K ULTURSIDORNA OCH FORSKNINGEN

De texter vi kan läsa på kultursidorna brukar gå under beteckningen kultur-journalistik, men det rör sig inte om en enhetlig genre. Snarare möter läsaren på dessa sidor ett brett spektrum av textslag. Litteraturkritiken har dock länge haft, och har ännu, en viss särställning. Andra genrer inom kulturjournalistiken är essän, krönikan och debattartikeln. På de flesta kultursidor idag kan man dessutom finna exempelvis nyhetsmaterial, längre reportage samt intervjuer och porträtt av kulturpersonligheter, men dessa genrer förekommer knappt i mitt materiel.

De traditionella kulturjournalistiska genrerna må kallas vid olika namn, men ger som jag ser det en känsla av gemensam karaktär och tonart när man bläddrar igenom kultursidorna. Det som förenar de traditionella kulturjournalistiska genrerna med varandra, är framför allt de egenskaper som skiljer dem från annan journalistik och då särskilt från nyhetsjournalistiken. En stor skillnad har att göra med det tematiska innehållet, Det vill säga de ämnen och samhällsfrågor som tas upp på kultursidorna. Förutom den traditionella bevakningen och kommen-terandet av ”de sköna konsterna” ger många kultursidor utrymme åt en debatt om mer allmänna samhälls-, kultur- och livsåskådningsfrågor. En hel del av

74 De nämnda nyhetsnotiserna hör till dem som analyseras närmare i kapitel 8.

•

denna bevakning berör också forskningsvärlden. Den andra skillnaden mellan kulturjournalistik och det vi vanligen benämner journalistik (ofta då i betydelsen nyhets- och aktualitetsjournalistik) gäller formen. Den skillnad som kanske är tydligast för tidningsläsaren har att göra med skribentens röst och synlighet i texten. På kultursidan tillåts, ja även uppmanas, reportern och skribenten att vara

”subjektiv och inte representera någon annan än sig själv och sin egen sakkunskap”⁷⁵. Över huvud taget karaktäriseras kulturjournalistiken till både innehåll, språk, stil och tilltal av sin dubbla genretillhörighet, av att genrerna är nära besläktade med litterära och akademiska genrer, såsom essän, krönikan och litteraturkritiken men också anpassas till mediekontexten. Kulturartiklarna i mitt material tycks präglade av det Kasperowski (1993) kallar ett reflexivt arbetssätt, där den forskningsrelaterade kulturjournalistiken i första hand bygger på textstudier.

De kulturjournalistiska texternas struktur skiljer också sig till en del från nyhetsjournalistiken, även om lagren av representation också här är många.

Kulturessäer är ofta skrivna av forskare som berättar om någon fråga, person eller text från sitt forskningsområde. När det gäller recensioner är händelsen/

företeelsen som föranleder recensionen ofta en ny bok, till exempel en avhandling. Denna i sin tur har en författare och ett eller flera ”underliggande”

skikt. Den kan berätta om exempelvis en person vars poesi håller på att omprövas av kritiker, eller en företeelse och dess kontext⁷⁶. Väldigt sällan kommenteras den nya boken av någon annan än recensenten ifråga. Texterna har visserligen vad Bakhtin kallar en dialogisk karaktär⁷⁷, om man med det menar att artikelskribenten förhåller sig till bok- eller avhandlingsförfattarens text och teser.

Men recensionen är monologisk i den meningen att det är recensenten som styr

”samtalet”, bedömer argument och teser och slår fast sina omdömen utan invändningar från någon annan. Visserligen varierar det hur öppna och resonerande respektive fastslående och dogmatiska recensionerna är, och hur

75 Nätupplagan av Nationalencyklopedin, www.ne.se, sökord ”kulturjournalistik”, 2004-10-19.

76 Eva J:son Lönn (2005) kommer fram till en liknande slutsats i sin studie av arbetsmiljö-journalistik. I det hon kallar Vetenskapsramen är det typiska att artiklarna i allmänhet involverar två parallella händelsestrukturer: arbetsmiljöproblemens och forskningens händelsestruktur (ibid:151).

