T EORETISKA UTGÅNGSPUNKTER Språk, diskurs och verklighet

En utgångspunkt för min studie är att människors föreställningar om kön, om normalt och onormalt, tillåtet och icke tillåtet vad gäller kvinnligt och manligt, sexualitet etc är historiskt och kulturellt förankrade – det vill säga beroende av

tid, plats och sammanhang. En annan utgångspunkt är att det är genom språket i vid mening (text, tal, bild, kroppsspråk m m) som dessa föreställningar både återspeglas och nyskapas.

I mitt intresse för mediernas representationer av forskningsrelaterade utsagor om kön och genus ansluter jag till det socialkonstruktivistiska teoretiska fält som ser språk som socialt och kulturellt betydelsefull handling och menar att vi i och med symboliska (text, bild m m) representationer av verkligheten också skapar verklighet (se t ex Burr 1995; Barlebo Wenneberg 2001; Hacking 1999; 2004).

Språkhandlingar är performativa, de gör något med det de handlar om och får högst påtagliga konsekvenser för tillvaron; till exempel för hur vi ordnar våra samhällen och delar in människor i olika kategorier som vi bemöter på olika sätt.

Man kan alltså säga att representation samtidigt innebär spegling och konstruk-tion av det som representeras.

Vi kan tillskriva händelser mening utifrån många olika perspektiv, som kan kombineras på olika sätt. Att studera språkanvändning är därför en strategi för att kunna säga något både om etablerade sätt att tänka och handla och om hur vi reproducerar och förändrar sociala praktiker i och genom språkbruk och dess begränsningar. Jag menar att nutidens tal både bär spår av tidigare tal och praktiker och framgent påverkar människors tankar, tal och andra sociala handlingar (Foucault 1971/1993:18f; Laclau & Mouffe 1985:112; Winther Jørgensen & Phillips 2000:46).

Konstruktion – men av vad?

Att jag bygger mina analyser på de teoretiska förhållningssätt som betraktar språk som konstruerande och konstituerande innebär att jag skriver in min studie i den övergripande teoretiska tradition som kallas socialkonstruktivism, eller endast konstruktivism. Socialkonstruktivism är en gemensam beteckning för ett brett fält av teorier om kultur och samhälle, vilka alla utgår från vissa grundläggande premisser. För det första intar de ett kritiskt förhållningssätt till all för givet tagen kunskap. För det andra har de som utgångspunkt att all kunskap är historiskt och kulturellt specifik, det vill säga beroende av tid, plats och sammanhang. För det tredje menar de att kunskap upprätthålls av sociala processer och för det fjärde att kunskap är kopplad till social handling (Burr 1995:2ff). I och med dessa premisser intar de flesta socialkonstruktivister en icke essentialistisk hållning. Om man forskar om kvinnor och män söker man då inte efter hur de olika

•

kategorierna är, utan hur de, eller normer om kvinnligt och manligt görs, formas kulturellt. Socialkonstruktivism innebär även en antirealistisk position, vilket innebär att man inte tror på möjligheten att få en direkt och ”ren” upplevelse av och kunskap om verkligheten eller delar av den utan att påverkas av redan etablerade begrepp inom den kultur man lever i.

En relevant fråga när det gäller ett konstruktivistiskt förhållningssätt, är vad det är man betraktar som konstruerat. Är det vår kunskap om verkligheten som konstrueras i och genom språkbruk och andra symbolsystem, eller är det verkligheten i sig? Menar man i så fall den fysiska verkligheten, exempelvis föremål eller kroppar, den sociala verkligheten, till exempel arbetsdelning mellan könen eller den subjektiva, personliga verkligheten? (se Barlebo Wenneberg 2000:115). En omedelbar och naturaliserad tanke – för mig och förmodligen för många andra – är att konstruktionen hos en sten eller en planet eller något annat föremål i naturen inte påverkas av hur vi tänker och talar om det, utan först när vi gör något med det. Det som är socialt och kulturellt konstruerat är vårt begreppsliggörande, våra föreställningar om stenen, och därmed tankemönster och möjliga användningsområden och handlingar i relation till den. En människa och verkligheten runt omkring henne kan däremot påverkas mer direkt av just representationer i tal, text och bild. Jag kommer inte här att ge mig in i någon generell diskussion om var gränserna går för när vi kan tala om verkligheten i sig som socialt konstruerad. Det jag kan göra är att försöka hitta en kunskapsteoretisk och ontologisk position som är relevant i relation till just denna specifika studie.

