Hållbarhetsstyrning och värdeskapande

Som svar på miljötrenden och vikten av att företag beaktar miljö i bland annat sin styrning har begreppet sustainability management control systems (SMCS) fått ökad uppmärksamhet i litteraturen (Rasmussen, 2020). Maas et al. (2016) noterar att begreppet sustainability

management control (SMC) inte har utarbetats i detalj. Begreppen hållbarhetsstyrning,

hållbarhetsredovisning och hållbarhetsrapportering används istället främst som synonymer och separata begrepp i litteraturen (Maas et al., 2016; Lueg & Radlach, 2016). Lueg & Radlach (2016) definierar hållbarhetsredovisning som ett tillvägagångssätt inom dimensionen av cybernetisk kontroll av management control systems (MCS) medan Joshi & Li (2016) beskriver hållbarhetsredovisning som ett sammankopplat hållbarhetsrelaterat informationssystem som omfattar extern rapportering, internt beslutsstöd och MCS som överensstämmer med den övergripande strategin. Vidare beskriver Schaltegger & Burritt (2010) hållbarhetsredovisning som en delmängd av redovisning som berör aktiviteter och system som används för bedömning, analys och rapportering av ekonomiska, miljömässiga och sociala effekter och kopplingar mellan dessa tre dimensioner av hållbarhet. Hållbarhetsredovisning och styrning definieras på olika sätt. Chenhall (2003) menar att begreppen MSC och management accounting (MA) tillsammans med ytterligare relaterade begrepp används omväxlande i litteraturen vilket tycks vara förvirrande.

Denna studie definierar SMC på samma sätt som Guenther et al. (2016) och deras beskrivning av miljöstyrning som informationsflöde och informationsstöd, genom att påverka rutiner och beteenden och genom att anpassa dessa rutiner och strategier till företagets miljöstrategi och mål. SMC avser därmed innehålla alla enheter och system som chefer använder för att formellt och informellt säkerställa att anställdas beteende och beslut överensstämmer med företagets hållbarhetsmål och strategier (Guenther et al., 2016).

Day & Moorman (2010) nämner två perspektiv på eller vägar till värdeskapande, vilket är det övergripande målet för företag (Anthony et al., 2014). Perspektiven är inside-out-perspektivet och outside-in-perspektivet, där outside-in-perspektivet utgår från att kundvärdeskapande, kundorientering och kundupplevelser driver värdeskapande. Å andra sidan utgår

inside-out-perspektivet från att företags inre styrkor och förmågor driver värdeskapande.

Utgångspunkten för inside-out-perspektivet är att företag kan upprätthålla sig själva genom att bygga upp sina styrkor och förmågor. Företag behöver utnyttja sina interna kompetenser, såsom arbetskompetens, långvariga kundrelationer samt effektiva system och processer för att kunna anpassa sig till förändrade omständigheter. Eftersom SMC avser interna beteenden och prestationer kan SMC antas utgå från ett inside-out-perspective, där företag genom ett bra SMCS kan främja sitt värdeskapande. Investeringar och investeringshantering är vidare en del av SMCS (Rasmussen, 2020), följaktligen kan investeringsprocessen även ses ur ett

inside-out-perspektiv. En bra investeringsprocess gällande påverkan på miljön är en intern

styrka för företaget som ger en hållbar framtid med avseende på miljö (Day & Moorman, 2010). Därmed utgår den här uppsatsen som har ett investeringsfokus från ett

inside-out-perspektiv, där företag genom interna prestationer, som exempelvis investeringsprocessen kan driva värdeskapande.

3.3 Investeringsbegreppet

I linje med tidigare definition av begreppet investering (Cooremans, 2011) beskriver Andersson & Funck (2017) en investering som en utbetalning som förväntas ge konsekvenser i framtiden. En investering kan vara av såväl materiell, finansiell eller immateriell karaktär (Andersson & Funck, 2017). Trots en tämligen tydlig definition av begreppet lyfter Alpenberg & Karlsson (2005) i sin avhandling resultat från Gandemo (1992) att det finns en praktisk problematik med att avgöra vilka av företags olika satsningar som är att bedöma som investeringar. Problematiken härleds till att investeringar med olika karaktär hanteras olika internt. Som exempel kan immateriella investeringar i Forskning och Utveckling (FoU) eller humankapital finansieras med budgeten för omkostnader, istället för med investeringsbudgeten (Hägg & Segelod, 1992).