77 Se t ex The Bakhtin Reader (red Pam Morris, 1994)

mycket recensenten talar själv respektive låter det recenserade verket och dess författare tala. Men det hör till litteraturkritikens massmediala karaktär att vara inte endast en presentation av det aktuella verket, utan också en del av kritikerns egenreklam. Forser (2002:154) går ett steg längre i sin slutsats, och menar att det i kampen om positioner ”är […] naturligt, om den recenserade boken av och till får komma i andra rummet och kritikerns marknadsföring av sig själv i det främre.”

Rubriker, vinkling och läsartilltal i kulturartiklarna

De kulturjournalistiska artiklarna ur DN är som jag påpekat många fler än de ur Aftonbladet och handlar dessutom om fler ämnen. Men det går ändå att jämföra vilka typer av rubriker som karaktäriserar de olika tidningarna. I de artiklar som berör samma ämne i både DN och Aftonbladet blir skillnaden som mest tydlig.

Tidningarnas anmälningar av Kvinnovetenskaplig tidskrifts temanummer om akademin föregås av rubriker med helt olika karaktär.

DN: Kvinnovetenskaplig tidskrift Nr 1/01: Bokslut. Frågan om feminismens identitet förblir öppen. (DN/Franzén 010910)

AB: Från kvinnor till människor? (AB/Hammarström 010805)

DN-rubriken ligger närmare den forskningsanknutna objekttexten och tilltalar läsare som lockas av att läsa om ”feminismens identitet”. Aftonbladets rubrik kan sägas vara mindre informativ, genom att den endast ger läsarna en vink om det specifika ämnet för artikeln. Förmodligen kan den dock väcka uppmärksamhet genom att skapa en osäker relation mellan elementen ”kvinna” och ”människa”.

Ett annat exempel där båda tidningarna skriver om samma bok, är recensionerna av den svenska översättningen av Ian Hackings bok Social konstruktion av vad? I Dagens Nyheter är det bokens titel som fungerar som rubrik, och signalerar till läsarna att denna artikel berör en teoretisk diskussion (DN/Rudbeck 010116). I Aftonbladet vänder sig rubriken direkt till läsarna med ett inkluderande ”vi”: Är vi kanske lite av både och? (AB/Annell 010213). Det är inte bara teori, utan människor, ett ”vi”, det handlar om.

I ytterligare ett fall tar både DN och AB upp samma tematik, men under lite olika former. I Dagens Nyheter diskuteras en ny avhandling om Edith Södergrans författarskap, av Boel Hackman. Rubriken på essän är Bortom

•

kvinnan Edith och anknyter implicit till en omfattande feministisk kritik av tidigare biografiska tolkningar av kvinnors verksamhet, i detta fall kvinnliga författarskap (DN/Hallberg 010222). Rubriken kan dessutom läsas som en aning poetisk. Avhandlingen diskuteras även i Aftonbladet, där samma problematik tas upp i två debattartiklar – fast med kritik även mot feministisk forskning.

Rubrikerna till dessa artiklar består av konkreta uppmaningar: Befria de kvinnliga författarna! (AB/Hammarström 010806) och Låt inte könet styra allt (AB/Hammarström 010807).

Generellt sett kan man säga att DN Kulturs rubriker och vinkling, på liknande sätt som i nyhetsmaterialet, har ett mer akademiskt perspektiv, ligger närmare den omskrivna forskningens språkbruk och har en högre grad av abstraktion. Om jag betraktar rubrikerna utifrån teorin om genrers externa orientering (Bakhtin & Medvedev 1928/1994), blir slutsatsen att tidningen med sina rubriker skapar implicita läsare som vill läsa om forskning, teoretiska diskussioner eller i varje fall intellektuella(s) resonemang om kulturella och samhälleliga frågor. Ser man till ämnesval gäller samma sak Aftonbladet. Men med sin rubriksättning skapar kvällstidningen snarare implicita läsare som behöver lockas till läsning genom anknytningar till konkreta människor, igenkännbara frågor och gärna den egna, personliga erfarenheten.