När jag i denna studie talar om konstruktioner av genus i tidningstexterna avser jag konstruktion som sker genom mental uppdelning och kategorisering, det vill säga när vi genom språket och andra symbolsystem skapar åtskillnader och kategorier (Barlebo Wenneberg 2000:106; jfr Fagrell 2000:70), föreställningar, idéer, normer och värderingar. Det jag således kan undersöka i min studie är de forskningsanknutna texternas bidrag till konstruktioner av föreställningar och kunskaper, eller med andra ord till vårt allmänna vetande¹⁶

16 Begreppet vetande använder jag enligt genetikern Bengt-Olle Bengtssons tolkning av termen savoir i förordet till Foucaults bok Vetandets arkeologi (1969/2002:10). Med begreppet urskiljer Foucault ”en språklig och samhällelig formation som är nära kombinerad med, men ändå skild

om kön och genus. Jag studerar inte vad läsarna gör av dessa representationer i sina tankar och handlingar, men att det finns samband mellan medieinnehåll och människors uppfattningar är grunden för medieteori och -forskning som jag tar upp senare i detta kapitel. När det gäller föreställningar som de om kön och genus, samt mer konkret om kvinnor och kvinnligt respektive män och manligt, är det knappast möjligt att hävda att det vi lär oss att uppfatta som sanna och giltiga kunskaper inte har konkreta verkningar såväl på sociala och kulturella genusordningar som på våra kroppar. Hur vi förhåller oss till kroppar av olika kön påverkar exempelvis hur flickor och pojkar, kvinnor och män använder sina muskler eller vilka funktioner i hjärnan vi stimulerar och utvecklar mest. Med Judith Butlers terminologi kan man hävda att genus i den meningen föregår kön.

Med det menar hon att våra biologiska kroppar föds in i en förutbestämd social och kulturell genusordning (Butler 1990/2006) och en därtill kopplad heterosexuell matris, som bestämmer vilka typer av begär som är normala för de olika sorterna av kroppar (Butler 1990/2006; Salih 2002:49).

Jag är visserligen övertygad om att det finns verkliga fenomen som existerar fullkomligt oberoende av vår uppfattning, tolkning och beskrivning av dem. Jag tror också att många av våra erfarenheter är svåra eller omöjliga att uttrycka med det språk som finns tillgängligt för oss. Vad vi förnimmer, uppfattar, upplever och känner tar sig andra uttryck än språkliga berättelser – exempelvis som kroppsliga hållningar, uttryck, rörelsemönster, förnimmelser av symboliska och påtagliga gränser, smärtor och så vidare. Men när det gäller att begreppsliggöra händelser och företeelser i vår livsvärld, genom att definiera, beskriva, benämna, kategorisera, analysera och tolka, är vi beroende av det språk som finns tillgängligt – och det gäller både i forskning, journalistik och vardaglig kommunikation. Även när vi reagerar på och formar tankar kring självupplevda erfarenheter måste vi använda det språk vi har tillgång till med alla dess

från, den vetenskapliga kunskapen. Det är i vetandet som kunskapen tar sin samhälleliga form”.

Man kan säga att det är på vetandenivån som den vetenskapliga forskningen och det politiska samhällslivet möts, den utgör vetenskapens bidrag till våra till viss del gemensamma vardagskunskaper.

•

begränsningar. Och det går inte att vare sig studera och tolka eller tala om dessa fenomen eller upplevelser med andra människor utan att samtidigt göra något med dem, utan att konstruera en ny verklighet.

Ett diskursanalytiskt förhållningssätt

Idag finns mycket av den forskning som berör texters meningsskapande inom den mångfasetterade forskningsinriktning som kommit att kallas diskursanalys.

Diskursanalys har under 1990-talet och framåt vuxit till att bli ett vittomfattande fält fyllt av varierande forskningsfokus, förhållningssätt och analytiska strategier.

Det är inte bara en metod, utan en teoretisk och metodisk helhet, som innehåller för det första ontologiska och epistemologiska antaganden och premisser om språkets roll i sociala konstruktioner av världen, för det andra teoretiska modeller; för det tredje metodologiska riktlinjer för hur man tar sig an ett frågeområde och för det fjärde specifika tekniker/redskap för analys, framför allt språk- och textanalys (Winther Jørgensen & Phillips 2000:10).

