A TT FÖRSÖKA SE DET FÖR GIVET TAGNA

Diskursanalysen riktas mot de sätt på vilka språk organiseras, ordnas i mönster och skapar betydelser. Men det stannar inte vid detta. De flesta diskursanalytiska inriktningar och framför allt de som tillämpas inom samhällsvetenskapliga ämnen har ett prövande eller kritiskt förhållningssätt. Analysen går ut på att plocka isär eller dekonstruera⁴² utsagor i tal, text och bild för att avtäcka det för

42 Begreppet dekonstruktion myntades av den franske filosofen Jacques Derrida på 1960-talet.

Termen avser en strategi för text- och språkanalys, där man försöker läsa texten i ljuset av dess förgivettaganden och uteslutningar och därmed kunna utläsa andra betydelser eller mer komplexa

givet tagna som ligger bakom utsagorna – det som måste hållas för sant för att de ska vara möjliga. Det handlar alltså om att undersöka hur vi skapar vår verklighet och omvärld och vad det är i vårt tal som gör att den framstår som objektiv eller naturgiven (Laclau & Mouffe 1985; Winther Jørgensen & Phillips 2000:40) – åtminstone för en tid och i en viss kontext – eller hur mönster på olika sätt bryts och betydelser förskjuts. Detta förhållningssätt innebär också att ett syfte med diskursanalys är att belysa på vilka sätt diskursiva händelser och processer bidrar till att (re)producera eller förändra identiteter och relationer mellan subjekt, bland annat asymmetrier och maktförhållanden av olika slag.

Diskursanalys kan inriktas mot att försöka utläsa vilka övergripande ”stora”

diskurser – till exempel medicinsk, liberal eller feministisk – som talar i och genom en specifik text, eller analysera vilka lokala, ”små” diskurser som skapas i ett visst sammanhang (jfr Börjesson & Palmblad 2007:14). Ett exempel på lokala diskurser skulle kunna vara ”diskurser om att vara föräldraledig” som kommer till uttryck i ett intervjumaterial eller tidskriftsartiklar. I min analys handlar det framför allt om vilka ”stora” diskurser som kommer till uttryck och ingår i betydelseskapande om kvinnor och män och om kön och genus i tidningarnas forskningsanknutna journalistik. Jag söker texternas relation till större, över-gripande tankeramar. Det gör jag genom att i läsningen ställa frågan: Vilka för givet tagna antaganden om världen och verkligheten, om kön eller genus måste gälla, för att dessa utsagor ska kunna hållas för giltiga och/eller sanna? Vad är det som inte sägs, som exnomineras, eftersom det tas för givet och därmed natura-liseras (jfr Barthes 1973; Fiske 1990/2000:221; jfr även Ljuslinder 2002:16)?

Men det finns också avsnitt i studien där jag utläser hur innebörder av kön eller genus (re)produceras lokalt, i en specifik artikel genom dess förhållningssätt till den forskning den hänvisar till. Med andra ord studerar jag både hur den forskningsanknutna journalistiken representerar och cirkulerar större diskurser

innebörder än de mest explicita och uppenbara. Det kan handla om att upptäcka, känna igen och förstå outtalade, implicita antaganden, idéer och ramar som utgör grunden för tankar och övertygelser, exempelvis den vanliga uppdelningen mellan natur och kultur.

•

och hur den bidrar till att skapa innebörder eller betydelser av kön och genus, genom upprepningar av eller avsteg från mönster och ordningar i textuella och språkliga handlingar i en mediekontext.

Det som är mest intressant att studera ur ett diskursanalytiskt perspektiv är således påståenden som presenterar sig som självklara och svåra att ifrågasätta, beskrivningar som förmår att framstå som fakta, utsagor som framstår som om de inte vore konstruerade av någon (Wahl 2007:197; Latour 1999:kap.9; Potter 1996:158). Det är genom dekonstruerandet av sådana utsagor, de som framstår som objektiva, vi kan hitta spåren av ideologi och avlagrad makt. För att komma åt de betydelsemönster som framstår som naturliga och självklara använder jag mig av de analytiska strategier som Marianne Winther Jørgensen tillämpar i sin studie Refleksivitet og kritik. Socialkonstruktivistiske subjektpositioner (2002). Hon menar att strategierna ska förstås som redskap för att främmandegöra de texter man studerar, för att distansera sig från materialet och göra en annan tolkning än den texten själv inbjuder till⁴³ (ibid:194). Man kan säga att de fungerar som ett slags tankemodeller vars syfte är att bryta självklarheten. De fyra strategier Winther Jørgensen tar upp är jämförelse, substitution, detaljförstoring och flerstämmighet. Flera av dessa tekniker tillämpas i den kritiska lingvistiken, som är ett av ursprungen till det som idag brukar gå under benämningen kritisk diskursanalys. De olika strategiernas användbarhet har varierat mellan olika delar av min studie.

