I det här kapitlet har ett antal olika datamaterial använts för att positionera de svenska riksdagspartierna längs centrala ideolo- giska dimensioner i syfte att svara på frågan om hur graden av polarisering i partisystemet förändrats över tid. Vi har kunnat ge svar på om det svenska partisystemet har blivit mer polarise- rat och hur utvecklingen förhåller sig till polariseringen i andra länder. Vi har analyserat hur väljare och experter har uppfattat partiernas inbördes positioner och hur detta förändrats över tid. Vi har även analyserat hur partierna själva presenterar sin politik i partimanifest och i dagspress.
Överlag visar analyserna av hur väljarna uppfattar de olika partiernas ideologiska positioner en påfallande stabilitet över tid. Inga dramatiska förändringar äger rum, möjligen med
16. Det är inte helt uppenbart varför det skulle finnas en tydlig koppling mellan gröna värderingar och liberala eller frihetliga värderingar. Vi kan dock konstatera att högerpopu- listiska partier, vilka som regel placeras långt ut på taN-kanten, sällan prioriterar miljöfrågor och inte sällan förknippas med klimatskepticism. När det gäller partiernas åsikter till bland annat invandring och integration tar vi med detta i analyserna eftersom det är troligt att experterna i samband med sina bedömningar av partiernas placeringar på gal–taN-skalan även tar hänsyn till partiernas åsikter till bland annat invandring och integration. På detta sätt tror vi att vi får ett mått av gal–taN som liknar det vi använt i tidigare analyser i detta kapitel.
undantag för perioden efter valet 2014. Mellan valen 2014 och 2018 såg väljarna större ideologiska vänster–högeravstånd mellan rödgröna och borgerliga partier, samtidigt som ett växande Sverigedemokraterna gjorde en tydlig förflyttning högerut i politiken. Vi kan alltså observera en ökad polarise- ring längs vänster–högerdimensionen. Det handlar dock inte om några stora förändringar, och polariseringen befinner sig på nivåer som kännetecknat svensk politik förut.
Den andra delen av analysen av medborgares uppfattningar av partisystempolarisering fokuserade på en dimension som kommit att bli allt viktigare i svensk politik: den kulturella
värderingsdimensionen. Genom att studera hur väljarna po-
sitionerar partierna längs en skala från generös till restriktiv inställning till flyktingmottagning mellan 1994 och 2018 framträder nya konstellationer av partier med gemensamma ståndpunkter. Vi ser en rörelse mot mer generös inställning till flyktingmottagning hos några partier (Vänsterpartiet, Miljö- partiet och Centerpartiet) och en samtidig rörelse mot en mer restriktiv inställning till flyktingmottagning hos andra partier (Socialdemokraterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna). Den största förändringen är dock Liberalernas och Kristdemokraternas stora kliv från en generös till en mer restriktiv inställning. Mellan 1994 och 2018 har det med andra ord ägt rum en polarisering i form av ökad ideologisk sprid- ning och ökade inbördes avstånd mellan partier i denna fråga.
Riksdagsledamöternas uppfattningar om partiernas väns-
ter–högerpositioner liknar väljarnas. Det är dock enligt riks- dagsledamöternas placeringar svårt att se någon tydlig trend i graden av polarisering sedan 1980-talet. Inte förrän mellan valen 2014 och 2018 kan vi se ett växande avstånd mellan partierna och mer polarisering i partisystemet. Men liksom när det gäller väljarnas bedömningar handlar det inte om polariseringsnivåer som inte observerats tidigare i modern svensk politisk historia. I och med Alliansens upplösning blir det enligt riksdagsledamöterna en slags uppdelning med tre politiska block: rödgröna partier (V+S+mp), liberala partier (C+l) och vad som ibland i svensk debatt benämns som hö- gerkonservativa partier (m+kd+Sd).
Även experternas bedömningar bekräftar i stort den bild som väljarna ger. När det gäller polarisering längs en vänster– högerdimension har inga betydande förändringar ägt rum, och de skillnader som finns mellan partier må ibland vara stora, men det är inget nytt inom svensk politik. Däremot bekräftar experternas bedömningar att det ägt rum en betydande pola- risering längs den kulturella värderingsdimensionen i termer av gal–taN-frågor. Sett över de senaste 20 åren har samtliga partier utom Sverigedemokraterna oförändrade positioner el- ler har närmat sig gal. Den största förflyttningen är otvivelak- tigt Centerpartiets, som gått från en utpräglad taN-position till en utpräglad gal-position. Den största polariseringen har
ägt rum efter 2010 då Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Cen- terpartiet placerat sig långt ut mot gal, följt av Liberalerna och Socialdemokraterna med positioner närmare mitten och Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna med placeringar närmare taN.
Vi har också studerat partisystempolarisering genom att analysera vad partierna själva säger att de vill göra i sina val- manifest. De analyserna visar att från och med valet 2006, det första valet med Alliansen, har polariseringen i termer av ideologiska avstånd mellan partierna minskat snarare än ökat (längs en generell vänster–högerskala). Samtidigt har polari- seringen i termer av sortering i två tydliga block förstärkts, i alla fall fram till valet 2018.
Slutligen analyserar vi partiföreträdares uttalanden i dags- pressen före riksdagsvalen, både i form av vad partierna säger att de vill göra i debattartiklar och genom de uttalanden som återges av journalister på nyhetssidorna. Utifrån denna analys kan vi inte observera att någon polarisering ägt rum med av- seende på en socioekonomisk vänster–högerdimension. Om något är det snarare tvärtom, en avpolarisering. Däremot har partisystemet polariserats längs en kulturell värderingsdimen- sion som bland annat avser synen på invandring och integra- tion från och med valet 2010 och framåt. Enligt partiernas uttalanden i dessa frågor utkristalliserar sig två eller tre poli- tiska konstellationer. Vi kan se att Miljöpartiet och Vänster- partiet har uttalanden som övervägande kan klassificeras som nära gal på en gal–taN-skala och förespråkar en generös invandringspolitik, tätt följda av Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna. Långt ifrån dessa partier i en kultu- rell partirymd propagerar Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för konservativa värderingar och en restriktiv flyktingpolitik.
