Manuell kameraövervakning (öppen och hemlig)

I detta arbete likställs handhållna och kroppsburna kameror eftersom att likheterna dem emellan är stora, framförallt då de manövreras på en plats under en specifik period av en enskild polisman på dennes kropp.¹⁰⁸

Såväl KÖL som reglerna i 27 kap. RB om hemlig kameraövervakning avser fjärrmanövrerade kameror. Vad gäller handmanövrerade kameror finns däremot ingen tydlig lagreglering på området, vilket särskiljer denna metod från de övriga. Ett område är dock reglerat genom 28 kap. 14 § RB där det finns bestämmelser bland annat om att den som är anhållen eller häktad kan fotograferas och filmas. Vidare bestämmelser finns om detta i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. vilket inte presenteras närmare här, då tillämpningen av reglerna främst gäller specifika personer som redan är i polisens förvar.

I de flesta fall är alltså användningen av manuella kameror ”fritt fram” för polisen, eftersom att ingen direkt befogenhetsreglering finns på området. Däremot ska redan här uppmärksammas att de rättigheter och annan relevant lagstiftning som presenterats under kapitel två fortfarande gäller, vilket innebär att metoden kan tänkas inskränka såväl privatliv och hem som personlig integritet. Därutöver gäller de allmänna utgångs-punkterna i all polisiär verksamhet genom PL. Även i de fall där personuppgifter

107 Åklagarmyndighetens redovisning av användningen av vissa hemliga tvångsmedel under 2016, dnr ÅM2016-308 s. 17 ff.

108 Se även Datainspektionens beslut den 3 april 2017 dnr 1083-2016, där polisens kroppsburna kameror jämställdes med polisens handhållna kameror.

behandlas kan PUL och PDL aktualiseras vilka i viss utsträckning begränsar den praktiska användningen av manuella kameror eller åtminstone ställer upp vissa krav för att behandlingen ska vara lagenlig. Att sålunda påstå att metoden är helt oreglerad vore en överdrift, däremot saknar den tydliga förutsättningar för när polisen får använda sig av sådan övervakning. Vad som gäller härutöver kan sägas vara relativt flytande. Bland annat har JO i tidigare fall bedömt att polisen inte utan uttryckligt lagstöd får fotografera enskild med tvång eller annars mot dennes vilja.¹⁰⁹ Däremot har JO också uttalat att det i princip ligger inom ramen för polisens allmänna befogenheter att ta bilder på människor som befinner sig på allmänna platser, så länge det är motiverat utifrån polisens uppgift och behovs- och proportionalitetsprinciperna beaktas.¹¹⁰

I tidigare utredningar har presenterats att det i polisens verksamhet är mycket vanligt att använda sig av filmning med handmanövrerad kamera vid spaningsoperationer under såväl förundersökningar, underrättelseverksamhet och oberoende av brottslighetens svårhetsgrad.¹¹¹ Oftast planeras inte metoden utan anpassas först till en situation som uppstår och i regel är det enskilda misstänkta och personer som träffas av polisens åtgärder. Filmningen äger rum i såväl privata som offentliga miljöer och i vissa fall upplåter till och med privatpersoner utrymmen för att spaningsinsatser ska kunna göras.

Dokumentation görs i regel inte och det är upp till den enskilde polismannen att fatta beslut om att använda en handmanövrerad kamera. Det är först i och med ett eventuellt åtal som bilderna kan komma att redovisas i förundersökningsprotokollet och fungera som bevismaterial mot till exempel en misstänkt.¹¹² Det är följaktligen, enligt min åsikt, tydligt att polisens användning skulle kunna inkräkta på den personliga integriteten och skyddet för privatlivet, inte minst i de situationer där filmning och fotografering genomförs i privata miljöer. I många fall borde även denna typ av kameraövervakning kunna genomföras i hemlighet, utan den enskildes vetskap, vilket innebär en ytterligare risk för integritetsintrång. Vad gäller polisens praktiska arbete med kroppsliga kameror ges en mer omfattande beskrivning under avsnitt 4.2.2.

