F RÅN KÖNSROLLS - OCH KVINNOFORSKNING TILL GENUS Varken genusteori eller andra teorier uppstår i ett socialt vakuum, utan måste

förstås och värderas som praktiker inom specifika sammanhang. Enligt en genomgång gjord av R.W. Connell tycks samhällsvetenskapliga teorier om genus vara ett västerländskt och modernt fenomen (1987:23). Dagens teorier om kön som socialt fenomen kan sägas ha sina rötter i politiska och vetenskapliga

•

intresset för kön som samhällsfenomen var enligt Connell ”sekulariseringen av de moraliska argumenten kring genus” under 1700-talet (Connell 1987:24). Ett genomslag för uppfattningen om lika rättigheter ledde till frågor om kvinnors underordning. Om den inte var naturlig, hur hade den då uppstått och hur upprätthölls den? (ibid:25). Däremot togs själva könskategoriernas naturlighet oftast fortfarande för given. Radikala idéer om lika rättigheter kunde samexistera med högst konventionella sätt att se på exempelvis ”sann kvinnlighet”, arbetsfördelning och en för givet tagen heterosexualitet (ibid). Utvecklingen har inte varit enhetlig utan full av motstridiga inslag. Man kan säga att den feministiska rörelsens teori och praktik bygger på en paradox (KvT 4/2002:2 ).

Redan under 1700-talet insåg tänkare som Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft att feminismen även skapade den könsskillnad den ville upphäva (ibid).

1960-70-talens utveckling av forskning och teori inspirerad av feminismen och gayrörelsen är i ljuset av historien inte så ny som många då trodde. Grunden var sedan länge lagd, det fanns en debatt kring många av de frågor som togs upp:

kvinnlighetens natur, maktrelationer mellan kvinnor och män, barns könssocialisation, begärets dynamik, m m (Connell 1987:32). Förändringen på debattfältet på 1970-talet hade enligt Connell att göra med en återanknytning mellan akademisk teori och radikal politik.

Den forskning och teoribildning som berör kön eller genus som socialt och kulturellt fenomen; kvinno- och mansforskning, forskning om jämställdhet och könsroller, maskulinitets-, genus- och queerforskning, har sedan 1970-talet vuxit närmast explosionsartat i omfattning. Utvecklingen har skett framför allt inom delar av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning men även inom medicin, naturvetenskap och teknik har antalet avhandlingar och forsknings-projekt, liksom pedagogiska ansatser med genusperspektiv, ökat. En titt i databasen Gena (http://www.databasengena.nu/) visar att antalet svenska avhandlingar i det databasen definierar som kvinno-, mans- och genusforskning har mer än tiodubblats de senaste tre decennierna. Från 22 avhandlingar på 1970-talet och 100 på 1980-talet till 304 under 1990-talet. För år 2001, som min studie berör, finns 73 avhandlingar registrerade i Gena. Under de åtta år som i skrivande stund har gått av 2000-talet har så många som 544 doktorsavhandlingar med kvinno-, mans- eller genusperspektiv publicerats. Även om inte så många naturvetenskapliga och medicinska avhandlingar uppfyller

databasens kriterier för att kallas kvinno-, mans- eller genusforskning har det även inom dessa ämnen blivit vanligare med någon form av könsperspektiv – från att se kön som en av många variabler till ett mer genomgående genusperspektiv i val av forsknings-frågor, forskningsdesign och tolkning av resultat. Och det är inte endast en fråga om en kvantitativ ökning, utan också om teoribildning och utveckling av nya forskningsområden.

Ofta, men inte alltid, har genusforskning haft feministiska förtecken och kopplingar till kvinnorörelsen och feministisk politik. Den kvinnoforskning som växte fram under 1970-talet hade starka band till vad som brukar kallas den andra vågens feminism och den politiska kvinnorörelsen (Gothlin 1999; Thurén 2003; Kleberg 2006). I början av den perioden handlade det framför allt om att förklara grundläggande mekanismer i kvinnoförtrycket och dessutom att kritisera och diskutera marxismens begränsningar på det området. Under samma period, från och med 1960-talet, utvecklades nya frågor som hade att göra med två olika grundföreställningar: att skillnaderna mellan män och kvinnor är djupt rotade i naturen, respektive att kvinnor och män är i grunden lika (Nicholson 1997:39).

Lika eller olika

Likhetsresonemanget drevs framför allt av liberala feminister. De kritiserades av radikalare feminister för att endast sträva efter att kvinnor skulle få samma positioner som män i en annars oförändrad värld. Bland radikalfeministerna hävdades snarare tankar om olikhet utifrån kvinnors unika situation och unika egenskaper. Dessa feministiska tankegångar från början av 1970-talet kan enligt Nicholson (1997:3) ses som ett resultat av en ökad feministisk medvetenhet om genus betydelse som organiseringsprincip för både individuell identitet och social organisation. I studier av kvinnors och mäns psyke ledde de till teorier som betonade skillnader mellan män och kvinnor. Det fanns dock variationer mellan olika feministiska teorier, bland annat när det gäller köns betydelse (ibid).

