Tillsyn över KÖL, PUL och PDL

4.2.1 Datainspektionen och länsstyrelserna

Genom 38 § KÖL har den myndighet som regeringen bestämmer det centrala ansvaret för tillsynen enligt lagen. Vidare utövar den myndighet som regeringen bestämmer tillsyn över kameraövervakning av platser dit allmänheten inte har tillträde enligt 40 §. I båda fallen är Datainspektionen, hädanefter DI, ansvarig för tillsynen, vilket framgår av 1 och 2 §§ kameraövervakningsförordningen (2013:463). I det centrala ansvaret ingår bland annat att utvärdera rättstillämpningen och ge stöd och råd till länsstyrelser vilka i sin tur har det lokala tillsynsansvaret enligt 39 § KÖL. Detta innebär att länsstyrelserna utövar tillsynen av platser dit allmänheten har tillträde och ska se till att tillståndskravet och anmälningsplikten följs avseende kameror som inte har tagits i bruk. Detta hänger ihop med att det är länsstyrelserna som också meddelar dessa tillstånd, vilket beskrivits ovan.¹²¹ Denna ordning är enligt min uppfattning intressant, eftersom att läns-styrelsernas arbete med att både meddela tillstånd på området som att utöva tillsyn innebär bedömningar för motstående intressen. Det kan tänkas att länsstyrelserna i vissa fall meddelar tillstånd på något vaga grunder. Sannolikheten att de senare under sitt tillsynsarbete skulle komma fram till att övervakningsverksamheten strider mot KÖL skulle innebära att de motarbetade sina egna tillståndsbeslut. I detta avseende är valet av detta system något märkligt. I och med att DI dock bär ansvaret för det centrala tillsyns-ansvaret kan denna tillsynsmyndighet råda delvis bot på detta problem, vilket ges ett konkret exempel på nedan.¹²²

Såväl DI som länsstyrelserna har möjlighet att meddela förelägganden som rör deras tillsynsområden för att bland annat lagen ska följas, vilket även får förenas med vite enligt 41 och 42 §§ KÖL. Exempel på sådana situationer kan vara om kamera-övervakaren inte rättar sig efter ett förbud mot kameraövervakning.¹²³ Även vissa befogenheter stadgas för tillsynsmyndigheterna att få tillträde till olika delar i en övervakningsanläggning, begära upplysningar från den som bedriver kamera-övervakning och få tillgång samt granska bild- eller ljudmaterial enligt 43 §.

121 Se avsnitt 3.3.

122 Avsnitt 4.2.2.

123 Prop. 2012/13:115 s. 162.

Datainspektionen har även behörighet, enligt 47 § KÖL och 3 § kameraövervaknings-förordningen, att överklaga ett beslut om kameraövervakning dit allmänheten har tillträde vilket ska tillvarata allmänna intressen.¹²⁴

Annan kameraövervakning än den som gäller enligt KÖL aktualiserar ofta att uppgifter behandlas, vilket innebär att DI i praktiken även utövar tillsyn över person-uppgiftsbehandling. Enligt personuppgiftsförordning (1998:1191) 2 § är DI även tillsynsmyndighet enligt PUL vilket gör att detta inte skapar problem i tillsynen, samtidigt som DI även utövar viss del av tillsynen enligt PDL.¹²⁵

DI har således ett brett ansvar över att kameraövervakning av såväl privata- som offentliga rättssubjekt, exempelvis polisen, genomför lagenlig övervakning. Dessutom innebär tillsynen över PUL och vissa delar av PDL att DI i oerhört många situationer utgör det primära tillsynsorganet vad gäller polisens kameraövervakning. Förändringar är dock att vänta, varför diskussionen om DI som tillsynsmyndighet fördjupas i avsnitt 5.4.