Det har framställts att lagregleringar på området vore nödvändigt då det i framtiden kommer finnas ett stort behov för användning av bland annat handmanövrerade kameror samt att metoden är så viktig för den brottsbekämpande verksamheten att något annat än

109 JO 1999/2000 s. 91, JO 2004/05 s. 98 och JO dnr 2366-2007 samt JK dnr 1002-00.

110 JO dnr 3445-2011 och dnr 3446-2011.

111 SOU 2010:103 s. 257.

112 A.a. s. 259.

fortsatt användning av polisen är uteslutet.¹¹³ Sådana argumentationslinjer har förts såväl före som efter reformen av 2 kap. 6 § RF och utvecklingen av Europadomstolens praxis.¹¹⁴ Argument som ofta framförts är att en reglering skulle förtydliga för såväl polis som den enskilde i vilka situationer manuell kamera får användas. Den allmänna bilden har emellertid varit att den nuvarande användningen av bland annat hand-manövrerade kameror inte kan anses stå i strid med EKMR eller RF. Däremot har det genom doktrin presenterats att lagstöd krävs för att uppfylla konventionens krav.¹¹⁵ Inom lagstiftningsarbeten har det dock ansetts nödvändigt att reglera området för att på ett tydligare sätt och med viss marginal uppfylla både EKMR och RF.¹¹⁶ Förslag på regleringar har gjorts främst avseende bilder som tas i en bostad eller i annat hus eller rum som inte är tillgängligt för allmänheten, bilder som tas av en sådan plats utanför bostaden och bilder av korrespondens genom särskilt riktad bildupptagning.¹¹⁷ Dessa förslag och utredningar har dock kritiserats kraftigt av bland andra JO, eftersom att de i regel haft det brottsbekämpande intresset i fokus och lämnat integritets- och rätts-säkerhetsfrågor därhän.¹¹⁸

Dagens system där metoden är oreglerad är enligt min mening varken optimal eller önskvärd. Samtidigt utgör metoden uppenbarligen ett viktigt verktyg i polisens verksamhet. Detta innebär att polisens befogenhet att genomföra sådan kamera-övervakning bör finnas kvar, däremot genom tydligare lagregleringar för de befogenheter som görs gällande och i vilka situationer sådan kameraövervakning får användas. Som ovan nämnts kan det argumenteras för att användningen av hand-manövrerade kameror kan tänkas strida mot EKMR eller RF, framförallt i de situationer som innefattar hemlig kameraanvändning i privata miljöer, där en enskild inte rimligen kan förvänta sig att bli fotograferad/filmad. I sådana fall krävs såväl enligt EKMR som RF lagstöd för att metoden ska vara tillåten, och dessutom ska de uppfylla vissa legitima syften.

Sett till Europadomstolens praxis har skyddet för privatlivet dock kommit att omfattas av situationer där polisen inte enbart tar en fotograferar/filmar utan även i ett senare skede behandlar materialet. Enligt min mening borde däremot de flesta fall av

