Vi inledde kapitlet med att diskutera graden av konflikt och konsensus i riksdagen. Partierna i riksdagen voterar och strider i utskott och kammare. Stridigheter tillhör den parlamentaris- ka demokratin. Det omvända – ingen strid – vore förfärligt. Även i kammare och utskott är det enkelt att observera mer uppmätt konflikt nu jämfört med perioden med Alliansens majoritetsregering, 2006–2010. Detta innebär att partierna voterar flitigt, oppositionen kör över regeringen genom att sända fler tillkännagivanden och tonen i debatten är mer ne- gativ än tidigare. Vi kunde i kapitel 2 konstatera att detta inte nödvändigtvis innebär att de ideologiska avstånden mellan partierna har ökat. Politiken kan snarast sägas uppvisa mer konflikt efter mindre skarpa skiljelinjer.
Debatten om Sveriges profil i en globaliserad omvärld ver- kar emellertid för tillfället vara lagd på is. Den vinkeln var framträdande 1993 när Maastrichtfördraget trädde i kraft och 2003 när emU diskuterades och var föremål för omröstning i Sverige. I dagens debatt är frågorna, skiljelinjerna och lös- ningarna återigen främst nationella, även när det gäller frågor som migration och integration.
Det sakpolitiska avståndet har dock varit betydande i frågor om flyktingmottagande, migration och integration, och den potential för opposition mot den förda politiken som fanns togs under 2010-talet i anspråk av Sverigedemokraterna. De andra partiernas avståndstagande från Sverigedemokraterna var inledningsvis hårt och samfällt då partiet sågs som extremt i fråga om synen på migration och integration. Detta mot- stånd har minskat hos flera partier. På elitnivå (partiledarnivå) har tongångarna ibland varit hårda, men på senare tid har flera partiledare öppnat upp för Sverigedemokraterna som ett potentiellt samarbetsparti.
En ökad konfliktnivå i riksdagen är endast till en del en indikator på polarisering. Mycket av den ökade konfliktnivå i riksdagen under det senaste decenniet som forskningen visar på är förmodligen en konsekvens av att Socialdemokraterna mist sin dominerande ställning, att de större partierna blivit mer jämnstora och att Sverige sedan 2014 har en minoritets- regering med ett svagt parlamentariskt underlag. Om en ko- alition av samspelta partier först bildar en majoritetsregering och sedan en stark minoritetsregering, som under Alliansen 2006–2014, sjunker den uppmätta konfliktnivån i utskott och kammare. Regeringen förlorar färre voteringar och mottar färre tillkännagivanden, och färre utskottsreservationer finner stöd i riksdagen.
Här kan vi samtidigt konstatera att relationen mellan Sverige demokraterna och övriga partier fram till flyktingkri- sen 2015 var polariserad i termer av ideologiskt avståndsta- gande. Sverigedemokraternas snabba tillväxt under perioden innebar också en polarisering såtillvida att ett ytterkantsparti i detta avseende ökade påtagligt i storlek. Under perioden 2006–2014 ledde konflikten mellan Alliansen och de röd- gröna till en polarisering i form av ökad sortering i två dis- tinkta politiska block. Likväl: det som sedan 2014 uppfattas som en kraftigt ökande polarisering i riksdagen är mycket en konsekvens av en mer uttalad konflikt mellan regering och opposition, vilket i sin tur beror på regeringens svaga parla- mentariska ställning.
Inledningsvis i kapitlet påminde vi om att det inte finns något enkelt och omedelbart samband mellan konflikt och polarisering. Det kan finnas mycket partipolitisk konflikt utan att partiernas sakpolitiska positioner divergerar, utan att något parti ses som extremt och utan att väljare och partier sam- lar sig i strikt åtskilda grupperingar (silor). En del av dagens polariseringsdebatt hänger samman med förändringar i par- tisystemet, utvecklingen mot fler och mer jämnstora partier och det svåra parlamentariska läget för regeringen. Det finns dock även tecken på att debatten och tonläget hårdnar. Det är möjligt att riksdagsdebatterna på så sätt avspeglar samhälls- utvecklingen i stort.
