F ORSKNING OCH VETENSKAP I MEDIERNA

I det här avsnittet beskriver jag några olika infallsvinklar på hur forskning representeras i medierna.

Studier av vetenskaps- och forskningsanknuten journalistik

Olika nordiska studier visar att hänvisningar till vetenskapliga källor har blivit allt vanligare inom olika journalistiska genrer – inte endast i det som brukar benämnas vetenskapsjournalistik (Albaek m fl 2002; Finer 2005; Petersson &

Carlberg 1990:105ff). Journalister vänder sig i allt högre grad till forskare för att få förklaringar och kommentarer till olika händelser och företeelser i samhälle och kultur. Studier av hur medierna framställer forskning och vetenskap har kommit fram till att bevakningen är mer okritisk och refererande än annan nyhetsjournalistik (Nelkin 1987/1995; Hornmoen 1999; 2003; Kasperowski

experter oftast får stå oemottsagda och sällan utsätts för analys och kritisk granskning, är ett mönster som framkommer såväl i J:son Lönns studie av arbetsmiljöbevakning (J:son Lönn 2005:155) som i Monika Djerf Pierres studie av miljöjournalistik (Djerf Pierre 1996:335f). Annika Sjölander (2004:89ff) kommer i sin undersökning av kärnavfallsdiskursen i Malå fram till att experter har stor tyngd i debatten och i medierapporteringen. Till stor del följer mediebevakningen utredningsagendan, men medierna lyfter också fram expertisbaserade motbilder (ibid 2004:90ff). Hon drar slutsatsen att forskare och andra experter ingår i den dirskursiva kampen om vad som kan betraktas som legitimt vetande.

Framför allt tycks det vara naturvetenskaplig och medicinsk forskning som i medierna framstår som neutral i sitt genomförande och dess resultat som objektiva och oproblematiska. De flesta större studier hittills om mediernas representation av forskning och vetenskap gäller amerikanska förhållanden och de flesta saknar genusperspektiv. Det finns dock undantag som jag återkommer till senare i detta kapitel.

En av de vanligaste typerna av forskningsjournalistik, även i mitt material, är den som handlar om medicinsk forskning. Medicinjournalistik hör till de mest kritiserade inriktningarna inom forskningsjournalistiken och har anklagats för att betona sensationer, mirakelmediciner, larmrapporter, etc (se t ex Levi 2000).

Denna typ av nyheter har vad som krävs av en bra ”story”. Ragnar Levis beskrivning av nyheter om medicin skulle – till viss del – kunna handla om mitt forskningsmaterial:

When it comes to the crunch, fascinating medical stories – like most soap operas – are all about death, fear, hope, power, sex, love, and care (Levi 2000:9).

I en brittisk studie har forskaren Vikki Entwistle (1995) intervjuat tio medicin-journalister från dagstidningarna Daily Telegraph, Guardian, Independent och Observer och gjort en analys av nyhetsartiklar i samma tidningar. Artiklarna bygger på uppgifter i artiklar från facktidskrifterna BMJ eller Lancet under några veckor 1991 och 1992 (se även Finer 2005:86). Entwistle kommer fram till att 81 procent av artiklarna bygger på en pressrelease från tidskriften. Hon menar att överensstämmelsen mellan facktidskrifter och press kan medför att vikten av enstaka medicinska vetenskapliga artiklar överbetonas, på ett annat sätt än om

•

journalisterna vägde samman resultaten av flera artiklar i samma ämne publicerade över en längre tid. Det finns också, enligt Entwistle, en tendens att rapportera utförligt om sjukhusbaserad forskning, medan forskning om sociala orsaker till ohälsa förbises (Entwistle 1995; se även Finer 2005:86).

I en annan studie (Bartlett m fl 2002) undersöks i vilken mån tidskrifternas och dagstidningarnas dagordning stämmer överens när det gäller positiva respektive negativa nyheter. Studien bygger på 1193 artiklar i alla nummer av Lancet och BMJ 1999-2000. Av dem presenterades 517 i pressreleaser, vilket gav 89 artiklar i de brittiska tidningarna Times och Sun. Sju procent av tidskriftsartiklarna gav upphov till artiklar i dagstidningarna (Finer 2005:86). I tidskrifterna förekom både positiva och negativa nyheter, men dagstidningarna visade en tydlig förkärlek för de dåliga nyheterna (ibid:87). Journalisterna prioriterade också pressreleasernas nyheter om kvinnohälsa, fortplantning och cancer. De publicerade dessa nyheter oftare än nyheter om barn, gamla och psykisk hälsa.