Varje dISkUSSION Om pOlarISerINg behöver ta utgångs- punkt i frågor om »hur, av vad och bland vilka?« I tidigare kapitel har vi därför pekat på betydelsen av att skilja mellan olika aspekter av polarisering och använda många olika meto- der för att undersöka hur partierna förhåller sig till varandra längs viktiga konfliktdimensioner. Partirelationer präglas ofta av konflikter och avståndstagande, men stundom också av konsensus och närmanden. I detta kapitel ska vi titta närmare på hur partierna agerar i riksdagen och de konfliktlinjer och den polarisering som där kommer till uttryck. Vi ska också granska riksdagsdebatten över tid. Är den svenska riksdagen mer polariserad i dag än tidigare? Och, i så fall, på vilket sätt?
Sverige fick i stora drag sitt nuvarande valsystem i samband med riksdagsvalet 1970. Samtidigt avskaffades riksdagens första kammare. Den nuvarande enkammarriksdagen har därmed existerat i fem decennier. I SNS Demokratirapport
Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin påpe-
kar en grupp statsvetare (Lindvall m.fl. 2017) att den svenska partistrukturen under dessa decennier har förändrats på fle- ra avgörande sätt. Den tydligaste förändringen är att antalet partier ökat. Det har skett en fragmentering av partisystemet i termer av antalet relevanta aktörer. Med åtta riksdagspartier kan det svenska partisystemet numera räknas som ett av de mer fragmenterade i Västeuropa.
Fragmentering kan också innebära att partierna blir mer jämnstora. I väljaropinionen 2020 är Socialdemokraterna fortfarande störst, men Moderaterna och Sverigedemokrater- na är inte så mycket mindre. I vissa opinionsundersökningar är de tre partierna närmast lika stora. Detta står i bjärt kontrast till perioden fram till mitten av 1990-talet då Socialdemokra- terna regelbundet fick över 40 procent av rösterna, medan andra partier som bäst nådde 25 procent. Att det svenska par- tisystemet sorteras både efter vänster–högerskalan och utifrån
den kulturella värderingsdimensionen utmanas dessutom den traditionella förståelsen av systemet som i det närmaste helt endimensionellt (Oscarsson och Holmberg 2016; Demker och Oscarsson 2019; Oscarsson 2019). Med en förstärkt andra dimension har Sveriges partisystem sent omsider blivit mer likt systemen i flera andra länder på den europeiska konti- nenten.
De två dimensionerna är inte är oberoende av varandra, utan de samvarierar. Utifrån den kulturella värderingsdimen- sionen placeras partierna i en ordning som ändå påminner om vänster–högerdimensionen. Dock bör det noteras, menar vi, att detta rör sju av riksdagspartierna. För det åttonde partiet, Sverigedemokraterna, har bilden tidigare kanske varit annor- lunda. Sverigedemokraterna har i tidigare valrörelser, särskilt 2014, försökt kombinera en radikal position på den kultu- rella värderingsdimensionen med en mittenposition på den ekonomiska vänster–högerskalan (Backlund 2013; se också experternas placering av partiet i figur 2.5).
Sverigedemokraternas främsta profilfråga, invandringen, har, tillsammans med det som av andra riksdagsledamöter framhålls som partiledningens tveksamma ideologiska röt- ter, skilt ut partiet från de övriga. Fram till 2014 höll övriga riksdagspartier hårt på att inte samarbeta med Sverigedemo- kraterna. Efter valet 2014 ledde detta försök att isolera partiet fram till decemberöverenskommelsen (dÖ). dÖ syftade till att möjliggöra för det största av de två traditionella blocken att regera. Den formella överenskommelsen blev inte långli- vad, men i praktiken hölls Sverigedemokraterna även fortsatt utanför samarbetet i riksdagen. På senare tid ifrågasätts detta förhållande allt mer, inte minst inom Moderaterna och Krist- demokraterna (se till exempel Backlund 2020). I dag dekla- rerar bägge dessa partier att Sverigedemokraterna bör kunna vara en samtalspartner och utgöra ett underlag för en framtida regering. Centerpartiet och Liberalerna, de två andra forna allianspartierna, framhärdar dock i att Sverigedemokraterna inte kan betraktas som en vanlig samarbetspartner. I stället bygger de sin argumentation på att de två partier de ser som ytterkantspartier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, inte bör ingå som samtalspartners eller i ett aktivt regering- sunderlag.
I detta kapitel tittar vi närmare på partikonflikter i riksdagen, som de kommer till uttryck i kammaren, i utskottsarbete, vid voteringar, i tillkännagivanden och i debatter. Utifrån Lind- vall m.fl. (2017) och exempelvis Ryan och Reiljan (2018) samt analyserna i det föregående kapitlet, kan vi förvänta oss att det finns en skillnad mellan upplevd och faktisk polarisering. Det mesta tyder snarare på att partierna i många sakfrågor har när- mat sig varandra under perioden från slutet av 1980-talet till 2020. I frågor som rör den offentliga sektorns storlek, privat sjukvård och försvar finns det i allmänhet mindre åsiktsskill-
nader mellan väljare och bland riksdagsledamöter. Den fråga som skiljer ut sig i Ryan och Reiljans (2018) undersökning i meningen att den är polariserande är den om flyktingpolitik.