I den framväxande feministiska kritiken mot akademi och vetenskap påpekades att existerande forskning inte tog hänsyn till kvinnors bidrag och de perspektiv de skulle kunna komma med. Könsrolls- och kvinnoforskning från och med 1960-talet kan ses både som en följd av och en del av denna kritik. Ett problem med fokuseringen på kvinnoförtryck och på kön som organisations-princip var, enligt kritiker, att många feminister reproducerade sin tids generaliseringar kring kvinnor och patriarkat. Feministiska teorier kom att

•

kritiseras för att de ofta tenderade att förneka olikhet mellan kvinnor. När man erkände variation var det ofta i samma andetag som påståenden om gemenskap och likhet (Gemzöe 2003:148ff; Nicholson 1997:3).

En ny fråga för många feminister i slutet av 1970-talet blev sålunda att förstå hur man samtidigt skulle kunna erkänna olikheter och hävda likhet och gemensamma problem. Slutsatserna blev att problemen ofta berodde på att privilegierade kvinnors erfarenheter uppfattades som normativa eller universella.

Vita kvinnor och deras problem sågs som etnicitetslösa och olikheter mellan kvinnor sågs inte som relationella och ömsesidiga – t ex var svarta kvinnors situation definierad bl a i relation till vita kvinnors men inte tvärtom (Nicholson 1997:3). Den här typen av frågor om identitet, likhet och olikhet ledde fram till 90-talets största teoretiska diskussion, den om essentialism. Har människor någon essens, något inre väsen¹⁵ och är detta i så fall könsbestämt? Finns det något vi kan kalla sann kvinnlighet respektive manlighet? Den post-strukturalistiska kritiken riktades både mot uppfattningen om subjektet som autonomt och förutbestämt och mot uppfattningen att språket konstruerar betydelse i en representativ och essentialistisk mening, det vill säga att språket avspeglar de föremål, händelser etc som det betecknar.

Ett problem för feminister som, inspirerade av poststrukturalismen, försökte definiera ”kvinna” utan att göra det i relation till det manliga och utan att se henne som ett enhetligt, fast subjekt, var att tolkningarna av kvinna då blev negationer. Om subjektet inte har någon kärna och om allt är relativt och situationsbestämt, så saknar kvinna specifik identitet. Hur kan man bedriva politik utan subjekt? Vad är då frigörelse, till exempel? (se bl a Nicholson 1997:5;

Gemzöe 2003:136). Bidrag till svar på frågan om hur feministisk rörelse ska kunna drivas utan universalistiskt ihopklumpande av alla kvinnor kom från flera håll. Gayatri Chakravorty Spivak (1989/1997:356ff) föreslår något som hon kallar strategisk essentialism, som innebär ungefär att kvinnor, när de finner det fruktbart att agera och definiera sig som grupp, hela tiden ska reflektera över farorna med detta. Det handlar alltså enligt Spivak om en strategi, inte en teori,

15För en ingående förklaring av begreppet essentialism som det används i genusforskning och feministisk forskning, se Stoljar (2002).

och hon avvisar tolkningen av uttrycket som att feminister kan vara essentialister ibland, när det passar, och ibland inte. Iris Marion Young (2000:216ff) använder sig av Jean-Paul Sartres åtskillnad mellan serie eller seriell kollektivitet och grupp som redskap, för att kunna tala om kvinnor som en kollektiv struktur utan att tillskriva dem gemensamma identiteter.

Under arbetet med denna studie har användning av det analytiska begreppet intersektionalitet blivit allt vanligare inom bland annat genusforskning.

Begreppet fokuserar skärningspunkten mellan olika samhälleliga maktordningar, inte bara sådana som baseras på genus, utan även asymmetrier och hierarkier som har exempelvis med etnicitet, nationalitet, sexualitet och klass att göra. En huvudpoäng med begreppet intersektionalitet är att rikta uppmärksamheten mot hur olika maktordningar samverkar (se t ex de los Reyes & Mulinari 2005).

Debatten om begreppen

I inledningen redogjorde jag i korthet för min användning av termerna kön och genus. I vissa sammanhang har termen genus, i kombination med forskning, -perspektiv m m, kommit att användas som ett paraplybegrepp för hela det fält som rymmer vad som kallats och kallas könsrolls-, kvinno-, mans-, jämställdhets-och genusforskning jämställdhets-och queerteori, som problematiserar den heterosexuella normen och det självklara indelandet av mänskligheten i två kön. Historiskt sett har dock användningen av begreppet genus inneburit något delvis annat än exempelvis könsrollsbegrepp och kvinnoforskning.

En anledning till att genus kom att ersätta det tidigare vanliga begreppet könsroll var att roll kunde uppfattas som något en gång för alla fastlagt, men också som något man kunde kliva i och ur, nästan som en roll i ett skådespel (ibid:7). Genus kan snarare sägas vara ”ett betydelsesystem som består av två varandra motsatta och uteslutande kategorier vari alla människor placeras”

(Kulick 1987:11) eller ”tankefigurer ’män’ och ’kvinnor’, (där den biologiska skillnaden alltid utnyttjas)” (Hirdman 1988:51; se även Gothlin 1999).