Även om DN:s kulturrubriker allmänt kan sägas var mer införlivade i en akademisk diskursordning och Aftonbladets mer i en populärvetenskaplig/

medial sådan, så finns det givetvis variationer och undantag i materialet. DN-rubriker som Flickfria äventyr (DN/Matthis 010308) och Babyboom i den unga litteraturen (DN/Milles 010308) är mer orienterade mot läsarna än mot den forskning som representeras, men följs av nog så teoretiskt avancerade artiklar.

Och de klatschiga huvudrubrikerna i Aftonbladets debattartiklar om att befria de kvinnliga författarna följs av den mer forskningsassocierade underrubriken Om den feministiska litteraturforskningens triumfer och tillkortakommanden (första delen resp. andra delen). Formen i artiklarna skiljer sig inte heller på något avgörande sätt från artikeln i DN om samma ämne.

Forskningens funktion i kulturartiklarna

Även i kultursidornas artiklar i mitt material, liksom i nyheterna, fungerar forskning och forskare som exempelvis kunskapskälla och redskap för legitime-ring av skribentens påståenden. Men där finns också variationer som kan ses som

typiska och kanske unika för just kulturjournalistiken. Utifrån mitt material kan jag göra följande typifiering av de vanligaste funktionerna för forsknings-referenserna i kulturjournalistiken.

• Forskningen använd som oproblematiserad kunskapskälla, refererad.

Vanligast när det gäller historiebeskrivning, bland annat i de essäer som beskriver egen forskning.

• Forskningen som produkt. Har att göra med recensionernas bedömande funktion, att göra ett slags kvalitetsbedömningar av boken eller avhand-lingen ifråga.

• Forskningen behandlad som process och verksamhet, diskussioner av forskarens perspektiv, val och slutsatser.

De två senare punkterna är typiska för kulturjournalistiken och framför allt för recensionerna, att forskningen som process och produkt över huvud taget blir synliga för läsarna. Ett annat typiskt drag för kulturmaterialet är dess trovärdig-hetsskapande retorik, som just i de kulturjournalistiska genrerna i första hand har funktionen att skapa trovärdighet för den enskilda skribenten (jfr Mral 2000).

Den auktoritära skribentrösten

Till skillnad från nyhetsartiklarna innebär det kulturjournalistiska skrivandet och publicerandet oftast en öppen representation också av skribenten själv. Texterna andas vad Gunnar Eriksson och Lena Svensson (1986) kallar kompetens-bekräftelse (se även Nordberg 2003b:23f) dels med inriktning på skribentens tankar och åsikter om ämnet och/eller objekttexten, och kanske också mer allmänt om det forskningsområde som berörs. Men skribentens utsagor och bedömningar legitimeras oftast med en mer eller mindre explicit presentation av skribentens kunskaper på området. Inom retoriken kallas de formuleringar som uttrycker talarens auktoritet och legitimitet för ethosargument.

I de kulturjournalistiska artiklarna i mitt material sker detta legitimerande på flera olika sätt. Dels rör det sig till stor del om för kultursidornas läsare återkommande, kända personligheter. Många av dem är forskare, författare, kända kritiker och debattörer. Ethos följer så att säga gratis med namnet, åtminstone i den mån läsaren känner till och redan har förtroende för den

•

aktuella skribenten. Förutom detta kan jag i texterna utläsa strävan mot trovärdighet i olika, säkert mer eller mindre medvetna, grepp.