Dick Kasperowski har i en C-uppsats om Dagens Nyheters material om teknik och vetenskap 1980-1992 urskiljt fem vetenskapsjournalistiska nyhets-typer³²:

Sensation: Positivt laddad nyhet. Den är beroende av ett visst mått av överraskning och stora konsekvenser. Sensationsnyheten handlar inte om skeenden eller längre händelseförlopp, utan avgörande moment och brott från det normala händelseflödet, avvikelser från det förväntade. Den har ofta en dramatisk framställningsform. Exempel ur mitt material skulle kunna vara nyheten om att kvinnor kan få ny livmoder av sin mamma.

Larm/hot: Upplagt som sensation, men med negativ laddning. I mitt material handlar larmnyheterna exempelvis om cancer orsakad av p-piller och om de svåra följder de låga födelsetalen kan få i framtiden, för samhället och för enskilda kvinnor.

Nytt från forskningsfronten: Vanligtvis en bearbetning av mer etablerade vetenskapliga resultat. Detta eftersom det allra senaste från forskningsfronten ofta

32 De två första är hämtade från Dorothy Nelkin (1987/1995).

är en så pass provisorisk eller icke bekräftad kunskap att forskarna inte vill gå ut med den, eller att den inte kan behandlas som nyhet.

Hur går det till?: Pedagogiskt ideal, undervisande ton i förhållande till läsaren och materialet. Handlar ofta om vetenskapliga “sanningar”. Denna typ av forskningsjournalistik är inte särskilt vanlig i mitt material. Möjligen kan artikeln Heterosexuell – så funkar det (DN/Hahne 010721) och vetenskapsredaktionens artiklar om att Trots allt har nog även celler kön (DN/Bojs 010428) och om köns-bestämning Är vi kanske lite av både och? (AB/Annell 010213) sägas ha en pedagogisk och förklarande ton.

Metadiskussion: Handlar om forskning mer övergripande. Exempel är artiklar om forskningspolitik, forskningsinformation, vetenskapliga/teoretiska diskussio-ner och kontroverser, konferenser, och dylikt. Sådana artiklar finns i mitt material framför allt på kultursidorna.

Kasperowski delar också in vetenskapsbevakningen i DN under de studerade åren i tre perioder: DN Teknik och vetenskap 1980-1990³³, efterföljaren Miljö-hälsa-vetenskap 1990-1992 samt en period 1992-1993 då forskning och vetenskap tas upp som en del av den allmänna nyhetsbevakningen. Han kommer fram till att olika arbetssätt dominerar de tre perioderna.

Det första benämner han reflekterande. Detta arbetssätt präglas av en journalistik som är tidsaktuell men sällan dagsaktuell och av att vetenskaps- och teknikreportrarnas insamlingsmetoder är textnära. Ofta går de till originalkällor som böcker och specialtidskrifter. Förhållandet till forskarna beskrivs som att journalisterna tolkar forskarnas perspektiv med utgångspunkt från texter, alltså en inomvetenskaplig kontext.

Det andra arbetssättet är det deltagande och dominerar Miljö-hälsa-vetenskap-perioden. I denna materialgrupp finns både tids- och dagsaktuella artiklar. Insamlingsmetoderna är forskarnära, exempelvis intervjuer och närvaro vid konferenser. Förhållandet mellan forskare och journalister beskriver Kasperowski här som en interaktion med utgångspunkt från vetenskapen, men med riktning mot social-politisk-ekonomisk kontextualisering.

33 Namnet på specialsidorna ändras ibland under perioden till Vetenskap och teknik eller bara Vetenskap.

•

Under den period 1992-1993 då forskning återfinns inom den allmänna nyhetsbevakningen dominerar vad Kasperowski kallar ett responsivt arbetssätt.

Nyheterna är mestadels dagsaktuella och forskarnas funktion att kommentera olika sociala, politiska och ekonomiska nyheter som journalisterna fångat upp från andra medier. Vetenskapens funktion i materialet är att ge tyngd och färg åt nyhetsberättelsen.

Alla modeller av den typ som Kasperowski kommer fram till måste betraktas som förenklingar av en komplex verklighet, men jag ser modellerna som relevanta och till stor del typiska även för det material som analyseras i min studie³⁴.

