F RÅN BIOLOGI TILL BIOLOGISM

De forskningsområden som varit mest engagerade i frågor om människans biologiska natur, bland annat när det gäller kön, är biologi och medicin. Thomas Laqueur beskriver i sin bok Om könens uppkomst (1999) ”hur kroppen blev kvinnlig och manlig”. Boken behandlar beskrivningar av och teorier om mäns och kvinnors anatomi och främst deras könsorgan, från Galenos 200 år efter Kristus fram till 1900-talets Freud. Men framför allt uppehåller sig Laqueur vid 1700- och 1800-talet, då det skedde en omtolkning av kvinnans kropp i relation till mannens. I tusentals år hade man sett kvinnans könsorgan som samma som mannens, fast inåtvända, inuti kroppen.

Men kring den tiden utvecklades vad Laqueur kallar den fortfarande globalt dominerande tvåkönsmodellen, som innebär att kvinnor och män inte betraktas som varianter av samma kön, utan som helt olika sorter […]

•

en ojämförbarhetens anatomi och fysiologi trädde i stället för en hierarkisk metafysik vid framställningen av kvinnan i förhållande till mannen.

(Laqueur 1999:18)

Förändringarna i synen på kvinnor och män som kön hade enligt Laqueur inte sin grund i specifika vetenskapliga rön utan var snarare kopplade till mer omfattande historiska skeenden; kunskapsteoretiska, politiska, religiösa, etc (Laqueur 1999:23ff). Men författaren hävdar att samhälleliga och politiska processer inte kan ses som orsaker till skapandet av ”en ny könslig kropp”

(ibid:24), utan att ett omskapande av kroppen var nödvändigt för vart och ett av dessa skeenden.

Utvecklingen från dominans för enkönsmodellen till en syn där tvåköns-modellen dominerar är som jag ser det ett av de tydligaste exemplen på den ömsesidiga relationen mellan diskurser och deras objekt. Samtidigt som forskningsresultat kan leda till förändringar i våra sätt att tänka kring olika fenomen påverkar kulturella föreställningar och samhälleliga villkor under olika tidsperioder hur vi kan tänka kring kön, vilka frågor forskare ställer och vilka svar de kan komma fram till. Att kön, även i biologisk mening, har definierats på olika sätt, visar också på ett problem med att jämföra diskurser om kön ur ett historiskt perspektiv. Man måste ta i beaktande att det inte är riktigt samma objekt diskurserna handlar om. Kunskapsobjektet kön är inte vad Foucault kallar ett ”en gång för alla utbildat objekt” (1969/2002:45).

Men det finns också en förvånansvärd stabilitet i det jag benämner genusdiskurser. I sin bok Genus – om det stabilas föränderliga former (2001) gör Yvonne Hirdman en sammanfattande beskrivning av hur historiens envisa och konsistenta mönster har lyckats överleva och hur de verkar än idag, trots att mycket har förändrats och trots att stereotyperna sinsemellan är fulla av motsägelser. Det stabila över tid är dels särskiljandet, att könen bör hållas isär, dels att det som betraktas som manligt värderas högre och står över det förment kvinnliga, det vill säga den manliga normens primat. Gemensamt för de olika sätten att tala om kvinnan är att kvinnligheten alltid har kopplats till och mejslats ut ur kroppen; ur det mjukare och slappare köttet, ur könsdelarna och de reproduktiva organen och nu senast ur gener, hormoner och signalsubstanser.

Kvinnan har kopplats till biologi och natur, mannen till ande, själ, förstånd, tankar.

Letandet efter könsbestämmande faktorer har sedan 1800-talet varit vanligast i forskning om intersexualitet och könstillhörighet, om hjärnan, om (köns-) hormoner (bland annat deras inverkan på hjärnan) och om genetiska skillnader kopplade till kön och sexuell orientering (se exempelvis Fausto-Sterling 2000;

Hamberg 2000). Det var under sent 1800-tal som vetenskapsmän började hävda att skillnader mellan könen gick att se inte bara i synliga kroppar utan också i deras mikroskopiska byggklossar, cellerna (Laqueur 1999:18).

Forskningsresultat och idéer om biologins betydelse för olika köns-egenskaper har spillt över även till samhällsvetenskapliga ämnen och haft inflytande på forskning om både individuell och kulturell könsidentitet. När biologiska forskningsrön används – antingen av naturvetare själva eller av psykologer, sociologer eller andra samhällsvetare – för att förklara andra företeelser och förhållanden än de tydligt biologiska, brukar det kallas biologism¹⁴. Det kan gälla allt från flickors sämre resultat i matematik till vad som beskrivs som naturliga orsaker till våldtäkt. Som jag skulle vilja sammanfatta det, har den vetenskapliga biologismen två sammanfallande dimensioner:

kulturaliseringen (i detta fall bekönandet) av biologin samt biologiseringen av kulturen.