Eftersom diskursbegreppet används inom många olika ämnesdiscipliner och dessutom har blivit något av en trend inom åtminstone humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, förekommer en hel del variationer i begreppens betydelse. Gemensamt för alla inriktningarna är dock att de innehåller en tanke om att språkanvändning är strukturerad i mönster och ordningar som vi följer i våra sätt att tänka, tala, skriva och agera inom olika domäner och/eller i relation till specifika företeelser och sociala grupper. Dessa tankegångar bygger på strukturalistisk och poststrukturalistisk språkvetenskap, bland annat lingvisten Ferdinand de Saussures (1970) teori om språket som strukturellt system. Teorin går ut på att språket inte reflekterar betydelser utan skapar dem, och att tecken och begrepp får sina betydelser eller innebörder i relation till andra tecken och begrepp, i relation till vad de inte är. På så vis byggs språk som betydelsesystem upp av binära motsatspar, som svart – vitt, ont – gott, hög – låg, vi – de, kvinna – man, etc.

Diskurser och deras verkningar

Mitt sätt att använda diskursbegreppet i relation till kön/genus som kunskaps-område är inspirerat bland annat av Stuart Halls definition (1997:6). Jag ser diskurser som specifika sätt att beskriva och skapa kunskap om någon aspekt av tillvaron och samhället: objekt, händelser, företeelser, individer eller grupper.

Gestaltningarna rymmer normer och värderingar och tar vissa uppfattningar av världen och människan för givna. Men diskurser definierar också vilka handlingar som är möjliga och önskvärda.

These discursive formations, as they are known, define what is and is not appropriate in our formulation of, and our practices in relation to, a particular subject or site of social activity; what knowledge is considered useful, relevant and ’true’ in that context; and what sorts of persons or

’subjects’ embody its characteristics. (Hall 1997:6)

Halls definition inbegriper att diskurs är något mer än talet om. Hall är inspirerad av Michel Foucault, i vars verk den traditionella distinktionen mellan språk och handling, mellan ”word” och ”world”, överbryggas (Hall 1997, 2001).

Detsamma gäller för diskursbegreppet hos diskursteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. De definierar diskurs som en fixering, eller tillslutning, av betydelser inom en bestämd domän¹⁷ (Laclau & Mouffe 1985:111ff; Winther Jørgensen & Phillips 2000:33). Tillslutningarna av betydelser exkluderar andra sätt att se på saken. Så även om teorier och forskning om diskurser ibland kan framstå som abstrakta och av mindre betydelse än forskning om ojämlika villkor när det gäller exempelvis löner och möjligheter till utbildning och arbete, är analys av och diskussion om diskurser konkret politisk handling som jag ser det.

De är det, för att det vi gör när vi talar, skriver och handlar inom en diskurs’

ramar är att vi agerar som om vissa innebörder, förhållanden och identiteter är självklara, för alltid givna. Diskurser om vad det är att vara flicka eller kvinna och pojke eller man fungerar därför som en reducering av människors möjligheter.

De gör det eftersom diskurser både manifesteras i och påverkas av andra sociala praktiker¹⁸ än språket, till exempel ett samhälles sätt att organisera arbetsmarknaden efter kön, ta hand om pojkar och flickor med problem i skolan, ge kvinnor och män olika mycket och olika typer av vård i relation till specifika

17 Definitionen liknar Foucaults resonemang (1971/1993) om objektsdomän som de aspekter eller delar av ett studieobjekt som en viss akademisk ämnesdisciplin söker kunskap om.

18 Jag gör ibland i min text, av tydlighetsskäl, en åtskillnad mellan diskursiv praktik i betydelsen språkanvändning och andra sociala praktiker. Jag ser det dock som att språkanvändning och andra sociala praktiker ingår i och uppgår i varandra så att alla sociala praktiker i någon mening är diskursivt skapade, vare sig vi talar om journalistiskt arbete, genuskodade yrkesval eller hur vi beter oss när vi är förälskade.

•

sjukdomar, etc. De konstituerar det sociala på vissa bestämda sätt som utesluter andra sätt (jfr Laclau & Mouffe 1985:113; Winther Jørgensen & Phillips 2000:43).

Talandet och agerandet inom en diskurs är ofta oreflekterat, just för att definitioner har naturaliserats och vi inte längre ser deras diskursiva karaktär.