En studie som till en del berör journalistik om forskning är Eva J:son Lönns Jobb(iga) nyheter. Om dagstidningars bevakning av arbetsmiljöfrågor (2005). Med utgångspunkt i teorin om framing, eller nyhetsramar, undersöker J:son Lönn dels i vilken omfattning sju dagstidningar bevakar arbetsmiljöfrågor, dels inom vilka typer av nyhetsramar det presenteras. J:son Lönn har ett visst genusperspektiv i sin studie, i det att hon jämför hur kvinnliga respektive manliga journalister skriver om arbetsmiljöfrågor, men de delar av resultaten som är mest relevanta i relation till min studie är de där hon visar hur de olika nyhetsramarna är effekter av tidningarnas och redaktionernas olika villkor (ibid:175ff). I hennes studie skiljer Aftonbladet sig från de övriga tidningarna genom att innehålla största andelen artiklar med nyhetsramar som kan sägas betona dramatik och sensation.

Bland annat hade tidningen den största andelen alarmerande vetenskapsartiklar (J:son Lönn 2005:183).

Även analysen av det J:son Lönn kallar vetenskapsramen i nyheterna om arbetsmiljö liknar en del av de drag jag hittar i mitt material. Exempelvis byggde vetenskapsramen ofta på tal om problem, orsak och lösningar, och problemet, exempelvis risker i arbetsmiljön, var ofta det som betonades mest.

Diskursanalys av forskningsjournalistik och populärvetenskap

I sin studie Forskningsjournalistikk i en brytningstid (2003) har Harald Hornmoen gjort en kritisk diskursanalys av 1990-talets vetenskapsjournalistik i USA. En av

34 Se kapitel 7.

hans slutsatser är att forskningsjournalistik i stor utsträckning sker enligt en linjär sändar-mottagar-modell och att vetenskapen kommuniceras inom ramen för kunskapsmässiga hierarkier med forskarna i toppen och en förmodat oupplyst allmänhet som mest underordnad (Hornmoen 2003). Journalister och medier uppfattas i sådana fall endast som en länk och förmedlare av forsknings-information. Forskningsjournalistiken tenderar dock att bli mer kritisk under den period Hormoen studerar.

En studie som i sitt angreppssätt har många likheter med min studie är Ann-Sofie Bakshis Tilltro och misstanke. Genteknik och fosterdiagnostik i det offentliga samtalet (2000). I sin undersökning av hur genteknik, utifrån exemplet fosterdiagnostik, framträder i det offentliga samtalet, drar Bakshi slutsatser om hur genrespecifika villkor får ideologiska konsekvenser för hur gentekniken framställs; för vilka berättelser som konstrueras om genteknikens relation till Människan och om dess inverkan på vår framtid. Hon har med en diskursanalytisk ansats studerat fem olika publikationsgrupper: dagstidningar, populärvetenskapliga tidskrifter, en branschtidning för läkare, en intressetidskrift för en handikapporganisation, samt riksdagsmotioner som exempel på det offentliga samtal där gentekniken förekommer både som nyhet och som föremål för debatt.

När det gäller dagstidningarna ser Bakshi (2000) att genren har betydelse, att innehåll och form samspelar i formuleringen av gentekniken som ämne, i hur dess mening framträder. Dagstidningsnyheterna andas framtidsoptimism när det gäller genteknik, men har också inslag av ifrågasättande och debatt genom att de för in andra diskurser än de vetenskapliga, till exempel från politiska och samhällsvetenskapliga kontexter. På ledar- och debattsidorna förekommer kritik både mot trög politisk process och mot medicinsk forskning. Det pågår en diskursiv kamp på den offentliga arenan.

Forskning i kulturjournalistiken

Ända sedan den moderna pressens utveckling under 1700-talet har tidningarna innehållit kulturmaterial, främst litteraturkritik. Under lång tid var artiklar om kultur spridda på olika platser i tidningarna och det var först under 1900-talet som de började samlas mer systematiskt till vissa sidor (Forser 2002).

Tidigare forskning och debatt kring kultursidorna tar bland annat upp hur de kan koppas till tidsandan, exempelvis under 1970-talets mycket

•

samhällsinriktade och kritiska innehåll (Frenander 1999). De kan betraktas som en ”känslig seismograf” för vad som pågår i kultur och samhälle (Helander, red.

1996). Tidigare kulturredaktören Tomas Forser (2002) analyserar och diskuterar hur det ser ut på kulturavdelningarna idag, med ökad kommersialisering och

”journalistisering”, som innebär större andel av för kultursidorna nya genrer:

nyhetsartiklar och reportage, personporträtt av konstnärer och kändisar, fler snabba och billiga recensioner.

