklingen och utformningen av det sociala medborgarskapet och välfärdsstaten blir därför ett uttryck för sfärernas styrkeförhållande (ibid.). Maktresursansatsen lägger alltså stor vikt vid arbetarklassens organisationsgrad och de socialdemokratiska partiernas tillgång till regeringsmakten. I korthet menar förespråkarna för denna förklaringsmodell att politik spelar en stor roll när vi vill förklara socialpolitikens utveckling.
Den tredje förklaringsmodellen tar sin utgångspunkt i institutionell teori och menar att de politiska institutionerna och organisationerna kraftigt påverkar möjligheterna för socialpolitiska innovationer. Det mest inflytelserika verket på området är kanske Esping-Andersens (1990/2006) The three worlds of welfare
capitalim där han menar att tre distinkta typer av välfärdsstater
etablerades under efterkrigstiden; en liberal, en konservativ och en socialdemokratisk. Vad som skiljer regimtyperna åt är graden av dekommodifiering, dvs. medborgarnas möjligheter att leva och
försörja sig utanför marknaden. En minimidefinition av en de-kommodifierande välfärdsstat måste enligt Esping-Andersen inne-hålla ”that citizens can freely, and without potential loss of job, income or general welfare, opt out of work when they themselves consider it necessary” (Esping-Andersen 1990/2006:164). Även om ingen välfärdsstat, ovillkorligt, kan sägas uppfylla denna mi-nimidefinition anses den socialdemokratiska modellen vara mest dekommodifierande och den liberala modellen minst dekommodi-fierande. Vad som är intressant med denna teori, i detta saman-hang, är att den lägger fokus på att det ”socialpolitiska arvet” på olika sätt strukturerar möjligheterna för framtida socialpolitik. Inom denna skola ses stater som aktörer och strukturer, inte bara som produkter av en socioekonomisk utveckling eller som verktyg i händerna på den sociala grupp som vinner regeringsmakten (Skocpol & Amenta 1986:147-51). Ett viktigt begrepp i saman-hanget är ”path dependency” eller spårberoende som betyder att när en uppsättning institutioner väl är på plats så anpassar aktörer sina strategier på ett sätt som både reflekterar och förstärker syste-mens logik. Spårberoende kan också betyda att etablerade institu-tioner påverkar distributionen av makt. Skocpol menar t.ex. att institutionella arrangemang ”affect the capabilities of various groups to achieve self-consciousness, organize, and make alliances” (Skocpol 1992:47). I termer av Esping-Andersens analys betyder detta t.ex. att den socialdemokratiska modellen genom sina de-kommodifieringsprogram förstärker arbetarklassens politiska och ekonomiska organisationer.
Ingen av dessa förklaringsmodeller har fått odelat stöd i den empiriska forskningen. Industrialiseringstesen har anklagats för att inte ta hänsyn till hur de socialpolitiska institutionerna såg ut in-nan industrialiseringen och för att t.ex. inte kunna förutsäga tid-punkten för införandet och utformandet av socialförsäkringar i olika länder. Även om vissa ekonomiska mått har visat sig relevanta kan de inte förklara olikheter i sociala utgifter mellan olika länder under efterkrigstiden. Maktresursansatsen har varit betydligt mer framgångsrik vad gäller detta, men socialdemokratiskt maktinnehav har t.ex. inte förhindrat nedskärningar och besparingar på senare år (Hubert & Stephens 2000). Modellens fortsatta förklaringsvärde kan alltså ifrågasättas. Förklaringsmodellen har också anklagats för
att ha väldigt lite att säga om införandet av socialpolitiska program under perioderna innan socialdemokratiska partier var innehavare av regeringsmakten (Orloff & Skocpol 1984). De huvudsakliga invändningarna mot den institutionella approachen är att den inte kan förklara förändring eftersom den fokuserar på institutionell reproduktion. Esping-Andersens typologi kan t.ex. hindra oss från att se olikheter mellan länder inom samma regimtyp och överdriva skillnaderna mellan länder tillhörande olika regimtyper. Trots dessa invändningar har samtliga förklaringsmodeller erhållit stöd av olika empiriska undersökningar och är alltjämt närvarande i den vetenskapliga debatten om välfärdstatens utveckling. Mycket talar för att en kombination av de olika modellerna har det högsta förklaringsvärdet. Detta blir inte minst tydligt när de appliceras på senare års debatt om välfärdsstatens nedmontering.