En viktig aspekt av genusbegreppet och dess användning inom vetenskapen är den tidigare beskrivna debatten om förhållandet mellan biologiskt kön och genus. Från början var ju själva poängen med det engelska begreppet gender och senare svenskans genus att göra åtskillnad mellan biologiskt kön och socialt skapat genus. Genusbegreppet har senare kommit att kritiseras just för denna åtskillnad, för att den kan leda till en förenklande beskrivning av relationen

•

mellan biologiskt kön och socialt/kulturellt genus. Detta har problematiserats bland annat av Ruth Hubbard i The Politics of Women’s Biology (1990:93).

Claudia Lindén (1995) tar Hubbard som utgångspunkt för ett resonemang om huruvida ens det biologiska könet är en given, oproblematisk kategori. Även biologiska skillnader kan ses som delvis socialt konstruerade.

Vår kultur definierar det beteende som anses passande för respektive kön, till vilket var och en av oss sedan anpassar sig. Och vårt beteende påverkar i sin tur våra skelett, muskler, sinnesorgan, nerver hjärna, lungor och cirkulation. Den kulturella konstruktionen ger oss inte en vagina eller en penis, men den bidrar till att ge oss musklerna, styrkan, kroppsspråket och de nervösa reaktioner som vi associerar med människor som är födda med det ena eller andra könet (Lindén 1995:291f).

Många feministiska forskare har fortsatt eller återgått till att använda ordet kön (Thurén 2003:14f, 50ff). Argumenten för detta har, enligt ovan, bland annat handlat om att det inte går att dra någon gräns mellan biologiskt kön och vad som är ett socialt konstruerat genus (Butler 1990) och att man i stället bör betrakta kön/genus som dimensioner av ett mer diffust och komplext både och eftersom ”naturvetenskapen i dag kan visa att även ’det biologiska könet’

omkonstrueras i sociala sammanhang” (Lenz Taguchi 2004:40). Kritiken mot genusbegreppet har alltså i huvudsak gått ut på att eftersom begreppet vilar på kön/genusdistinktionen, trots all dekonstruktion, innebär det att dualismer som kropp/själ och natur/kultur fortsätter att styra vårt tänkande (Gothlin 1999).

Andra argument har att göra med att vi i svenska språket inte behöver ersätta ordet kön med genus, eftersom kön motsvarar både det som sex och det som gender betyder på engelska. Ytterligare andra vill undvika termen genus för att den låter för neutral och snäll och inte har samma sprängkraft som ”kvinna” eller

”kön” (Thurén 2003:50). Mot dessa argument invänder exempelvis Britt-Marie Thurén (2003:14f) att kritiken av åtskillnaden mellan kön/natur och genus/

kultur utförs bättre med hjälp av termen genus. Det är ett allt annat än menlöst begrepp eftersom det i termen genus ligger ett radikalt ifrågasättande av dominerande idéer kring kön, en tanke om att det är en mänsklig idé som går att ifrågasätta (ibid:50).

Den teoribildning som betonar symbolernas, språkets, benämningarnas betydelse för hur genus (och kön) reproduceras har ökat medvetenheten om ett dilemma förknippat med forskandet i dessa frågor. Dilemmat, eller paradoxen, är

att inte bara tystnaden kring kvinnors underordning, utan även talet om underordningen, kan fungera reproducerande.

Å ena sidan behövs den forskning som ”lägger till” kvinno- eller könsperspektiv där det tidigare endast har handlat om män i en förment könsneutral kanonbildning. Det kan vara politiskt och jämställdhetsmässigt viktigt att ta reda på mer om hur män och kvinnor skiljer sig åt biologiskt, socialt och kulturellt när det gäller förekomst av och orsaker till hjärtinfarkt, när det gäller alkoholmissbruk, utnyttjande av hemtjänsten, deltagande i demokratiska institutioner, inställningen till föräldraskap m m. Å andra sidan bidrar forskning om kvinnor och män, kvinnligt och manligt – med fokus på just kön som indelningsgrund – till att reproducera och förstärka diskursen om kvinnor och män som två olika, åtskilda kategorier. Därmed riskerar forskningen att bidra till att reproducera indelningen av samhället och kulturen i vad som uppfattas som manliga och kvinnliga områden.

I debatten om det problematiska med att söka biologiska orsaker till skillnader i exempelvis matematisk förmåga eller lämplighet för omsorgs-betonade sysslor, har en del biologer hävdat att kritiken bygger på ett miss-förstånd. Nämligen det att biologin skulle vara normativ, medan den egentligen endast är deskriptiv. Men, som jag tidigare har berört, bygger även det deskriptiva på fakta och antaganden som är teori- och värdeladdade, och beskrivningen av något definierat som av naturen givet kan fungera normativt. I nästa kapitel tar jag bland annat upp teoretiska perspektiv som utgår från betydelsen av språkanvändning i skapandet av köns- och genusinnebörder och med dem relaterade samhälls- och maktförhållanden.

•

Kapitel 3

Teoretiska perspektiv och