Många etablerade nyhetsmedier håller i stor utsträckning fast vid sin sociala ansvarsroll och sina principer för liberal demo- krati. Andra aktörer på mediemarknaden är mer benägna att följa marknaden och publiken. En tredje grupp kapitaliserar på antielitism och populism och återfinns ofta långt ut på vän- ster- respektive högerkanten. I USa och Europa finns många som associerar traditionella, etablerade medier med elitism, och även vissa etablerade aktörer inom nyhetsjournalistiken har anslutit sig till antielitistiska rörelser. På producentsidan används digitala kanaler för att skapa alternativa berättelser med syfte att undergräva etablerade nyhetsmediers legitimi- tet, ibland genom att helt enkelt anklaga medierna för att sprida falska nyheter (Carlson, Robinson och Lewis 2020). Distributionen av nyheter och information via icke-etablerade informationskällor ökar (Nieminen 2019).
Såväl i litteraturen som i den allmänna debatten förs begrep- pet alternativa medier fram. Detta definieras sällan särskilt väl, vilket kan bero på komplexiteten i hur man bör förstå »alter- nativ«. En övergripande ståndpunkt är att dessa utgör något slags alternativ till eller motstånd mot traditionella, etablerade nyhetsmedier. Själva presenterar sig den här typen av aktörer ofta som »kritiska« eller »outsiders«. Holt, Figenschou och Frischlich (2019) menar att alternativa nyheter kan förstås som självupplevda korrektiv till traditionella nyhetsmedier genom att de tillför ett bredare spektrum av politiska och samhälleliga skeenden – de är alternativa publiceringsprocesser via alterna- tiva organisationer i alternativa mediesystem.
På producentnivån kan det handla om medborgarjour- nalister och aktivister, och det finns också producenter med professionell bakgrund från traditionella medier. Det alterna- tiva innehållet är ofta politiskt, samhälleligt och kulturradikalt och står i motsats till rådande hegemoni. Den här typen av innehåll återfinns till exempel i politiska bloggar. Sociala nät- verksmedier är överhuvudtaget centrala för den alternativa nyhetsdistributionen.
Holt, Figenschou och Frischlich (2019) understryker att positionerna på den alternativa skalan är rörliga. Ett brett spektrum av »alternativitet« är tänkbart. Relationen mellan
traditionellt och alternativt beskrivs som komplex och förän- derlig, och positioner kan snabbt förändras. Som ett exempel på detta nämns bloggen Huffington Post som rört sig från alternativ journalistik baserad på frivilliga, obetalda insatser till traditionell och professionell nyhetsförmedling.
Ett av journalistikens främsta åtaganden är sanningssök- andet – att förse medborgarna med sann information (Kovach och Rosenstiel 2014). I en allt mer diversifierad nyhetsjour- nalistik skiljer sig sanningsanspråken väsentligt mellan olika källor (Ekström 2020). Medan journalistiska medier har sanningssökande som en stark drivkraft för sin verksamhet drivs olika typer av alternativa medier snarast av att knyta till sig och bibehålla användare (Andersson Schwarz 2020). Det uppstår en spänning när det opartiska journalistiska idealet möter medier som väljer att uttrycka starka åsikter och känslor. I exempelvis sociala nätverks medier får journalistiken också konkurrens av en individuell nyhetsförmedling: Dagens Ny- heter ersätts med Mina Nyheter, för att låna ett exempel från Gardeström (2020).
Den här utvecklingen visar å ena sidan att en tidigare starkt partiideologisk polarisering, framför allt på tidningsmarkna- den, har minskat betydligt. Å andra sidan framträder en ny typ av åtskillnad mellan de sedan länge etablerade aktörerna med stark koppling till journalistiska ideal och de typer av informa- tionsdistributörer som inte nödvändigtvis sluter upp bakom dessa ideal. Vi lever numera i ett hybridsystem av nyhetsme- dier, en medieekologi som kännetecknas av att vara diversi- fierad och fragmenterad. Samtidigt finns det en gemensam spelplan där nyhetsmedier och sociala nätverksmedier slåss om att kontrollera idéer och olika politiska uttryck (Wells m.fl. 2020). Gamla aktörers logik hybridiserar med nya. Man bör lägga på minnet att även i ett hybridiserat nyhetsmedie system är det fortfarande de etablerade medierna som når störst pub- likandelar (Reuters Digital News Report 2019).
