Fjärrstyrd öppen kameraövervakning

Dagens kameraövervakningslag (2013:460) innehåller bestämmelser om användning av övervakningskameror och övrig övervakningsutrustning. Lagens främsta syften är, enligt 1 §, att dels tillgodose behovet av kameraövervakning för berättigade ändamål, dels att skydda enskilda mot otillbörliga intrång i den personliga integriteten. Sålunda står även denna lag i ett slags spänning mellan möjligheten för kameraövervakning och risken för integritetskränkning för den enskilde. Enligt 6 § gäller lagen istället för PUL och åsidosätter på så vis dess bestämmelser, vilket innebär att bland annat undantags-bestämmelsen om ostrukturerat material inte gäller här. Av 2 § framgår att övervakningskameror enligt lagen utgör TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de kan användas för personövervakning och separata tekniska anordningar för avlyssning eller upp-tagning av ljud vilka i samband med användning av sådan utrustning används för personövervakning. En övervakningskamera ska därutöver, för att gå in under bestämmelsen, inte manövreras på platsen utan vara stationär. Detta innebär att i princip all kameraövervakningsutrustning som inte manövreras manuellt omfattas av regleringen.

Bestämmelsen framhäver härutöver flera begrepp som måste förklaras vidare för att helheten ska kunna förstås. Med optisk menas alla registreringar som kan göras med instrument inom det elektromagnetiska våglängdsspektrat för optisk strålning. Vidare innebär elektronisk att förmedling, visning eller lagring av bilder sker genom elektronisk påverkan i någon mån. Därmed jämförbar utrustning innebär bland annat utrustning som utnyttjar sådan elektroniskmagnetisk strålning som radiofrekvent

strål-ning och röntgen. En kamera ska vidare vara uppsatt, vilket innebär att placeringen av kameran ska ha en viss varaktighet. Att kameran ska nyttjas utan att manövreras på platsen innebär att lagen inte är tillämplig på handhållna kameror och att den fort-löpande hanteringen av utrustningen inte ska ske på plats. Vidare avses med person-övervakning att identifiering av personer kan göras genom person-övervakningen, vilket innebär sådana kännetecken att det utan större osäkerhet kan skilja de personer som iakttas jämfört med andra personer. Detta kan avse såväl att hela personen eller ansiktet syns, men även utmärkande klädsel eller speciella kroppsrörelser kan innebära en personövervakning enligt lagens mening. Mikrofoner, radiosändare och liknande som inte är inbyggda i en övervakningskamera är exempel på separata tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av ljud. Lagen innehåller även andra definitioner som i huvudsak motsvaras av begreppen i PUL, exempelvis behandling och personuppgifter vilket framgår av 3 §.⁸⁷

KÖL innehåller såväl specifika som generella krav för kameraövervakning. En allmän regel i 7 § stadgar att övervakning ska bedrivas lagenligt, enligt god sed och med tillbörlig hänsyn till den personliga integriteten. När kameraövervakning är laglig framgår dels av bestämmelser i KÖL, dels av regler i brottsbalken (BrB). God sed inne-bär till exempel vad som gäller utifrån branschöverenskommelser.⁸⁸ Vad denna regel innebär i praktiken är svårt att säga eftersom regeln i sig är allmänt utformad. I jämförelse med rättigheterna enligt EKMR och RF, som presenterar mer konkreta skydd, kan denna regel inte tillmätas något större skydd för de enskilda. Däremot tjänar den ett värde som utgångspunkt vad gäller all kameraövervakning. Mer detaljerade krav återfinns i 8 § där det som huvudregel krävs tillstånd för att övervakning ska vara tillåten. Dock gäller det enbart platser dit allmänheten har tillträde, medan en plats dit allmänheten inte har tillträde inte omfattas. Generellt kan sägas att det förstnämnda scenariot omges av fler och mer detaljerade bestämmelser än det andra. Som exempel på platser dit allmänheten har tillträde räknas enligt lagen bland annat restauranger, bio-grafer, butiker, gator, torg och parker. Platser dit allmänheten inte har tillträde enligt lagen utgörs bland annat av skolor, gemensamhetsutrymmen i lägenhetsbyggnader och arbetsplatser.⁸⁹

87Se vidare SOU 2017:55 s. 49 f avseende fördjupad presentation av begreppen.

88 Prop. 2012/13:115 s. 147.

89 A.a. s. 28.

Om intresset av kameraövervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad ska tillstånd ges till kameraövervakning enligt 9 §. I bedömningen ska det särskilt beaktas om övervakningen behövs för att förebygga, avslöja eller utreda brott, förhindra olyckor eller andra jämförliga ändamål. Vad gäller den enskildes intresse av att inte bli övervakad ska det särskilt beaktas hur övervakningen ska utföras, om teknik som främjar skyddet av den enskildes personliga integritet används och vilket område som är avsett att övervakas. I förarbetena beskrivs kameraövervakning som ett slags sistahandsåtgärd där andra åtgärder ska gå före, exempelvis vid brottsförebyggande åtgärder.⁹⁰ En ansökan ska enligt 16 § göras hos länsstyrelsen i det län där övervak-ningen ska ske. Denna ska sedan förenas med villkor om hur kameraövervakning får anordnas.⁹¹