Framför allt i essäerna, där skribenterna alla är forskare som skriver om ett område de studerar eller känner väl till, skapas trovärdigheten och sanningslikheten i första hand genom en auktoritär röst, en konstaterande och fastslående retorik eller sanningsmodalitet. Alla skribenterna är själva forskare, doktorander eller författare. Även i de recenserande texterna är den konstaterande retoriken vanlig, både när tidningens skribent talar med objekttextens⁷⁸ röst och när han eller hon uppträder som en auktoritet med mandat och kompetens att både tolka och bedöma det recenserade verket och den forskning som lett fram till det. Men de recenserande skribenternas legitimitetssträvanden tar sig också andra uttryck. De går alla ut på att visa upp de egna kunskaperna i ämnet, men det sker inte uttalat utan antyds liksom i förbigående, utan större åthävor. Dels genom det kända fenomen som brukar benämnas ”name dropping”, dels genom vad jag kommit att kalla ”fact dropping”, det vill säga hastiga kompetensmarkeringar, som: ”Under det senaste halvåret kan all lyrik jag har läst, med bara några få undantag, dateras till 1985 eller senare.” (DN, Hallberg 010222, min kursivering).

Båda dessa slag av markeringar tycks ämnade att visa på skribentens insatthet och därmed legitimitet. Jag tolkar den tydliga subtiliteten som att ett öppet ”titta vad jag kan och vet” skulle vara under en kulturskribents värdighet, uppfattas som osäkerhet och snarast förminska hennes eller hans trovärdighet. Det gemensamma syftet med dessa olika legitimitetstekniker tycks vara att skapa trovärdighet för den enskilda skribenten. I de kulturjournalistiska genrerna är det framför allt detta slags personliga trovärdighet som är det väsentliga, och inte mediets trovärdighet, som i nyhetsjournalistiken (jfr Mral 2000).

Vissa recensenter bygger också förtroende och ett ”vi” med läsaren genom att vara mer eller mindre personliga i sin anknytning till verkets ämne (jfr ovan om personlig kontextualisering), och är alltså representerade som personer, genom exempelvis någon berättelse från sin barndom eller genom personliga funderingar och erfarenheter (jfr Forser 2002).

78 Term för den text som recenseras, se Forser (2002).

Talet till läsaren – gemensamhetsskapande och utestängande

I kulturartiklarna tas läsarens kunskap för given. De trovärdighetsmarkörer jag har beskrivit ovan bidrar också till kulturjournalistikens speciella läsartilltal – till skapandet av en kulturjournalistikens publik (jfr Ekström, red. 2004). Även läsaren konstrueras genom de implicita/underförstådda kunskapsbekräftelserna som bildade samtalspartners, som förstår och förmår uppfatta betydelsen av det mellan raderna sagda. Och det sker inte riktigt på samma sätt som i nyheter, där läsaren förväntas ha hängt med i nyhetsflödet den senaste tiden. Visserligen handlar det även på kultursidorna ofta om att ha följt med i en debatt om ett visst ämnesområde. Men i kulturartiklarnas sätt att tilltala läsarna förutsätts de ofta också ha en viss nivå av bildning, i betydelsen kunskaper i de humanistiska ämnena. Framför allt gäller det i mitt material texter om litteratur, men också om kunskapsteori och akademiska diskussioner. Ett exempel är Nina Björks i-förbifarten-formulering: ”Jag ska väl inte skylla på postmodernismen eller Jacques Derrida, men ….” (DN Kultur 010726).

Det sker ett vad Bengt Nerman (1973) kallar gemensamhetsskrivande för de redan invigda, de inbjuds till en diskursgemenskap (Foucault 1971/1993) eller utestängs. Det sker genom implicita hänvisningar till teoretiska och ideologiska komplex som inte presenteras närmare, genom användning av vetenskapliga termer som inte förklaras och genom införstådda vinkningar och blinkningar till dem som redan vet och förstår.

Sammantaget vill jag hävda att kulturartiklarnas framställningar av kunskaps-fältet kön och genus i högre grad än i andra genrer skapar en diskursiv gemenskap, ett inkluderande ”vi” med sin tänkta publik, medan andra utestängs.