Det som har skrivits om kulturjournalistik är för övrigt till stor del debatterande texter³⁵. En del infallsvinklar i den debatt som förts de senaste tio åren om pressens kultursidor och kulturjournalistikens kris, dess marginalisering och dess innehåll är ändå relevanta att ta upp här. De berör nämligen bevakningen av forskning och den kulturkritiska diskussionen kring vetenskapliga idéströmningar och teorier. En sådan kritik är den som hävdar att den relativt sett billiga bevakningen av litteratur och andra konstarter prioriteras framför utrymme åt andra humanistiska ämnen och frågor (Helander 1996). En annan kritisk infallsvinkel är den som problematiserar och ifrågasätter kulturjournalistikens integritet. Vad får det för betydelse att kulturbevakningen till stor del sköts av medarbetare som är ”havererade humanister”³⁶ (eller för den delen verksamma sådana, min anm.), eller att kritiker och författare ingår i samma ”litterära klubb” (Forser 2002:168ff)? För det tredje har inslag i diskussionen handlat om att kultursidorna sällan eller aldrig tar upp naturvetenskapliga ämnen. Medan företrädare för humaniora ofta beklagar sig över mediernas generella ointresse för deras ämnesdiscipliner och forskning (se t ex Helander, red. 1996), påpekas också i debatten att de humanistiska vetenskaperna och forskarna av hävd har haft och fortfarande har ”hemortsrätt på kultursidorna” (Luthersson 1996:18). En historisk bakgrund till det är sannolikt att främst litteratur- men också annan kulturkritik utgjort själva grunden för

35 Den diskussion som förts har dock ofta inbegripit synpunkter från både forskare och journalister (se t ex sammanställningarna i Massmedierna och humaniora (Helander, red. 1996) samt Två världar – en sol (Frankel, red. 1997). Om de olika genrer som finns representerade på kultursidorna finns en del skrivet, framför allt om litteraturkritiken. Om dess mediala form ur ett svenskt perspektiv skriver bland andra Thomas Forser i Kritik av kritiken (2002), där man också hittar en beskrivning av dagspressens kultursidors utveckling.

36 Thure Stenström i Helander (1996:37ff)

kultursidornas framväxt (Forser 2002). Utvecklingen av kultursidorna skedde dessutom under en period efter andra världskriget, då kunskaper inom de naturvetenskapliga ämnena redan avförts från innehållet i det man kallar bildning (Hanson i Frankel, 1997:11ff) .

Artiklar som presenterar och/eller diskuterar naturvetenskaplig forskning lyser däremot i stort sett med sin frånvaro på kultursidorna. I det avseendet är bevakningen av forskning om kön och genus inget undantag. Som den inledande innehållsanalysen har visat domineras den forskningsrelaterade kulturjournalistik som berör frågor om kön och genus av humanistiska ämnen och av historiska och litteraturvetenskapliga perspektiv. I en diskussion mellan kulturredaktörer och forskare om relationen mellan kultursidorna och naturvetenskapen³⁷ var en förklaring att det inom naturvetenskaperna oftast positivistiska förhållningssättet inte går ihop med kultursidornas vilja att, som kulturredaktör Ingrid Elam uttryckte det, ”[…] odla tvivlet, inte trosvissheten” (ibid:10). Hon menar att rent beskrivande artiklar inte ses som intressanta för just kultursidan. Flera kulturredaktörer hävdade dock att de visst vill ta in artiklar om natur-vetenskapliga frågor. Det är naturvetarna som inte vill, kan eller vågar skriva.

Detta förklaras bland annat med rädsla för kritik eller repressalier – både från mindre populariseringsvänliga kollegor och från det omgivande (vetenskaps) samhället, där exempelvis biologiska förklaringar inte alltid ses som politiskt korrekta och där positivismen på sina håll är starkt ifrågasatt (ibid).

Naturligtvis förekommer det på kultursidorna även en mängd artiklar som inte berör forskning över huvud taget, men de faller utanför min studie. Man kan också hävda att kulturjournalistikens olika former av kulturkritik (exempelvis litteratur-, musik- och konstkritik) alltid utgör en länk till de motsvarande akademiska ämnesdisciplinerna och deras diskursiva praktiker – även i de fall då texterna inte direkt behandlar forskning. Ibland är förbindelsen konkret och direkt, till exempel genom att akademiker även fungerar som kulturskribenter, ibland mer indirekt genom exempelvis kulturjournalisters användande av litterär och akademisk stil.³⁸

37 Sammanfattad i Frankel (1997).

38 För en diskussion om relationen mellan litterär och publicistisk offentlighet, mellan kritik och journalistik, se t ex Nordiskt kultursamarbete – och kultur i cyberspace, temanummer av Nordiska

•