I den här uppsatsen kommer en bred tillämpning av begreppet investering användas. En investering kommer fortsatt avse resursinsatser som förväntas ge ekonomiska fördelar i framtiden, oavsett ur vilken budget resursinsatsen finansieras. Eftersom det är

beslutsfattandet av investeringsprocessen och inte är finansieringsdelen som är fokus för den här uppsatsen är en sådan användning av begreppet tillämplig.

Det är dessutom viktigt att tydligt reda ut begreppen investeringsbedömning, investeringsmodell och investeringskalkyl. Med investeringsbedömning avses processer, underlag och analyser som är bakom och ligger till grund för ett investeringsbeslut, där bedömningen bygger på både finansiella och icke-finansiella aspekter. Med investeringsmodell avses ett strukturerat ramverk för analys av underlag inför ett investeringsbeslut och med investeringskalkyl avses en eller flera uppsättningar av finansiella beräkningar av en investerings ekonomiska lönsamhet. Investeringsmodell och investeringskalkyl är till stor del två överlappande begrepp, en investeringskalkyl kan även vara en investeringsmodell. I den här uppsatsen används en bredare användning av begreppet investeringsmodell, som även kan innefatta fler aspekter och faktorer än den strikt finansiella investeringskalkylen. Användningen är i linje med syftet att presentera en empiriskt testad modell för hur miljöpåverkande faktorer integreras i investeringsprocessen.

3.4 Investeringsprocessen

Bower (1970) definierar investeringsprocessen som “the process by which a firm makes discrete decisions to invest resources in order to achieve strategic objectives” (s. 19). Investeringsprocessen handlar således om samtliga aktiviteter kopplade till beslutsfattande av investeringar. Vidare har författare som Bower (1970) och Junnelius (1974) beskrivit investeringsprocessen som ett antal faser eller steg. Bower (1970) & Junnelius (1974) uttrycker att investeringsprocessen består av följande faser:

- Initiating phase (initieringsfasen),

består av aktiviteter från att identifiera investeringsbehov till att sammanställa olika investeringsförslag (Bower, 1970; Junnelius, 1974).

- Integrating phase (bedömningsfasen),

utgörs av investeringsbedömningen, inklusive kalkyler, analyser och eventuella andra avvägningar (Junnelius, 1974). Investeringsförslagen behandlas följaktligen vidare och selekteras där ytterligare information om kvarstående förslag utarbetas. Investeringarnas jämförelsegrunder bestäms också (Bower, 1970).

- Corporate phase (fastställningsfasen),

nuvarande resurser. Investeringsbeslut fattas baserat på information och analys, gentemot kravnivåer som fastställts. Det bästa förslaget utifrån företagets situation och jämförelsegrunder väljs (Bower, 1970; Junnelius, 1974).

- Realiseirngsfasen,

utgör genomförandet av investeringen, följt av kontroll att den planerade resursinsatsen inte överskrids (Junnelius, 1974).

Medan Bower (1970) och Junnelius (1974) menar att investeringsprocessen har tre, respektive fyra faser lyfter Nehler & Rasmussen (2016) Cooremans (2012) fem-fasiga modell för investeringsprocessen. Faserna är: (1) den ursprungliga idéen, (2) identifikation, (3) ta fram förslag, (4) utvärdering och beslut samt (5) implementering. Tilläggas bör att investeringsprocessen inte förekommer vid ett tillfälle, utan är en återkommande process (Cooremans, 2012). Utöver att Cooremans (2012) modell består av fem steg eller faser, illustrerar den hur investeringsprocessen influeras av flera element, nämligen externa faktorer, interna faktorer, inblandade aktörer och den aktuella investeringens karaktärsdrag. Till externa faktorer hör influenser från omgivningen i form av exempelvis konkurrens, efterfrågan och teknologisk utveckling. Till interna faktorer hör influenser från organisationen i form av exempelvis struktur, strategi och företagskultur. Till aktörer hör de personer eller avdelningar som är inblandade i investeringsprocessen och till investeringens karaktärsdrag hör investeringstyp, investeringens omfattning samt investeringens strategiska drag (Cooremans, 2012). Investeringsprocessens influencer är det viktigaste bidraget från Cooremans (2012) investeringsprocess. Cooremans (2012) illustration av modellen återfinns i figur 3.1 nedan.