Vad jag får veta beror på vilket vetande jag redan besitter.

Kulturartiklarnas förhållningssätt till forskning och kunskap

Genom sitt tydliga släktskap med litterära genrer och humanistisk vetenskap präglas kulturjournalistiken som helhet av ett epistemologiskt arv från detta akademiska fält. I mitt material från kultursidorna kan jag uttyda två större huvudlinjer när det gäller epistemologiska aspekter.

Berättandet av historien

Det ena förhållningssättet har som jag tolkar det sin grund i positivistiska och realistiska traditioner inom bland annat historieforskning. Dessa beskrivs bl a av

•

Charlotte Wien (2005) i hennes artikel om hur olika journalistiska modeller påverkats av ideal från vetenskapens epistemologiska förhållningssätt. Wien menar att mainstreamjournalistiken har lånat en del av historieforskningens avlagda kläder, bland annat när det gäller hur man ser på uppgiften att skriva (en) historia. Inom journalistiken lever fortfarande tron på möjligheten att med hjälp av rätt använda källor beskriva ”hur det egentligen var”, vad Wien (2005:39) definierar som ett historievetenskapligt ideal från 1800-talet.

Den traditionella, humanistiska diskursen omfattar också en specifik syn på subjektet/individen och ett realistiskt förhållningssätt när det gäller språkets möjligheter att beskriva verkligheten. I Weedons (1987:41; se även Freedman 2003:132) beskrivning av poststrukturalistisk, feministisk användning av diskurs-begreppet använder hon de humanistiska utgångspunkterna som kontrast:

Det (postmodernism/diskurs, min anm.) är en teori som decentraliserar humanismens rationella, självtillräckliga subjekt, den ser subjektivitet och medvetenhet som socialt skapade i språket som en sfär av kamp och potentiell förändring. Språket är inte genomskinligt som i humanistisk diskurs, det uttrycker inte den ”verkliga” världen. (ibid)

Det ska nog inte ses som särskilt förvånande att det raka historieberättandet – för att uttrycka det något förenklat – präglar framför allt de delar av kultur-artiklarna som beskriver hur det var ”förr i tiden”. Det gäller framför allt beskrivningar av historisk kontext, av exempelvis tidsandan, kvinnors villkor och kvinnorörelsens historia. Berättelserna präglas ofta av kategorisk och objektiv modalitet som i denna fras i en text om Elin Wägner: ”Funkisens och folkhemmets tid var också feminismens” (DN/Lindén 010601), och även av en refererande hållning till källorna. ”Birgitta Plymoth visar hur ogifta mödrar, längst ned på samhällsstegen, hade minst att hämta från fattigvården” (DN/Södling 011217) (mina kursiveringar).

Wien (2005:39) beskriver också hur historieforskningen under 1900-talet och framför allt 1960-talet lämnade idealet att försöka kartlägga den sanna historien. Det sågs helt enkelt som ett omöjligt projekt. Inställningen blev i stället att historien som sådan var ”död och borta och som sådan inte intressant”

(min översättn.).

At beskaeftige sig med fortiden er udelukkende intressant, såfremt man har en problemstilling, der er relevant og intressant for nutiden (og/elller fremtiden). (Wien 2005:39)

Denna senare förståelse av uppgiften för historisk forskning, det vill säga att forskningen ska rekonstruera historien i ljuset av något nutida problem, ger även den sitt avtryck i mitt material från kultursidorna. I ett samspel mellan vetenskaplig kunskapssyn och journalistiskt urval och dramaturgi vinklas de kulturjournalistiska berättelserna om historisk forskning mot nutida problem och diskussioner. Konflikter om hur dagens feminism ska förhålla sig till moder-skapet blir den aktualitetsskapande krok som recensionen av avhandlingen om Elin Wägner (DN/Lindén 010601) hängs upp på (jfr Ahlmér 1996:29f). När det antika dramat Antigone omskrivs som Sofokles problematisering av familje- och släktförhållanden, dras paralleller till dagens ifrågasättande av exempelvis den heterosexuella kärnfamiljens norm(alitet) (DN/Witt-Brattström 011009).

