Finansiell investeringsbedömning

Med utgångspunkt i det frekvent förekommande begreppet investeringsbedömning kommer den del av investeringsprocessen som avser utvärdera och analysera investeringsförslag följa Junnelius (1974) benämning, nämligen bedömningsfasen. Investeringsprocessens bedömningsfas, består enligt Junnelius (1974) av kalkyler, analyser och andra bedömningar för investeringar. Följande avsnitt ska därför vidare avhandla bedömningsfasen i investeringsprocessen genom att reda ut vanliga investeringskalkyler och andra analyser, som en del av den totala investeringsbedömningen. Viktigt att poängtera vid bedömningsfasen är det grundläggande syftet med investeringar - att maximera ägarnas lönsamhet, det vill säga att prioritera den ekonomiska avkastningen (Buckley, 1998). Nehler & Rasmussen (2016) menar också att den finansiella utvärderingen är en central del av investeringsprocessens bedömningsfas. Följaktligen är det inte oväntat att traditionella investeringskalkyler avser utvärdera investeringars finansiella konsekvenser. Med finansiell investeringsbedömning avses den del av den totala investeringsbedömningen som utgörs av analys av investeringsförslags finansiella konsekvenser och lönsamhet.

3.6.1 Investeringskalkyler

Det finns som nämnts flera modeller och kalkyler för investeringsbedömning, varav Pay-Back (PB), Net Present Value (NPV), Internal Rate of Return (IRR), Accounting Rate of Return (ARR), Return on Investment (ROI) och Real Option Valuation (ROV) är de empiriskt mest använda metoderna (Siziba & Hall, 2021). Av flera författare (Alles et al., 2020; Cooremans; 2011, 2012; Nehler & Rasmussen, 2016; Pike, 1996) konstateras däremot enbart PB, NPV och IRR som vanliga investeringskalkyler. Följaktligen är det dessa som fortsättningsvis kommer benämnas som vanliga. Till de mindre vanliga metoderna hör Modified Internal Rate of Return (MIRR), Discounted Pay-Back (DPB), Monte Carlo

Simulations och Economic Value Added (EVA) (Siziba & Hall, 2021). Samtliga handlar om att på ett eller annat sätt avgöra huruvida en investering förväntas vara ekonomiskt lönsam eller inte. I tabell 3.1 nedan sammanfattas resultat från flera författare över vilka investeringskalkyler respektive författare funnit empiriskt vanliga.

Tabell 3.1 - Vanligt använda kalkylmetoder

Författare Vanligt använda kalkylmetoder

Alles et al. (2020) PB, NPV, IRR

Boedeker, Hughes & Paulson Gjerde (2011) PB, NPV, IRR, ARR

Cooremans (2011; 2012) PB, NPV, IRR

Graham & Harvey (2001) PB, NPV, IRR, Hurdle Rate Nehler & Rasmussen (2016) PB, NPV, IRR

Pike (1996) PB, NPV, IRR

Ryan & Ryan (2002) NPV, IRR

Schall, Sundem & Geijsbeek (1978) PB, NPV, IRR, ARR

Siziba & Hall (2021) PB, NPV, IRR, ARR, ROI, ROV

Pay-Back (PB) är den enklaste metoden för investeringsbedömning (Cooremans, 2011). Tillvägagångssättet för PB-metoden är att investeringens förväntade framtida kassaflöden sammanställs för att beräkna hur lång tid i månader eller år det kommer ta för investeringen att generera tillräckligt med positiva kassaflöden för att täcka grundinvesteringen. Beräknad tid jämförs sedan mot en förutbestämd tidsgräns för hur lång PB-tiden får vara. Enligt metoden bör investeringar med en kortare PB-tid än förutbestämt genomföras medan investeringar med en längre PB-tid än förutbestämt inte bör genomföras (Berk & DeMarzo, 2017). Det bör poängteras att metoden följaktligen varken tar hänsyn till ränta och betalningar som inträffar efter återbetalningstidens slut samt att pengars värde förändras över tid, vilket kan leda till missvisande beslut (Löfsten, 2002).

Net Present Value (NPV) tar till skillnad från PB hänsyn till att pengars värde förändras över tid, genom att samtliga kassaflöden en investering förväntas generera multipliceras med respektive så kallade diskonteringsfaktor. Diskonteringsfaktorn kan uttryckas som det

monetära värdet av pengar om ett år idag. Respektive diskonteringsfaktor kan beräknas med följande formel (Berk & DeMarzo, 2017):

Formel 3.1 - Diskonteringsfaktor Diskonteringsfaktor = 1 / (1 + r)n

Kommentar: r = kalkylränta, n = antal år.