4.2.2 DI i praktiken

Två fall där DI överklagat meddelade tillstånd presenteras nedan.¹²⁶ Dessa överklaganden rör länsstyrelsen i Stockholms läns beslut att ge polisen tillstånd till kameraövervakning dygnet runt med bildinspelning i Rinkeby och Tensta.¹²⁷ Bakgrunden till de meddelade tillstånden var främst att områdena utgjort särskilt utsatta områden för såväl våld mot myndighetspersoner som enskilda, narkotikabrott med mera. Områdena presenterades som problemområden som utvecklats med tiden. Bland annat på grund av dessa faktorer meddelade länsstyrelsen tillstånd under en begränsad tidsperiod. Förvaltningsrätten upphävde besluten enligt DI:s överklagande, medan kammarrätten gav polisen rätt att genomföra övervakningen i två år. Dessa överklaganden ställdes till Högsta förvaltningsdomstolen, som i sin tur valde att inte meddela prövningstillstånd i ärendet.¹²⁸ Som grund för sitt förstahandsyrkande menade DI i båda fallen att övervakningsintresset inte vägde tyngre än integritetsintresset inom de övervakade områdena. Vidare ansåg DI att kammarrätten gjort en alltför allmän problembeskrivning som en tillräcklig förutsättning för att tillåta kameraövervakning

124 Prop. 2012/13:115 s. 133.

125 Prop. 2009/10:85 s. 272 ff.

126 Datainspektionens överklagande den 30 juni 2016 dnr 1309-2016 och dnr 1083-2016.

127 Länsstyrelsen i Stockholms läns beslut den 18 december 2014 med beteckning 2112-43590-2014.

128 Högsta förvaltningsdomstolen beslut den 29 december 2016 i mål nr 3718-16.

inom hela området som ska kameraövervakas. Grunden för andrahandsyrkandet innebar att om Högsta förvaltningsdomstolen fann att övervakningsintresset ändå vägde tyngre än integritetsintresset, skulle kameraövervakning tillåtas endast till följd av att det i en insats av blåljuspersonal förelåg en förhöjd hotbild mot den insatta personalen eller deras utrustning. Efter dessa överklaganden har länsstyrelsen i Stockholms län utfärdat ett nytt tillstånd för polisen att fortsätta kameraövervaka i Rinkeby och Tensta, men detta tillstånd gäller även Husby.¹²⁹ Tillståndet ska gälla i fem år, vilket innebär en utökning av de tidigare meddelade tillstånden som gällde för två år.¹³⁰ Detta kan sägas utgöra en indikation på att polisens kameraövervakning enligt KÖL ökat både områdes-som tidsmässigt. Givetvis kan diskuteras huruvida det varit rätt att meddela dessa tillstånd eller inte, vilket däremot lämnas utanför denna uppsats.

Ett annat ärende initierat av DI behandlade polisens användning av så kallade kroppsburna kameror.¹³¹ Bakgrunden var ett klagomål från allmänheten, vilket fick DI att inleda ett tillsynsärende mot Polismyndigheten. Tillsynen syftade till att kontrollera om personuppgiftsbehandlingen som sker vid användningen av kroppsburna kameror varit förenlig med gällande rätt, främst PDL och PUL. På begäran besvarade Polis-myndigheten ett antal frågor från DI. Där redovisades bland annat att kroppsburna kameror numera används i stor omfattning, att de spelar in såväl ljud som bild, att de används fullt synliga och att det är den enskilde polismannen som avgör när kameran ska spela in. Oftast rör sig detta om situationer där brott begås eller brott kan komma att begås. Några nationella riktlinjer för användningen och för den person-uppgiftsbehandling som uppkommer saknas i polisverksamheten. Vidare anförde polisen att användningen av kroppsburna kameror är en polisiär åtgärd som inte är uttryckligt lagreglerad men att kamerorna får användas inom ramen för polislagens 2 och 8 §§.¹³² I de allra flesta fall då en kamera i dessa situationer används är det för att utöva brottsbekämpning, vilket aktualiserar PDL. I de situationer där kamerorna används för övervaknings- och ordningshållande verksamhet borde behandlingen av personuppgifter i kameran omfatta PUL:s regler om ostrukturerat material. Materialet från en kamera gås normalt igenom av antingen en polisman eller särskilt utsedda personer, för att ta ut de intressanta klipp och bilder som kan användas i till exempel en

129 Länsstyrelsen i Stockholms läns beslut den 10 november 2017 med beteckningar 2112-24799-2017, 2112-24812-2017 och 2112-24809-2017.

