Politisk polarisering uppstår inte ur tomma intet. Skillnader i människors kulturella livsstilar och materiella livsvillkor har alltid varit grogrund för sociala motsättningar i samhällen. I själva verket har vi uppfunnit demokratiska rättsstater för att kunna hantera konflikter och försöka lösa gemensamma problem varav många springer ur sociala skiljelinjer. Sociala skiljelinjer har lagt grunden till och kan förklara hur och var- för partier och intresseorganisationer valt att politisera vissa konflikter framför andra. De sociala skiljelinjer som på så sätt
har gjorts till föremål för politisk strid har kommit att prägla den politiska kulturen och samhälleliga utvecklingen. Denna sorts politisering efter sociala skiljelinjer har sett olika ut i olika länder och är en huvudanledning till att länders partisystem kan se så olika ut (Lipset och Rokkan 1967).
En första förutsättning för politisk polarisering är att det finns någotsånär tydliga intressemotsättningar bland med- borgarna. Sociala skiljelinjer som politiseras ger upphov till politiska skiljelinjer som historiskt främst har tagit sig uttryck i att olika sociala grupper röstat på olika partier. Forskningen om väljarbeteende har visat att det fortfarande finns ett starkt samband mellan social grupptillhörighet och partival i Sverige (jämför Oscarsson och Holmberg 2016). I figur 5.1 visar vi hur samvariationen mellan tolv olika klassiska gruppindelningar och partival har utvecklats sedan ett drygt halvsekel tillbaka. Huvudresultatet i Sverige – liksom i alla jämförbara etablerade västdemokratier från vilka det finns liknande långa tidsserier – visar att sambandet mellan framför allt industrisamhällets gamla sociala gruppindelningar och valet av parti har eroderat långsamt. På en viktig punkt tycks alltså de grundläggande förutsättningarna för en tilltagande samhällspolarisering till följd av motsättningar mellan sociala grupper ha blivit mindre – i så måtto att existerande skillnader inte lika tydligt tar sig uttryck i politiskt beteende vid valurnorna.
Den vänstra grafen i figur 5.1 visar hur klassiska arbets- marknadsrelaterade sociala skiljelinjer dramatiskt minskat i betydelse för svenska väljares val av parti, särskilt den som handlar om klasstillhörighet. Fortfarande finns en tendens att arbetarklassväljare röstar mer på vänsterpartier än vad medel- klassväljare gör, men sambandet har försvagats betydligt sedan 1950-talet. Även yrkesgruppstillhörighet (kategorier som tjänstemän, företagare, arbetare, jordbrukare) har bli- vit mind re utslagsgivande för valet av parti, liksom fackföre- ningstillhörighet. Den enda arbetsmarknadsrelaterade indel- ning som blivit något viktigare över tid är anställningssektor (huruvida en väljare är anställd i privat, kommunal eller statlig sektor).
Historiska skillnader mellan stad och land, centrum och periferi, mellan regioner och mellan religioner (mittengra- fen i figur 5.1) har satt tydliga avtryck i många västeuropeiska länders partisystem, men inte i Sverige. Sambandet mellan grupptillhörighet som baseras på kyrkobesöksfrekvens eller boendeort har aldrig varit särskilt starka i Sverige, åtminstone inte i jämförelse med skiljelinjer som baseras på ställning på ar- betsmarknaden. I huvudsak har dessa samband dessutom varit stabila över tid och visar inte några tecken på att bli starkare. Inte heller utbildningsnivå (till höger i figur 5.1) uppvisar några starkare samband med partival över tid, trots att utbild- ning ofta förs fram som en ny potentiellt viktig skiljelinje i det framväxande nätverks- och informationssamhället. I huvud-
sak är sambandet ungefär lika starkt över tid, med tecken på långsam försvagning – möjligen kopplad till det faktum att andelen medborgare med högskole- och universitetsutbild- ning växer. Däremot uppvisar indelningar som baseras på kön och ålder ett något starkare samband med partival över tid. Väljargrupper som män och kvinnor respektive yngre och äld- re röstar lite mer olika i dag än före millennieskiftet. Det kan i huvudsak förklaras av att kvinnor och yngre är åsiktsmässigt grönare, mer vänster och mer positiva till mångkultur än män och äldre. Rörelserna är dock mycket små.