NPV beräknas sedan som summan av investeringens samtliga diskonterade förväntade kassaflöden, både positiva och negativa. Investeringar med ett beräknat NPV på mindre än noll bör inte genomföras, eftersom dessa inte förväntas vara ekonomiskt lönsamma. Med samma logik bör investeringar med ett beräknat NPV större än noll genomföras, eftersom dessa förväntas vara ekonomiskt lönsamma. Vid val mellan alternativa investeringar bör den investering med högst beräknat NPV väljas, eftersom den förväntas ha den högsta lönsamheten (Berk & DeMarzo, 2017).

Det finns flera nackdelar med NPV varav den första är att metoden är mer komplicerad att utföra beräkningsmässigt i relation till enklare metoder som exempelvis PB. För att metoden ska vara tillförlitlig måste även investeringens kalkylränta vara realistisk, eftersom det har stor påverkan på investeringens diskonterade kassaflöden. Metoden bör således kompletteras med en känslighetsanalys för att kontrollera för olika kalkylräntor och få ett tillförlitligt utfall (Brealey et al., 2011). Metoden kan också vara missvisande när investeringsalternativ med olika ekonomisk livslängd jämförs (Ljung & Högberg, 2007). Vidare kan även nuvärdekvoten, en variant av nuvärdemetoden beräknas. Nuvärdekvoten beräknas genom att dividera nuvärdet av kassaflödena, det vill säga NPV med grundinvesteringen (Ljung & Högberg, 2007).

Teoretiskt innebär NPV en korrekt värdering av en investering, trots det ger modellen ingen vägledning för företags interna beslutsprocesser (Harris & Raviv, 1996). I decentraliserade organisationer delegeras beslut generellt ner på flera nivåer, vilket i praktiken kan innebära att felaktiga beslut enligt NPV:s beslutsregel fattas. Harris & Raviv (1996) lyfter ett exempel där decentraliserade chefer i en organisation har en budgeterad gräns för utgifter, vilka i nästa steg kan leda till att chefer å företagets vägnar avstår från en investering som skulle haft ett positivt NPV.

Internal Rate of Return (IRR) beaktar precis som NPV pengars värde över tid. Kortfattat innebär IRR att räntan när en investerings NPV är lika med noll beräknas (Cooremans, 2011). När IRR är högre än kalkylräntan förväntas investeringen vara ekonomiskt lönsam, om IRR däremot är lägre än kalkylräntan förväntas investeringen gå med ekonomisk förlust (Berk & DeMarzo, 2017). Den välanvända metoden har däremot fallgropar som är viktiga att beakta. En sådan fallgrop är att en investering har fler internräntor när det förekommer negativa kassaflöden. Problem kan även uppstå när företag väljer att prioritera kortsiktiga projekt, då dessa ger en högre internränta, medan ett längre projekt med lägre internränta skulle vara ett mer lönsamt alternativ för företaget på lång sikt (Löfsten, 2002).

Både NPV och IRR utgår från en uppskattad så kallad kalkylränta. Kalkylräntan motsvarar den faktiska avkastning det är möjligt att erhålla över den aktuella perioden (Berk & DeMarzo, 2017), eller annorlunda uttryckt den avkastning som kan erhållas vid en annan placering av kapital (Yard, 1987). Det finns flera tillvägagångssätt för att bestämma lämpligt avkastningskrav, varav Capital Asset Pricing Model (CAP-modellen) och Weighted Average Cost of Capital (WACC) är två matematiskt härledda metoder (Berk & DeMarzo, 2017). Kalkylräntan kan i nästa steg även uppskattas utifrån det totala avkastningskravet (Arwidi & Yard, 1986). Andra metoder är att uppskatta kalkylräntan utifrån (1) kapitalkostnaden, det vill säga priset för att skaffa kapital och (2) alternativkostnaden för att skaffa kapital (Andersson, 1994; Frenckner, 1982).

Ovanstående metoder behöver samtliga någon form av jämförelsegrund eller kravnivå, vilka de analyserade investeringarna ställs emot vid bedömningen (Nehler & Rasmussen, 2016). För PB-metoden handlar det om att bestämma en tid, vilken man vill att investeringar ska återbetala sig inom medan det för NPV-metoden och IRR-metoden handlar om att bestämma eller uppskatta en kalkylränta. I NPV används kalkylräntan för att beräkna diskonteringsfaktor och diskonterade kassaflöden och i IRR används kalkylräntan som jämförelsegrund för att avgöra om investeringen förväntas vara lönsam eller inte (Berk & DeMarzo, 2017). Slutligen är det viktigt att beakta att kravnivåerna kan variera beroende av vilken typ av investering det handlar om (Honko, 1971). Exempelvis kan kortsiktiga investeringar inte utvärderas utifrån samma förutbestämda PB-tid som en långsiktig strategisk investering.