130 Kammarrätten i Stockholms dom den 9 juni 2016 med mål nr 7391-15.

131 Datainspektionens beslut den 3 april 2017 dnr 1083-2016.

132 Jfr. JO dnr 3445-2011 och dnr 3446-2011.

förundersökning. Bilderna och klippen bevaras sedan på antingen en extern dator, hård-disk eller en CD/DVD-skiva.

Datainspektionen konstaterade att varken regleringarna för kameraövervakning eller hemlig kameraövervakning var tillämpliga angående kroppsburna kameror eftersom dessa lagar tar sikte på fjärrstyrda kameror. Härefter jämställde DI handhållna kameror med kroppsburna kameror och uttalade att det inte har någon betydelse från vilken del av kroppen som en övervakningskamera hanteras från – alla ska anses vara handhållna.

(Som tidigare nämnts definieras dock i denna uppsats såväl handhållna som kropps-burna kameror manuella kameror.) Därefter konstaterades att den övervaknings- och ordningshållande verksamheten inte ska betraktas som brottsbekämpande enligt förarbetena och att personuppgiftslagen därför ska anses tillämplig i dessa situationer.¹³³ Vad gällde insamlingen av personuppgifter ansåg DI att det i princip ligger inom ramen för polisens allmänna befogenheter att ta bilder på människor som befinner sig på allmänna platser med förutsättningen att det är motiverat och så länge proportionalitets-principerna i PL:s 2 och 8 §§ beaktas. Däremot ansågs det inte möjligt för polisen att utan lagstöd fotografera en enskild med tvång eller mot en persons vilja. Detta stämmer överens med JO:s tidigare nämnda uttalanden, som också hänvisades till i DI:s beslut.¹³⁴ Vidare ansåg DI att det vore önskvärt med en författningsreglering avseende kropps-burna kameror på grund av att åtgärden är ingripande i den personliga integriteten.

Däremot kunde DI inte finna att den aktuella användningen av kroppsburna kameror varit otillåten och att personuppgifter inte samlats in på ett olagligt sätt, främst sett till 9

§ första stycket punkt b, lagkravet om att personuppgifterna behandlas på ett korrekt och i enlighet med god sed. Rörande bearbetning och lagring av inspelade bilder som innehåller personuppgifter från kamerorna kom DI till en någorlunda annan slutsats när de konstaterade att Polismyndigheten kan komma att behandla personuppgifter i strid med 9 § första stycket a-h PUL och 2 kap. 2 och 7-13 §§ PDL. Denna slutsats drogs på grund av att polisen bland annat inte hade rutiner för när personuppgifter får behandlas, när och under vilka förutsättningar känsliga personuppgifter får behandlas, rutiner för vem som ska ha tillgång till personuppgifterna eller rutiner för att säkerställa att person-uppgifter gallras på ett korrekt sätt. DI förelade därför Polismyndigheten att införa

133 Prop. 2009/10:85 s.75.

134 JO:s beslut den 25 september 2012, dnr 3445-2011 och 3446-2011, JO:s beslut den 12 mars 2013, dnr 341-2012 och JO:s beslut den 23 april 2015, dnr 1422-2014.

rutiner för denna typ av personuppgiftsbehandling för att säkerställa att behandlingen sker i enlighet med gällande rätt.

Såväl exemplet avseende överklagandet som tillsynsärendet av DI utgör principiellt viktiga uttalanden och min åsikt är att DI för en välavvägd argumentation i båda fallen.

Inte minst visar exemplen på betydelsen av en tillsynsmyndighet avseende polisens kameraövervakning, även vad gäller manuella kameror som annars är ”oreglerade”, men som i vissa fall regleras genom såväl PUL som PDL. Att DI även indirekt uppmanar till lagstiftaren att metoden bör lagregleras, är enligt min mening, ytterligare en indikation på vikten av DI:s tillsyn. Förhoppningsvis tar lagstiftaren detta i beaktande i kommande lagstiftningsarbeten, vilket konstaterats nödvändigt redan under avsnitt 3.5.