Av de tolv mest tillgängliga gruppindelningarna för långa tids jämförelser – främst industrisamhällets traditionella grupp indelningar – finns det få exempel på att sociala skilje- linjer skulle ha blivit mer betydelsefulla. Inte heller den grupp- indelning som möjligen skulle kunna tänkas vara allt mer re- levant – huruvida väljare är svenskfödda eller har utländsk
0 0,1 0,2 0,4 0,5 0,6 0,3 1956 1964 1970 1976 1982 1988 1994 2002 2010 2018 1956 1964 1970 1976 1982 1988 1994 2002 2010 2018 1956 1964 1970 1976 1982 1988 1994 2002 2010 2018 Fack Bakgrund Yrkestillhörighet Yrke Sektor Klass Cr amer s V Arbetsmarknads-
relaterade skiljelinjer Stad–land, regionala ochreligiösa skiljelinjer Kön, ålder, utbildning,bakgrund
Region Stad–land Kyrkogång Ålder Kön Utbildning
Figur 5.1 Samband mellan social grupptillhörighet och partival i svenska riksdagsval, 1956–2018 (Cramers V).
Kommentar: Cramers V är ett chi2-baserat sambandsmått för variabler på nominalskalenivå som är normerat mellan noll och ett. Det är lämpligt mått för att kunna jämföra styrkan i korrelationen mellan variabler som har olika många kategorier.
bakgrund – visar några tecken på starkare samband med hur medborgarna väljer parti i våra riksdagsval. Kontrasten mot ett socialt allt mer uppdelat USa (se till exempel Klein 2020) – där väljarnas grupptillhörigheter utifrån kön, ålder, ras, religion, utbildning och stad–land under de senaste decennierna har kommit att till stor del sammanfalla med partipolitisk hemvist – kan knappast vara större.
Visst kan man invända att vi i den här analysen skjutit vid sidan av målet och att det kan finnas framväxande sociala skil- jelinjer som vi inte alls täckt in. Det är en fråga som framti- da forskning behöver fortsätta analysera. Här och nu, med tillgängliga data, drar vi slutsatsen att en rörelse mot ökad politisk polarisering i Sverige inte kommer att ha någon större draghjälp av allt mer politiskt betydelsefulla sociala skiljelinjer. På ännu en central punkt är förutsättningarna för en stark politisk polarisering på medborgarnivå i Sverige klart svagare än i många andra länder. Allt färre svenska väljare betraktar sig nämligen som partianhängare. Trenden mot allt svagare känslomässiga band mellan väljare och partier har pågått un- der lång tid, och det finns få tecken på någon återgång eller återväxt i yngre generationer. Givet partiidentifikationens väl- dokumenterade betydelse för dynamiken i det politiska livet är insikten om detta förhållande viktig. Den svenska utveckling- en står nämligen i bjärt kontrast till vad vi ser äga rum bland exempelvis amerikanska väljare (Oscarsson och Holmberg 2020) (se figur 5.2). Medan andelen med stark identifika- tion med ett politiskt parti minskat dramatiskt i Sverige se- dan början av 1970-talet har andelen starkt partiidentifierade ökat bland amerikanska väljare. En jämförelse mellan Sverige och USa – paradexemplet på ett allt mer socialt och kultu- rellt polariserat samhälle – ger slående kontraster. Noggranna jämförelser visar att andelen starkt partiidentifierade väljare i dag är omkring tre gånger så många i USa (38 procent 2016) som i Sverige (11 procent 2018). Grogrunden för en liknande tribalisering av väljarkåren som vi sett växa fram i USa mellan anhängare till Demokraterna och Republikanerna saknas i Sverige, åtminstone om vi ser till känslomässiga band mellan väljare och specifika partier.