Resonerandet om konstruktioner

Den andra och mer framträdande epistemologiska hållningen på kultursidorna är olika variationer av en (social-) konstruktivistisk kunskapssyn. De flesta artiklar/skribenter som talar om konstruktivistisk forskning, talar också med den, och omfattar det konstruktivistiska synsättet. En analys av modalitet i de kulturartiklar som representerar ett konstruktivistiskt synsätt visar att de också innehåller inslag av okritiskt refererande hållning till forskning, av ett auktoritärt tilltal och av konstaterande och slutna utsagor (kategorisk och objektiv modalitet). Vad är det då som ändå ger det sammantagna intrycket av att det finns ett mönster i kulturjournalistikens tal om kön och genus, där vissa delar av historieskrivningen tas för given som självklar (bakgrunds)kunskap? Detta medan förståelser och forskningsverksamhet med inriktning på social och kulturell konstruktion av genus, identitet, kropp och sexualitet framställs som en diskussionsfråga, som något man kan ha åsikter om – berömma, bedöma, problematisera, ifrågasätta och kritisera – både utifrån andra vetenskapliga förhållningssätt och utifrån politisk-ideologiska ståndpunkter. Till en del beror detta mönster säkerligen på att dessa forskningsinriktningar i sig själva ofta har ett reflekterande förhållningssätt och en mer relativistisk kunskapssyn, något som följer med när kunskapen rekontextualiseras och placeras i ett medie-sammanhang. I de artiklar som ansluter till en historisk diskurs är empirin,

•

uppgifter om ”verkligheten” ofta i fokus. I poststrukturalistiskt och konstrukti-vistiskt influerade texter är teorin antingen huvudfråga eller genomsyrar analysen av empirin. Men jag tror att det finns fler förklaringar.

En är att kulturtexterna som helhet ger en något annan bild än de enskilda meningarna och utsagornas auktoritativa ton och sanningsmodalitet. Skillnaden gentemot det ”objektiva” historieberättandet är att många fler av de texter, som skriver om och med postmodernistiska och konstruktivistiska synsätt, explicit förhåller sig till något annat – till tidigare synsätt, till naturvetenskaplig positivism, till biologistiska eller essentialistiska teorier om exempelvis kvinnlig, manligt och normalt i relation till beteende, kropp och sexualitet. Ibland sker det genom tydliga, intertextuella eller interdiskursiva referenser till namngivna forskare eller grupper av texter. Det gäller bland andra de artiklar som behandlar forskning som omprövar tidigare, biografiska tolkningar av historiska, kvinnliga personligheters liv och verksamhet.

Ett skrattretande exempel är hur forskarna försökt rekonstruera Edith Södergrans eventuella älskare – utifrån de minst sagt knappa biografiska uppgifter som finns om författarinnan – och koppla en kärleksbesvikelse till dikternas innehåll (AB/ Hammarström 010806).

Men ofta är det mer subtila val av framställningsformer som visar att det finns andra infallsvinklar och uppfattningar som skribenten är medveten om och skriver i relation till. Blandat med de kategoriska och ”objektiva” satserna finner man i kulturartiklarna:

Värderande formuleringar, som visar att någon tycker något och gör skribentrösten tydligare.

”[…] så biteoretikerna är pragmatiska nog att inse att sexualiteten är beroende av en komplicerad social interaktion […] att formandet av en identitet är starkt beroende av förebilder och social acceptans […]”

(DN/Hedstrand 010801).

Frågor, som visar att det finns en fråga eller flera, inte bara för givet tagna svar.

”Kan vi sålunda hävda att Emma Bovary och Anna Karenina är tragiska? Och på

”Kan vi sålunda hävda att Emma Bovary och Anna Karenina är tragiska? Och på