Även om investeringsprocessen delats upp i olika antal faser av olika författare (Bower, 1970; Cooremans, 2012; Junnelius, 1974) är faserna för identifiering, analys och slutligt beslut gemensamma.

Vidare beskriver Taggart (1987) och Harris & Raviv (1996) investeringsprocessen som ett system för kapitalfördelning, där ledningen upprättar preliminära investeringsbudgetar för respektive avdelning i organisationen. Budgetarna fungerar som ett ramverk vid beslutsfattande av investeringar, där mindre investeringar inom budgetarnas omfattning godkänns redan på avdelningsnivå. Större investeringar behöver däremot auktoriseras av högre nivåer (Taggart, 1987). Med avseende på ledningens upprättande av preliminära budgetar lyfter Harris & Raviv (1996) det faktum att ledningen tilldelar kapital för investeringar med syfte att maximera företagsvärdet, det vill säga lönsamheten. Ur ett miljöperspektiv kan det således föreligga en konflikt mellan ledningen eller ägarnas vinstintresse och “miljöns” intresse. En investering som maximerar värdet för miljön är inte nödvändigtvis vad som är bäst för företagets lönsamhet.

3.5 Investeringskategorier

Som framhölls i föregående avsnitt påverkar investeringars karaktärsdrag investeringsprocessen, varav investeringstyp var ett influerande karaktärsdrag (Cooremans, 2012). Mer specifikt konstaterar Coormemans (2012) att kategorisering av investeringar påverkar vilka kalkylmetoder som tillämpas, vilka kravgränser som sätts för exempelvis kalkylränta, hur investeringen finansieras och vilka investeringsbeslut som fattas. Ur ett brett perspektiv kan investeringar sägas vara av tre typer, vilka är finansiella-, materiella- och immateriella investeringar (Andersson & Funck, 2017). Däremot kan investeringstyperna brytas ner i ytterligare kategorier, beroende på vad investeringen avser. Ett exempel är de praktiskt använda kategorierna ersättnings-, projekt- och expansionsinvesteringar (Junnelius, 1974). På samma spår använder Segelod (2000) kategorierna ersättningsinvesteringar, expansionsinvesteringar och investeringar i nya områden i sin studie. En annan tämligen bred klassificering av investeringar är beroende- respektive oberoende investeringar, där beroende investeringar hör ihop med och kommer till följd av tidigare investeringar eller ageranden, medan oberoende investeringar inte har någon sådan koppling (Bierman & Smidt, 1963). Utifrån bland annat några av ovanstående författare (Bierman & Smidt, 1963; Junnelius,

1974; Segelod, 2000) framhåller Alpenberg & Karlsson (2005) följande kategorier som vanliga:

- Expansionsinvesteringar,

avser antingen investeringar för att öka kapaciteten för nuvarande produkter eller för att öka kapaciteten för nya produkter.

- Kvalitetsförbättrande investeringar,

avser kvalitetsförbättrande investeringar satsningar för att åstadkomma högre produktions- eller produktkvalitet.

- Rationaliseringsinvesteringar,

handlar om att sänka kostnader, genom exempelvis mekanisering eller automation. - Investeringar i inre och yttre miljö,

kan innefatta många saker, exempelvis investeringar i bättre arbetsförhållanden. - Ersättningsinvesteringar,

avser utbyte av gammal eller trasig utrustning. - Försörjnings- och serviceinvesteringar,

avser tillhörande utrustning eller redskap för andra, större investeringar. - Forsknings- och utvecklingsinvesteringar,

avser insatser för produktutveckling eller annan forskning och utveckling (FoU). - Strategiska investeringar,

är långsiktiga investeringar, också vanligtvis inom FoU. Det är ofta svårt att uppskatta de positiva ekonomiska konsekvenserna av dessa investeringar.