Även om huvudregeln är att tillstånd krävs för kameraövervakning i utrymmen dit allmänheten har tillträde så finns flera undantag enligt 10 §. En kamera kan till exempel vara uppsatt på ett fordon för säkerheten i trafiken eller arbetsmiljön för att förbättra sikten för föraren eller användaren. Tillståndsplikten är även undantagen Trafikverket, Försvarsmakten och Polismyndigheten vid viss typ av verksamhet, som till exempel vid automatisk hastighetsövervakning. Även tillfälliga undantag från tillståndsplikten finns genom 11 § där bland annat polisen får bedriva kameraövervakning under högst en månad om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom kommer att utövas på viss plats och syftet med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott. Först efter att den tillfälliga övervakningen behöver pågå en längre tid än en månad behöver polisen ansöka om tillstånd för övervakningen. Även under tiden till dess att beslut fattats i tillståndsärendet får polisen bedriva fortsatt övervakning på platsen vilket framgår av 11 § sista stycket. Regeln är avsedd att tillämpas i de fall där det uppstår akuta behov av kameraövervakning och ska främst vara att kunna övervaka en plats där risk finns för att viss brottslighet kommer att utövas.

Exempel på situationer kan utgöras av fotbollsmatcher där huliganer är involverade, vid konfrontationer mellan extremistgrupper och vid internationella konferenser då risker finns för allvarlig brottslighet.⁹² Denna regel är enligt min uppfattning fördelaktig för polisen och öppnar upp att bedriva kameraövervakning i flertalet situationer.

90 A.a. s. 148.

91 SOU 2017:55 s. 54.

92 Prop. 1997/98:64 s. 32.

Befogenheterna gör det möjligt att i princip sätta upp en kamera varstans för att filma en plats eller människor under en relativt lång tid utan att någon prövning görs, så länge det rör sig om allvarlig brottslighet som innebär fara för liv, hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. Med tanke på de nämnda typfallen där sådan kamera-övervakning genomförs är en månad enligt min mening en lång tid. Ett fotbollsderby kan till exempel allt som oftast inte vara mer än cirka fyra timmar, likaså vad gäller konfrontationer mellan extremister och internationella konferenser bör de i huvudfallen inte omfatta mer än några dagar. Detta kan med andra ord medföra att en kamera-övervakning som satts upp i en sådan situation, dels kan fånga upp mycket material utanför det avsedda området, dels fortgå en längre tid än vad exempelvis en konfrontation pågår. I en sådan situation blir den avgörande faktorn tilliten för polisen, som förhoppningsvis riggar ner kamerautrustningen när den akuta situationen är över och även beaktar de generella reglerna i PL, bland annat avseende proportionalitet mellan intresset av att kameraövervaka och den enskildes personliga integritet.

Enligt förarbetena till bestämmelsen är tidsbestämmelsen på en månad införd för att understryka att det inte ska vara fråga om kontinuerlig övervakning, samt för att åstadkomma möjligheter till prövning och kontroll av åtgärderna.⁹³ Någon närmre argumentation varför just en månad används som tidsspann ges däremot inte. Enligt min mening torde en kortare tidsperiod kunna uppställas enligt lag, för att på så vis garantera just de ”akuta” situationer som ska kunna filmas utan tillstånd. Det kan dock belysas att kortare tillstånd skulle kunna innebära påverkan rent effektivitetsmässigt, såväl för polisen att söka tillstånd som för den myndighet som ger tillståndet jämfört med dagens system. Dock utgör en månad enligt min åsikt fortfarande en lång tid där oerhört mycket filmmaterial kan inhämtas, vilket gör att tilltron helt enkelt får fästas vid att polisens arbete utförs korrekt. En annan intressant aspekt utgörs av att det är oklart hur det redan inspelade materialet ska behandlas om en tillståndsansökan görs efter en månad och då avslås. Här finns nämligen inga direkta lagregler (förutom PDL och PUL som kan aktualiseras, se ovan). I teorin borde polisen kunna flytta en övervakningskamera strax innan en månad har gått och på så vis eventuellt inte behöva ansöka om tillstånd. Dock saknas relevant praxis på området varför inga konkreta slutsatser kan dras. Däremot är polisens möjligheter enligt denna undantagsbestämmelse intressant i teorin på grund av dess fria utrymme som ges.

93 A.a. s. 33.

För kameraövervakning dit allmänheten inte har tillträde krävs varken anmälan eller tillstånd för att få övervaka. Dock gäller de övriga bestämmelserna i lagen, bland annat 7 § som uppställer de allmänna kraven för övervakning (se ovan). Därutöver får kameraövervakning av sådana platser genomföras i två situationer. Den ena (22 §) gäller då den som ska övervakas har samtyckt till det, och den andra (23 §) om övervakningen behövs för att förebygga, avslöja eller utreda brott, förhindra olyckor eller för andra berättigade ändamål då övervakningsintresset väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Genom 24 § stadgas vidare krav på att den som bedriver sådan kameraövervakning bland annat att ändamålen med kameraövervakningen dokumenteras och att övervakningen inte är i större omfattning än vad som krävs för att tillgodose ändamålen. Vidare gäller som huvudregel en upplysningsplikt, till exempel genom skyltning, för den som övervakar enligt 25 §.

Dock kan länsstyrelsen medge undantag från upplysningsplikten, om särskilda skäl finns, vilket framgår av 27 §.

Vad gäller polisens fjärrstyrda kameraövervakning borde de flesta fallen röra ut-rymmen i offentliga miljöer, då miljöer där allmänheten inte har tillträde oftare bör innebära en hemlig kameraövervakning från polisens sida. Enligt 4 § KÖL gäller inte lagen avseende hemlig kameraövervakning. Denna metod kan sägas utgöra ytterligare en utvidgning för polisens befogenheter, vilket presenteras nedan.