113 SOU 2010:103 s. 266.

114 Se SOU 1998:46 s. 350 f., SOU 2003:74 s. 105, SOU 2007:22 s. 200 f., SOU 2010:103 s. 265 och SOU 2017:52 s. 176.

115 Helmius, s. 178.

116 SOU 2010:103 s. 265 ff.

117 A.a. s. 279 f.

118 JO:s remissyttrande över Polismetodutredningen, SOU 2010:103, dnr 1610-2011.

polisens manuella kameraanvändning innebära en efterbehandling, som på så vis kan inskränka privatlivet. De fall där polisen genast raderar en bild eller en filmsekvens genast efter denna tagits omfattas dock inte, vilket borde höra till ovanligheterna åtminstone avseende omfattande material med betydelse för brottsutredningar etcetera. I de fall där efterbehandling av materialet görs kan även PUL/PDL komma att aktualiseras, och därmed kan själva behandlingen av materialet i och för sig sägas vara reglerad härigenom. Detta system är dock komplicerat vilket kan anföras som argument för att metoden bör regleras genom lag. En lagreglering skulle även ge utslag sett till PL och dess 8 § vilket skulle kunna tänkas underlätta för den enskilde polismannens beslutsfattande i olika situationer (i och med att lagstöd huruvida polisen får agera då finns). En reglering i lag borde dock inte i huvudsak ta avsprång i det brottsbekämpande intresset som tidigare gjorts, utan här bör konkreta skyddsmekanismer även för enskilda beaktas. Eventuellt kan inspiration hämtas från såväl regleringen över fjärrstyrd kamera-övervakning som hemlig kamerakamera-övervakning, vilket skulle innebära ett förtydligande av vad som gäller för såväl polismän som enskilda som rör sig i samhället. Även om det inte tydligt går att avgöra huruvida metoden strider mot EKMR eller RF så går den emot den allmänna förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen. Denna princip stadgas genom 1 kap. 1 § RF där det framgår att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Detta innebär att framförallt betungande beslut måste ha grund i lag, särskilt vad gäller sådana rättigheter som bland annat stadgas i 2 kap. 6 § RF, vilket ett betydande intrång i den personliga integriteten utgör.¹¹⁹

3.6 Sammanfattning

Beroende på vilken typ av kameraövervakning som polisen utför regleras detta i olika lagar, vilket har utvecklats ovan. Utifrån dagens system kan sägas att såväl PUL som PDL utgör ett slags ”slasktratt” där sådan kameraövervakning som inte är specialreglerad faller, åtminstone i de fall där efterbehandling av personuppgifter är för handen. Vid fjärrstyrd kameraövervakning undantas PUL enligt KÖL:s bestämmelser, men detta hindrar inte att PDL och dess bestämmelser kan aktualiseras vid sådan över-vakning bland annat vad gäller den brottsbekämpande verksamheten. Även hemlig kameraövervakning och manuell kameraövervakning kan komma att omfattas av såväl PUL som PDL, beroende på om övervakning innebär brottsbekämpning eller inte.

119 Strömberg, Lundell s. 68.

Polisen har genom KÖL relativt stora möjligheter att genomföra fjärrstyrd kamera-övervakning av platser, dels genom att tillstånd söks, dels utan att detta behöver göras.

Dock omfattar den senare situationen enbart allvarligare brott, men möjligheten kvarstår att utnyttja undantagsbestämmelserna. Genom 27 kap. RB och reglerna om hemlig kameraövervakning öppnas polisens möjligheter upp ytterligare, vilket naturligtvis innebär ett större integritetsintrång för den enskilde, än i de fall där kamera-övervakningen sker öppet. Samtidigt uppställs relativt höga krav i lagen som bland annat omfattar allvarligare brottslighet med mera, vilket kan sägas stärka skyddet för den enskilde. Manuell kameraövervakning, som till viss del kan sägas vara oreglerad, innebär ytterligare möjligheter för polisen att nyttja kameraövervakning – såväl öppet som i hemlighet. Metoden i sig är i stort sett ”oreglerad” vilket är mindre lämpat sett till såväl mänskliga rättigheter som grundläggande principer inom den svenska rätten.

Trots att metoderna i grund och botten utgörs av samma syfte (bland annat att kameraövervaka enskilda för att bekämpa brott) skiljer sig lagregleringarna avseende polisens befogenheter åt. Enligt min uppfattning vore det av intresse att utveckla en samreglering, för att på så vis undvika detta komplicerade regelverk. Å andra sidan är det svårt att presentera en enkel lösning huruvida en sådan reglering skulle utformas, bland annat då polisens verksamhet i sin helhet är omfattande, och kan röra såväl brotts-bekämpande som icke brottsbrotts-bekämpande motiv till kameraövervakning.