Nyhetslandskapet glider isär genom ett ständigt ökande utbud. I den processen sker såväl divergens som sortering av nyhetsaktörer, men det är svårt att urskilja några tydliga mönster när det gäller ideologisk polarisering. Brokighet kan snarast sägas prägla 2020-talets nyhetsutbud – och det är en betydligt större brokighet än vi sett någonsin tidigare.
Journalisterna
Det journalistiska arbetet tar sin utgångspunkt i en rad olika ideal, exempelvis objektivitet, autonomi, etik och snabbhet. Detta är till stor del en självreglerande verksamhet baserad på branschregler och yrkesetik. Denna normativa värdegrund har varit förhållandevis intakt över tid även om det praktiska yrkesutövandet, och därmed upprätthållandet av de gemen-
samma idealen, har skiftat beroende på de förutsättningar som kringgärdat det journalistiska arbetet. Den professionella journalistikens autonomi i relation till samhällets makthavare utmanas av såväl standardiserade arbetsprocesser som styrning uppifrån. Genom mer eller mindre medvetna förhandlingar mellan krav och ideal landar professionen i gemensamma nor- mer och rutiner, samtidigt som det kan uppstå konflikt mel- lan organisationens krav och professionens ideal (Andersson, Waldenström och Wiik 2018).
Det skedde gradvis en professionalisering av journalistkåren under andra halvan av 1900-talet. Sedan slutet av 1980-talet omfattas traditionella nyhetsmedier i Sverige av journalistisk professionalism med betoning på exempelvis opartiskhet och vikten av att rapportera om verkligheten sådan den faktiskt ser ut, oavsett vem eller vilka det råkar gynna eller missgynna (Johansson och Strömbäck 2019). Med stora förändringar i medielandskapet och en svår ekonomisk situation i nyhets- branschen har förutsättningarna för journalister och deras ar- betsvillkor förändrats. Studier från början av 2010-talet visar att ekonomiska, marknadsmässiga och tekniska drivkrafter har fått ökad betydelse på bekostnad av ideologiska och politiska (Andersson, Waldenström och Wiik 2018).
En allt starkare kommersialisering har lett till en värdeför- skjutning mot underhållning, sensation och ytlighet på be- kostnad av fördjupad information och förklaringar. Parallellt leder en etablerad journalistik i konkurrens till en osäker ar- betsmarknad och förändrade anställningsformer. En konse- kvens av dessa utvecklingslinjer är en tydligare skillnad mellan högprofilerade journalister som ägnar sig åt informationstät rapportering och andra som blir kuggar i ett allt mer grunt och underhållningsinriktat maskineri. Journalistkollektivet splitt- ras och avstånden mellan enskilda journalister och grupper av journalister ökar. Men de ökade avstånden beror inte i första hand på ideologiska skillnader. Splittringen är en konsekvens av kommersialisering och ökad konkurrens (Wiik 2016).
En longitudinell studie av den svenska journalistkåren visar att journalisters sociala bakgrund var i stort sett densamma 2011 som 1989. Ideologiskt har kåren som helhet rört sig nå- got åt vänster över tid, och den största förändringen i den rikt- ningen skedde under 1990-talet. Journalistkåren blev då allt mer ideologiskt homogen. Det ideologiska avståndet mellan gruppen journalister och allmänheten ökade däremot mellan 1989 och 2011, framför allt på grund av att allmänheten rörde sig åt höger (Asp 2012).
Mot bakgrund av utvecklingen inom journalistkåren och för journalistyrket kan man tänka sig att ett gap mellan olika nyhetsmedier och källor samt dess journalister uppstår och eventuellt vidgas. Det är emellertid svårt att fastslå att det skulle finnas, eller ha uppstått, en polarisering mellan olika grupper av professionella journalister. Snarare visar studier
sammantaget på en allt mer ideologiskt homogen journalist- kår i de etablerade nyhetsmedierna. Däremot har medieut- vecklingen på det digitala området gjort att det uppstått en heterogen grupp av icke-professionella nyhetsproducenter som utmanar de etablerade nyhetsinstitutionerna. Om det sker en polarisering torde denna snarare kunna skönjas mellan etablerade och icke-etablerade, så kallade alternativa nyhets- journalister och nyhetsmedier, snarare än inom den traditio- nella journalistiska sfären. Det saknas emellertid ännu studier som mer systematiskt analyserar olika aktörer som själva gör anspråk på att vara, eller av andra skulle kunna kategoriseras som, alternativa journalister.