Betydelser är visserligen alltid kontingenta, det vill säga tillfälliga och inte nödvändiga och därför instabila och ständigt hotade av andra betydelsemöjlig-heter, men de kan ändå vara stabila över en längre tid. En viktig poäng inom det diskursanalytiska tänkandet är att både våra identiteter och världsbilder kunde ha varit annorlunda – om vi hade kommit överens om andra innebörder och gräns-dragningar. Diskursanalysen går därför i huvudsak ut på att dekonstruera det för givet tagna, analysera vilken verklighetsuppfattning som måste hållas för sann för att vissa utsagor ska vara giltiga.

En del menar att diskursen kan definieras som studieobjektet (bl a Tannen 1989; Kroon 2000). Men så kan jag inte riktigt se det. Visserligen finns det ett studieobjekt i den betydelsen att språket och vårt sätt att tala om och på andra sätt representera saker och ting omkring oss och inom oss, formar vissa ordningar och mönster (se t ex Wetherell 2001). De existerar i våra sätt att tala om och socialt/kulturellt hantera olika företeelser. Men det går inte att hitta några klart avgränsade diskurser som svävar omkring därute, färdiga att upptäckas. Att tänka i diskurs är snarare just ett tankeredskap, ett raster jag som forskare lägger över det tal jag studerar (jfr Winther Jørgensen & Phillips 2000:137). Hur jag avgränsar de framträdande mönstren och hur jag väljer att benämna dem, som exempelvis ”genusdiskurser” eller ”mediediskursen om genus”, är inget givet, utan beror på forskningsintressen, syften och frågor.

Hur avgränsas diskurser, eller vad samlas de kring?

Kring vad sker då tillslutningarna, hur kan man i sin analys avgränsa diskurser?

En del talar om diskurser utifrån deras ämne, t ex aidsdiskurs, andra utifrån rumsliga och institutionella kriterier, som mediediskurs eller politisk diskurs. En tredje variant är att tala om diskurs som betydelseproduktion utifrån specifika perspektiv, som liberalistisk diskurs, biomedicinsk, etc. Ofta kan flera av dessa olika sätt att tala om diskurs vara adekvata i samma studie. I mitt analysarbete har det varit relevant att både betrakta diskurs som betydelsebildning bunden till olika mer eller mindre för givet tagna perspektiv (liberalistiskt, biomedicinskt,

feministiskt, etc), men det är också relevant att tala om tillslutningar av betydelser utifrån ämnet, genus och genusordning.

Diskurs och ideologi

Det finns de som har hävdat att diskursbegreppet gjort ideologibegreppet onödigt, att de så att säger täcker samma företeelse. Det är en rimlig invändning, så länge man med ideologi menar någon form av system eller samling av idéer, normer och värderingar, exempelvis samhällsuppfattning, människosyn och vetenskapssyn (Liedman 1989; Johansson 1997:56ff). Men ideologi har och har haft många olika definitioner genom tiderna. Det jag uppfattar som gemensamt för de flesta ideologibegrepp är avsikten att relatera tanke- och idésystem till makt. I min diskursanalys definierar jag ideologi som innebörder som reproducerar eller skapar maktrelationer (jfr Fairclough 1995:14), och då avser jag både de dimensioner av makt som har sin grund i ojämlika politiska, strukturella och ekonomiska villkor och sådana som skapas i den ständiga interaktionen människor emellan (jfr de los Reyes & Mulinari 2005:23). För att analysera och diskutera ideologiska aspekter av forsknings-anknuten journalistik tar jag min utgångspunkt i diskursteorins resonemang om det ideologiska i diskurser.

Som jag varit inne på betraktar Laclau och Mouffe (1985) diskurser som tillfälliga, men ändå relativt stabila, fixeringar av innebörder, som inom diskursens ramar tas för givna. Innebörderna har naturaliserats och upplevs som objektiva, men är produkter av avlagrad ideologi (Laclau 1990:89ff). Det till synes objektiva är ideologiskt och det ideologiska är knutet till maktrelationer.

Även Fairclough (1995:14) poängterar att ideologi ofta ligger inbäddad just i implicita antaganden i texter, i det för givet tagna. I den här studien utgår jag från att diskurser, i meningen performativa tal- och tankemönster som får konsekvenser i konkret handling och organisering av samhället¹⁹, kan fungera ideologiskt, i den mån de (re)producerar olika former av uppdelningar, hierarkier och maktasymmetrier – i detta fall mellan olika kön och olika sexuella

19 Jag menar att det inte finns några klara gränser mellan strukturer och samhällsorganisation å ena sidan och språkliga mönster och handlingar å den andra. Påverkan dem emellan går så att säga åt båda hållen. I detta arbete ligger dock fokus på språk och texter.