Bekönande av biologin

Den amerikanska biologen Anne Fausto-Sterling har i boken Sexing the body (2000) gjort en historisk kartläggning och kritisk granskning av vad hon kallar bekönandet av kroppen inom biologi och medicin. Med bekönande menar hon den vetenskapliga process där den mänskliga kroppen delas in ni två sorter, män och kvinnor, och hur kropparnas olika egenskaper definieras utifrån denna könsindelning. Inte bara när det gäller genitalier utan in i minsta hjärnvindling och hormonell substans. Genom exempel på dokument från framför allt hjärn-och hormonforskningens historia visar hon hur naturvetenskapens processer – strävan att standardisera, analysera, göra korrekta mätningar och namnge – har lett fram till långt ifrån självklara beslut om kroppsliga organs och substansers könstillhörighet eller könsbestämda egenskaper. Hon exemplifierar med bland

14 Ett förhållningssätt som innebär att komplexa förhållanden och företeelser reduceras till biologi, och förklaras utifrån enbart biologisk grund.

•

annat dokument från hormonforskningen i början av 1900-talet, vilka visar att det på den tiden diskuterades mellan olika forskare om det var lämpligt att benämna en viss grupp tillväxthormoner, som påverkar många olika slags effekter i både mäns och kvinnors kroppar, för just könshormoner (testosteron och östrogen).

By 1939, scentists knew about the myriad of effects of steroid hormones.

But the scientists who first learned how to measure and name the testian and ovarian factors entwined gender so intricately into their conceptual framework that we still have not managed to pull them apart (Fausto-Sterling 2000:179).

Liksom Laqueur kommer Fausto-Sterling sålunda fram till slutsatsen att sociala och kulturella idéer om genus föregår och påverkar forskningsresultat även om biologiska, fysiska ”fakta”. Utifrån denna typ av forskningskritik måste man som jag ser det också anta att övertygelser om genus ligger bakom vilka slags kunskaper forskare väljer att producera över huvud taget – vilka frågor som ställs.

Biologisering av kulturen

Den andra dimensionen av biologismen är det som kan kallas en biologisering av kulturen. Denna sker genom vad medie- och genusforskaren Hillevi Ganetz (2003), inspirerad av bland andra biologen Marlene Zuk (2002), kallar en kulturell bumerang (2003:12). Först tolkas naturen och exempelvis djurs beteende utifrån mänskliga, stereotypa normer om sexualitet, familjeformer etc (naturen kulturaliseras). Sedan används denna version av naturen för att naturalisera samma kulturella normer och hävda att de är det enda rätta för att de är sprungna ur vår biologiska natur (se även Fiske 1987; Ljuslinder 2002:116f).

Ett exempel på detta fenomen är det stora inflytande som Darwins evolutionsteori och oftast senare utvecklingar och förvrängningar av den har fått inom så vitt skilda ämnesdiscipliner som psykologi, medicin, ekonomi, arkeologi (Rose 2000:106ff). Rose & Rose (2000:3f) menar att biologistisk forsknings strävan efter enkla svar och bringande av ordning i kaos kan vara det som har lett till exempelvis evolutionsteoriernas popularitet i en föränderlig tid. R . W . Connell (1987:37) för fram tesen att biologismens framväxt möjligen kan ses som en motreaktion mot 1960- och 1970-talens framväxt av olika radikala samhälls- och kulturteorier, en del med feministiska förtecken, om kön som

socialt och kulturellt formad kategori och om sambanden mellan manlig överordning och kvinnlig underordning.

Biologistiska drag i såväl forskning som populärvetenskapliga framställningar har varit föremål för både inom- och utomvetenskaplig kritik. Ett antal vetenskapsgranskande verk har ifrågasatt biologistiska tendenser i forsknings-världen. Bland annat har evolutionsbiologer kritiserat biologisk psykologi och evolutionspsykologisk forskning för att utifrån vetenskapliga rön om biologisk evolution dra slutsatser om människors psyke och beteende (Magnusson 2002:96ff). Fausto-Sterlings och Roses genomgångar är exempel på hur gamla vetenskapliga ”sanningar” kan granskas kritiskt och delvis vederläggas av ny kritisk, könsteoretisk forskning. Men även nutidens förgivettaganden kan problematiseras i ljuset av historiskt och geografiskt varierande synsätt på kön.

Laqueurs forskning om utvecklingen från enköns- till tvåkönsmodell är ett exempel. Ett annat skulle kunna vara en historisk, geografisk och kulturell jämförelse av synen på den inte oansenliga andel människor som föds med olika varianter av biologiskt sett oklar könsidentitet (se t ex Fausto-Sterling 2000:44-114). Om det inte vore för reproduktionens och befolkningsutvecklingens både symbolvärde och konkreta betydelse för ett samhälles eller en nations överlevnad, skulle då alla eller fler samhällen och kulturer ha en uppdelning i flera kön, en annan syn på homosexualitet, etc? Dessutom är kategorisering och separering i bipolära kategorier enligt Paula de los Reyes och Diana Mulinari (2005:24) en kännetecknande egenskap i maktrelationer. ”Maktutövande och ojämlikhet är knutna till en hierarkisk ordning där bipolära representationer av verkligheten är centrala” (de los Reyes & Mulinari 2005:24). Man kan således även fråga sig vad uppdelningen i just två sorter har inneburit för möjligheten att tänka hierarkiskt om de två könen, alltså att de inte bara är olika utan också olika mycket värda som människosorter?

F

-