Varför bry sig om graden av partianhängarskap? Snart hundra års forskning på området har lärt oss att partiidenti- fikationens styrka har synnerligen stor betydelse för väljares sätt att exponera sig för, värdera och dra slutsatser av politisk information. Känslor av partianhängarskap har också direkta konsekvenser för politiskt beteende vid valurnorna. Ta par- tibyten som exempel. Vid de senaste amerikanska president- valen har andelen partibytare varit lågt. Analyser genomför- da inför 2020 års presidentval visade en mycket låg grad av väljarrörlighet, lägre än 10 procent (Pew Research Center). I Sverige är väljarrörligheten mellan valen alltjämt på en histo- riskt hög nivå. En dryg tredjedel av väljarna byter parti mellan
riksdagsvalen. Banden till de politiska partierna i Sverige är dessutom inte starkare än att det även bland de starkt parti- identifierade, till och med bland partimedlemmar, har blivit allt vanligare att byta parti, rösta på olika partier i samtidiga lo- kala, regionala och nationella val samt rösta strategiskt genom att ta hänsyn till spärrgränser och framtida regeringsbildning (Oscarsson 2020).
I tvåpartisystem som det amerikanska skapar tudelningen i sig själv en grogrund för polarisering och en starkt utveck- lad »lagkänsla« bland demokrater och republikaner. Det gör det också lättare att bedriva kategorisk opinionsbildning och beskriva konflikter i svart och vitt: Är du inte med oss är du emot oss!
I flerpartisystem som det svenska tycks det däremot bli allt svårare att stärka väljarnas känsla av tillhörighet till ett specifikt parti. Men det finns förstås alternativa identiteter att forma
Figur 5.2 Andel partiidentifierade och starkt partiidentifierade i USA och Sverige, 1952–2018 (procent).
Kommentar: Svenska data är viktade efter politiskt intresse för att kompensera för fallande svarsfrekvens. Under åren 1956–1964 användes en något annorlunda formulerad intervjufråga.
Källor: American National Election Studies 1952–2018 och Valforskningsprogrammets Valundersökningar 1956–2018. 74 35 38 14 9 63 65 45 24 11 0 20 40 80 100
Procent USA Procent Sverige
60 0 20 40 80 100 60 1952 1956 1960 1964 1968 1972 1976 1980 1984 1988 1992 1996 2000 2004 2008 2012 2016 Partiidentifierade Starkt partiidentifierade Oberoende 1956 1964 1970 1976 1982 1988 1994 2002 2010 2018 Partiidentifierade Starkt partiidentifierade
starka grupplojaliteter kring. I Sverige är väljarnas benägenhet att identifiera sig starkt med en viss ideologisk position, såsom »vänster«, »mitten« eller »höger«, uttalad. På den punkten råder klart större stabilitet, och det finns inga tecken på mot- svarande försvagning som i fallet partiidentifikation. Väljarna tycks inte ha några bekymmer att placera ut sig själva längs vänster–högerskalan om man ber dem, och dessa självplace- ringar tenderar också att vara mycket beständiga över tid.22
En ideologisk vänster–högerorientering – att ha hjärtat till vänster eller till höger – har omvittnat stor betydelse för åsikts- bildning och vid tidiga steg i beslutsprocessen inför ett val, när väljarna formerar sina partiuppsättningar, det vill säga väljer ut de partier som de kan tänka sig att rösta på (Oscarsson och Rosema 2019).
På många sätt fungerar den starka ideologiska identifikatio- nen, och periodvis även en stark så kallad blockidentifikation (se Hagevi 2015), som en funktionell ekvivalent till en stark partiidentifikation i Sverige. Vänster- och högerreferenser saknas inte när väljarna själva markerar ideologisk tillhörig- het eller pratar om sina motståndare. Det är inte ovanligt att profiler på sociala medier innehåller ideologiska markörer som »vänster« eller »höger«. Fortfarande finns det väljare som betraktar sig som anhängare till Alliansen. Rödgrön, rödgrönrosa, borgerlig, högerkonservativ och vänsterliberal är återkommande ideologiska markörer som anger ideologisk hemvist i det offentliga rummet.23
Sammanfattningsvis råder i Sverige historiskt svaga sam- band mellan socioekonomisk grupptillhörighet och partival. I kombination med historiskt låga nivåer av partianhängarskap står kognitivt mobiliserade och starkt individualiserade svens- ka medborgare ovanligt fria från grupp- eller partilojaliteter – företeelser som åtminstone historiskt har varit ett nödvän- digt men ej tillräckligt villkor för stark politisk polarisering. Det behöver inte betyda att det kan finnas stora och växande ideologiska skillnader i väljarkåren. Det är dags att analysera detta närmare. Blir medborgarna mer polariserade i Sverige?