•

orienteringar. Det innebär att när jag talar om att forskningsanknutna medietexter kan fungera ideologiskt, så avser jag deras potential att reproducera och befästa föreställningar om kön och genus genom att upprepa det förment självklara som vore det objektiv kunskap. Men jag avser också mediernas och journalistikens potential att fästa uppmärksamheten på sådana mönster, problematisera dem, bidra till förskjutningar i betydelser och därmed även i maktrelationer som är knutna till dessa föreställningar.

Medier, journalistik och kunskap

I inledningskapitlet introducerade jag begreppen betydelsebärande och betydelseskapande praktiker, för att definiera min syn på såväl forskning som journalistik och motivera varför jag ser det som viktigt att studera vilka föreställningar om kön och genus som (re)produceras i mötet mellan dessa praktiker²⁰. I följande avsnitt utvecklar jag dessa resonemang.

Både forskning och journalistik håller på med någon form av utforskande, tolkningar och beskrivningar av verkligheten. I både forskning och journalistik finns inslag av att benämna, kategorisera och sortera, skapa ordningar och hierarkier, beskriva olika fenomen och relationer mellan dem och bedöma orsaker och konsekvenser. I båda världarna pågår processer av uteslutande och inneslutande av olika röster och utsagor om verkligheten. I dessa processer produceras texter och utsagor som både reproducerar och bidrar till mönster och hierarkier i talet om kön och genus. De deltar i skapandet av det jag benämner genusdiskurser (se kap.1).

När det gäller forskningsvärlden ser jag kön/genus som ett mångfasetterat forsknings- och kunskapsobjekt, eller snarare som en mångfald sådana, som flera akademiska ämnesdiscipliner undersöker olika aspekter eller domäner av.

Resonemanget är inspirerat av Foucaults användning av begreppen disciplin och objektsdomän. En disciplin definieras enligt Foucault (1971/1993:22) av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. En

20 Genom denna användning gör jag en något annorlunda definition av begreppet än exempelvis Stuart Hall, som betraktar språk som en betydelseskapande praktik (signifying practice) och ett representationssystem (representational system) (Hall 1997:1, 5).

objektsdomän är, som jag tolkar Foucault (1971/1993:22f), de aspekter eller delar av ett studieobjekt som en viss akademisk ämnesdisciplin söker kunskap om. Frågor relaterade till kön och genus ingår inte i en enda disciplins objektsdomän. Under de senaste decennierna har vi sett hur det mellan olika ämnesdiscipliner och olika teoretiska perspektiv på kön och genus har uppstått diskursiva samspel, förhandlingar och strider om vad som ska studeras, vilka metoder som kan och bör användas, vilka kategoriseringar och benämningar som är riktiga och relevanta och om hur svaren ska tolkas. På det vetenskapliga fältet rör det sig sålunda om olika discipliners val i hela forskningsprocessen.

Paulina de los Reyes och Diana Mulinari (2005:10) använder begreppet intersektionalitet²¹ i sin tolkning av Foucaults syn på relationen mellan kunskap och makt. De menar att intersektionen mellan politik och kunskap inte bara handlar om att vetenskapen har makt över problemformuleringen och om dess legitimerande och emancipatoriska potential, utan också om att förstå den akademiska världen som inbäddad i det sociala livet och som en del i den politiska kampen. I likhet med dessa författare betraktar jag den akademiska praktiken i allmänhet och kunskapsproduktionen i synnerhet som ett fält där makt utövas, men också som ”ett fält där hegemoniska berättelser kan utmanas”

(ibid).

När det gäller medierna i allmänhet och journalistiken i synnerhet, har också de en del av den diskursiva makten, den som innebär att reglera vad som kan sägas av vem, vad som kommer upp på den offentliga agendan, vilka perspektiv som ges utrymme, vilka synsätt som anses rimliga och därmed etableras och reproduceras. I denna process har medierna den dubbla rollen av både aktör och arena.

Mediernas diskursiva makt: dagordning och gestaltning

Mediernas diskursiva makt: dagordning och gestaltning