Jämförelse är enligt Winther Jørgensen (2002:212) en av de första och enklaste metoderna man kan använda sig av för att få idéer om en specifik texts egenart i relation till andra texter. Vad är speciellt med texten och vilka konsekvenser får det? Vilken världsbild impliceras, vad tas för givet och vad ignoreras? (ibid) Jämförelsen bidrar också till att få en överblick över hur texterna i ett material relaterar interdiskursivt och intertextuellt till varandra. När det gäller föreliggande studie, och framför allt den översiktliga delstudie som redovisas i kapitel 5, bygger den på att jag jämför texter från de båda tidningarna, skrivna inom olika genrer och producerade av olika redaktioner med varandra,

43 Tanken om att texter appellerar läsare och inbjuder dem till en specifik läsarposition härrör från Louis Althusser (1970). Stuart Hall (1980) har utvecklat en teori om olika former av tolkning av texters budskap, där den så kallade gynnade tolkningen är den som texten inbjuder till.

för att få en uppfattning om hur de olika journalistiska formaten och läsartilltalen bidrar till varierande genusdiskurser.

Substitution kan sägas likna jämförelse, med den skillnaden att substitutionen går ut på att jämföra det som är med det som kunde ha varit. Man kan exempelvis ställa sig frågan om en specifik utsaga skulle vara möjlig om man ersätter (substituerar) ett tecken med ett annat, såsom ordet kvinna med ordet man eller tvärtom. Det kan också vara intressant att analysera om en specifik journalistisk dramaturgi eller ett specifikt läsartilltal skulle vara möjligt om texten placerades i en annan tidning eller redaktionell avdelning riktad till en annan typ av läsare (Winther Jørgensen 2002:207f). Denna strategi har jag inte använt systematiskt som ett separat analysredskap, utan den har ingått som en del i jämförelsen av texterna från de båda tidningarna och i jämförelsen av de olika redaktionella avdelningarnas innehåll, form och läsartilltal.

Detaljförstoring som strategi kommer framför allt till användning när man skönjer ett specifikt drag i en text, något man uppfattar som märkligt eller talande. Så länge det bara är ett isolerat drag kan det vara svårt att veta vad det betyder för texten som helhet. Då kan man förstora detaljen eller textdraget genom att fråga sig vad som måste gälla för att det här ska ge mening. I vilken övergripande tolkning av texten skulle detta drag passa in? Den helhetstolkning av texten man bedömer att det specifika draget skulle understödja kan sedan användas som en form av hypotes som måste prövas. Vilka andra drag i texten riktar tolkningen åt samma håll och finns det inslag i texten som motsäger den föreslagna helhetstolkningen? (Winther Jørgensen 2002:196ff).

I min analys har denna strategi varit till nytta i några fall då jag till en början inte har kunnat förstå och tolka vissa textdrag, exempelvis för att de stridit mot min tidigare helhetstolkning av texten eller gruppen av texter. Det har bland annat rört sig om motsägelsefulla utsagor eller till synes oförklarliga skillnader i min egen kodning av texter om kvinnor respektive män.

Flerstämmighet, det vill säga att olika och delvis motsägande röster kommer till tals i en text är inget ovanligt eller oväntat utifrån diskursanalysens antagande om intertextualitet, det vill säga att alla utsagor bygger vidare på och inkorporerar eller utmanar tidigare framförda utsagor (Winther Jørgensen 2002:200). Detta kan bli särskilt tydligt i journalistiska texter som ofta återger utsagor som i sin tur handlar om någon händelse eller företeelse (jfr Hornmoen 2003:30). Den analytiska strategin går alltså inte i första hand ut på att identifiera texters

•

flerstämmighet, utan att använda den för att ställa nya frågor till texten. Hur kan de olika stämmorna karaktäriseras, när talar den ena eller andra och vilka konsekvenser har det för textens budskap? Strategin har i min studie framför allt varit aktuell i analysen av de mer bedömande och argumenterande texterna.

En fråga som har legat till grund för val av metoder är i vilka aspekter av text och språk diskurser skapas⁴⁴, och hur man alltså kan gå tillväga för att hitta och avgränsa dem – i det här fallet i en större textmängd i form av journalistiska artiklar. I dagstidningar kan diskurser som jag ser det avläsas inte bara på textnivå – alltså i texters val av begrepp och formuleringar och hur de sätts ihop till berättelser – utan också i de större strukturer eller metaberättelser som uppstår exempelvis genom mediernas val och prioriteringar av vilka ämnen som ska tas upp, i vilken avdelning i tidningen de placeras, inom vilken genre de berättas, vilka aspekter och perspektiv som ges utrymme i texterna och hur den föreställda läsaren därmed skapas. Därför har jag valt att arbeta med olika metoder, som var och en bidrar till att komma åt diskursproducerande drag i såväl den textuella helheten som i språkliga detaljer.

Innan jag går närmare in på dessa metoder redogör jag här för studiens