(Alpenberg & Karlsson, 2005).

I en artikel undersökte Cooremans (2012) empiriskt olika kategorier för investeringar. Till viss del i likhet med Alpenberg & Karlssons (2005) kategorier, identifierades ett antal kategorier som mest förekommande empiriskt i företag. Det är investeringar för:

- att upprätthålla eller förnya nuvarande produktionskapacitet - att öka produktivitet för nuvarande produktion

- att förbättra produktionsprocesser - minskad energikonsumtion

- att säkerställa att nuvarande utrustning överensstämmer med lagar - att ersätta utrustning

- marknadsföring nya produkter - forskning

- förbättrad produktkvalitet - produktutveckling

- förbättrade arbetsförhållanden

- ökad produktivitet i företaget supportfunktioner - intern kommunikation

- extern kommunikation (Cooremans, 2012).

Vidare diskuterar Bosch-Badia et al. (2020) en annan typ av investeringar, nämligen så kallade CSR-investeringar. CSR-investeringar är investeringar som huvudsakligen syftar till att förbättra företagets prestationer i hållbarhetsaspekter, bland annat förbättringar i den miljömässiga dimensionen (Bosch-Badia et al., 2020). Syftet med CSR-investeringar om miljömässigt värdeskapande skiljer sig mot det generella syftet med investeringar att maximera ägarnas avkastning (Buckley, 1988). Även Albelda (2011) nämner investeringar med miljöpåverkande faktorer som en egen typ av investeringar. Bosch-Badia et al. (2020) menar att det finns tre saker som särskiljer så kallade CSR-investeringar och analysen av dessa från “vanliga” investeringar. För det första, är det väsentligt att analysera investeringens påverkan på aktuella miljömässiga element i förhållande till det miljömässiga målet investeringen avser. För det andra, behöver investeringens ekonomiska konsekvenser för intressenter utvärderas. Slutligen, behöver investeringen bedömas utifrån ett perspektiv av ekonomisk hållbarhet. Det poängteras däremot att eftersom syftet med CSR-investeringar är att bidra till exempelvis miljömässig hållbarhet är den ekonomiska hållbarheten bara en kontroll faktor. Investeringen måste vara ekonomiskt hållbar även om investeringens mål inte är att maximera lönsamheten (Bosch-Badia et al., 2020). Hales, Matsumura, Moser & Payne (2016) diskuterar också så kallade CSR-investeringar i sin studie. I studien påpekas flera perspektiv av sådana investeringar, varav ett perspektiv är svårigheten att uppskatta de finansiella fördelarna med en sådan investering, på grund av att dessa generellt är av osäker eller spekulativ karaktär. Däremot lyfts inte perspektivet av hur beslutsfattandet ser ut för dessa investeringar (Hales et al., 2016). Hales et al. (2016) påpekar vidare i sin slutsats att det behöver utvecklas bättre metoder för att balansera avvägningar mellan exempelvis den och den miljömässiga dimensionen. Bättre avvägningar mellan ekonomiska-och miljömässiga faktorer kommer vidare underlätta beslutsfattandet för beslut som involverar miljömässiga ställningstaganden (Hales et al., 2016).

I linje med Alpenberg & Karlsson (2005) betonar Cooremans (2012) vikten av att kategorisera investeringar eftersom det påverkar den fortsatta investeringsprocessen och investeringsbedömningen, bland annat eftersom olika kategorier kräver bedömning utifrån olika kravnivåer (Honko, 1971). Slutligen kan det konstateras att det inte finns en vedertagen uppfattning hur investeringar klassificeras, det finns istället flera uppfattningar. För den fortsatta studien är det viktigt att beakta att investeringsprocessen, inklusive investeringsbedömningen kan se olika ut för olika investeringstyper.