Tonläget i debatten och stridsfrågor rörande flyktingpolitik och integration är mer direkt kopplade till begreppet affek- tiv, eller känslomässig, polarisering. Med detta avses som vi förklarat i tidigare kapitel politiska relationer i termer av »vi mot dom«, positiva känslor för den egna gruppen eller partiet och negativa uppfattningar om en annan grupp eller parti. Detta framkommer också, åtminstone delvis, i vår analys av debatterna. Vi återkommer till hur den affektiva polarisering- en hänger samman med övriga former av politisk polarisering.
4. Medierna
det pOlItISka SyStemet är intimt sammanlänkat med mediesystemet, vilket gör det oundvikligt att utelämna me- dierna från en analys av politisk polarisering. Samspelet mellan politik, medier och medborgare bidrar till åsiktsbildningen och till att åsikter eventuellt polariseras. Mediernas betydelse i samhället och politiken har ökat över tid, och det sker hela tiden en ömsesidig anpassning mellan politik och medier sam- tidigt som politiken medialiseras (Hepp, Hjarvard och Lund- by 2015). I relationen mellan medier och politik bestämmer de politiska institutionerna ramarna för mediesystemet genom lagar, regler och offentliga bidrag. Den svenska mediepoliti- ken sätter yttrandefriheten främst, och svensk mediepolitik har traditionellt präglats av liten statlig inblandning (Weibull och Wadbring 2020). Public service-medierna (Sveriges Ra- dio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio) ägs av en förvaltningsstiftelse som varken har inflytande över pro- gramverksamheten eller fördelningen av medel. De tre pro- grambolagens verksamhet regleras med sändningstillstånd utverkade av regeringen. På tidningssidan finns olika statliga stödformer för att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen. Mediestödsnämnden delar årligen ut mångmil- jonbelopp i bidrag till allmänna nyhetsmedier.
Det finns här en spänning mellan tydliga politiska ställ- ningstaganden som partifärg på opinionsinnehåll i dagstid- ningar och objektiva förhållningssätt som ska genomsyra public service-medierna. Tidningarnas politiska linje har historiskt varit tydlig för läsarna och utgjort utgångspunkt för både vad som rapporterats och hur händelser skildrats. Public service-medierna Sveriges Radio och Sveriges Televi- sion hamnar med jämna mellanrum i fokus för diskussioner om exempelvis redaktionell vänstervridning eller om att de skulle bana väg för högerpopulism.
det gäller inhämtande av samhällsinformation. Människors erfarenhet av den politiska världen är så gott som undantags- löst medierad – erfarenheter inhämtas genom att konsumera medier. Studier av relationen mellan mediernas innehåll och medborgarnas uppfattningar (och röstbeteende) initierades i början av 1900-talet. En av de vanligare forskningstraditioner- na är den så kallade dagordningsforskningen (Shehata 2019). Initialt fokuserades dagordningsstudierna på hur mediernas dagordning påverkade medborgarna. Tidigt fanns stöd för att de frågor som medierna rapporterade om också upplevdes som viktiga bland medborgarna.
En vidareutveckling av dagordningsforskningen – gestalt- ningsteorin – ställer frågan hur olika sätt att rapportera på- verkar oss. Inom journalistiken lyfts vissa perspektiv fram på bekostnad av andra, och olika journalistiska gestaltningar av politiska skeenden och aktörer har betydelse för hur vi upp- fattar dessa (Nord 2019; Shehata 2019).
Med frågan om politisk polarisering som utgångspunkt inleder vi kapitlet med att ge en samlad bild av hur de grund- läggande förutsättningarna för polarisering ser ut i det svenska medielandskapet. Vi beskriver det övergripande mediesyste- met och journalistiken med särskilt fokus på ägarnas och ny- hetsmediernas ideologiska orientering samt på en framväxan- de hybridstruktur där etablerade och alternativa nyhetsmedier samsas. Därefter riktas sökaren mot journalistkåren och dess yrkesideal. Det journalistiska nyhetsinnehållet granskas med avseende på hur det har utvecklats ideologiskt över tid. Slut- ligen riktas ljuset mot användarna i form av tillgången till medier, och därmed också mot politisk journalistik, publikens användning av olika nyhetsmedier och hur de bedömer ny- hetsmediers trovärdighet.