Straffrättsligt skydd .1 Inledning

Utgångspunkten vad gäller polisens arbete är att polisen aldrig får begå en kriminaliserad handling för att efterforska brott.¹⁵⁰ Dock undantas en del straff-bestämmelser och öppnar på så vis för polisens befogenheter ytterligare, medan andra straffbestämmelser även omfattar polisers handlingar. Oavsett utgör straff-bestämmelserna fortfarande en viktig utgångspunkt i och med att de markerar allvaret av en viss handling som är straffbelagd åtminstone mellan enskilda. Härutöver finns även specialbestämmelser inom straffrätten som reglerar tjänstefel och kan generera straffansvar för bland annat polismän. Nedan analyseras de olika straffregleringar som kan aktualiseras vid polisens kameraövervakning.

4.5.2 KÖL och PUL

En straffbestämmelse finns angiven i 45 § KÖL, som täcker såväl oaktsamhets- som uppsåtsbrott där bland annat den som bryter mot bestämmelser i 8 § om tillståndsplikt riskerar att dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen utgörs av en blankettstraffbudsteknik som innebär att de föreskrifter som straffbestämmelserna hänvisar till fungerar som straffrättsliga rekvisit.¹⁵¹

Även i PUL finns en straffbestämmelse genom 49 § där det bland annat framgår att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet behandlar personuppgifter i strid med 13-21 §§ PUL döms till böter eller fängelse i högst sex månader, eller om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. Denna bestämmelse för med sig att det kan uppstå situationer där en behandling av personuppgifter utgör ett straffbart handlande enligt både andra specialstraffrättsliga regleringar som inom den allmänna straffrätten. Ett exempel är kränkande fotografering, som presenteras nedan, där spridning av integritetskränkande bilder både kan innebära ett brott mot PUL enligt 49 § och samtidigt innebära kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a brottsbalken (1962:700, BrB).¹⁵²

Polisen skulle kunna tänkas genomföra såväl kameraövervakning och behandla personuppgifter (utanför den brottsbekämpande verksamheten) i strid med gällande

150 Berggren, Munck s. 67.

151 Prop. 2012/13:115 s. 164.

152 Prop. 2012/13:69 s. 49.

bestämmelser ovan. Detta skulle, teoretiskt sett, kunna leda till att exempelvis en polis-man åtalades för dessa brott. Bestämmelsen om tjänstefel är nämligen, som presenteras nedan, subsidiär vilket innebär att annan straffreglering alltid går före denna.¹⁵³

4.5.3 Kränkande fotografering

Den 1 juli 2013 trädde bestämmelsen 4 kap. 6 a § BrB i kraft vilken straffbelägger så kallad kränkande fotografering. Brottet riktar in sig på fotografering som innebär ett in-trång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till gentemot andra enskilda. Flera rekvisit uppställs i lagen, bland annat måste fotograferingen ha skett olovligen, i hemlig-het och på en plats som tillhör en persons privata miljö eller som är avsedd för särskilt privata förhållanden.

I bestämmelsen finns ett undantag från straffansvar i de fall någon fotograferar en annan person som ett led i en myndighets verksamhet. Utgångspunkten verkar enligt förarbetena vara att fotografering som sker med samtycke eller med stöd av författningsbestämmelser som uttryckligen tillåter fotografering utan samtycke inte ska omfattas av straffbestämmelsen.¹⁵⁴ Det faktum som redovisats under avsnitt 3.5, att det förekommer fotografering utan uttryckligt lagstöd i bland annat polisens verksamhet, tycks dock inte utgöra något problem sett till denna bestämmelse. För att undanta även dessa situationer har regeln medvetet utformats på ett sätt som gör det möjligt för polisen att även utan lagstöd genomföra fotografering. Detta undantag valdes, enligt förarbetena, bland annat eftersom polisens manuella kameraanvändning redan grundas på främst 8 § polislagen och de principer polisen har att rätta sig efter härigenom.

Därutöver menade regeringen att ingen avgörande kritik mot förslaget framförts av remissinstanserna och att det redan fanns en tillsyn genom såväl olika tillsyns-myndigheter som JO och en straffbestämmelse om tjänstefel.¹⁵⁵

Det är förståeligt att en sådan lösning valts, främst för att undanröja att poliser i tjänsten kan bli straffrättsligt ansvariga. Däremot talar detta enligt min mening ytterligare för en lagreglering avseende vilka situationer polisen får utöva manuell kameraövervakning, för att på så vis göra det tydligt vad som gäller. Å andra sidan kvarstår faktumet att polisens kameraövervakning i många fall kan anses nödvändig sett till dess syfte, där en alltför detaljerad straffreglering skulle kunna inskränka på polisens möjligheter att genomföra effektiv kameraövervakning. Dock syftar bestämmelsen om

153 Se 20 kap. 1 § sista stycket.

154 Prop. 2012/13:69 s. 31.

155 A.a. s. 31 f.

kränkande fotografering till att skydda enskilda mot intrång i den personliga integriteten. Därmed utgör den en reglering som framhäver allvarligheten rörande foto-grafering som sker i känsliga situationer där samtycke ej lämnats. Undantaget vad gäller myndigheters fotografering borde klargöras och är idag alltför generell. En hänvisning till annan lag skulle om inte annat förbättra förutsebarheten för såväl enskilda som det allmänna.

4.5.4 Tjänstefel

Genom 20 kap. 1 § BrB kan bland annat en polisman dömas för tjänstefel, om hen vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som gäller för upp-giften genom handling eller underlåtenhet. Vad som avses med myndighetsutövning är förenklat beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets makt-befogenheter i förhållande till enskilda.¹⁵⁶ I regel ska även myndighetsutövningen grundas på offentligrättsliga regler för att anses utgöra sådan verksamhet.¹⁵⁷ Begreppet förekommer vidare inom såväl straffrätten, förvaltningsrätten som inom skadestånds-rätten och utgångspunkten är att begreppet ska ha i huvudsak samma innebörd inom olika områden av lagstiftningen.¹⁵⁸ Däremot har det i praktiken visat sig finnas vissa skillnader mellan områdena vad gäller betydelsen av begreppet.¹⁵⁹

Värt att påpeka är att begreppet vid myndighetsutövning innebär en utvidgning av vilka situationer som omfattas, där vissa andra åtgärder som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövning omfattas.¹⁶⁰ Ett exempel kan vara förberedande åtgärder som har betydelse för hur denna kommer utövas.¹⁶¹ För ansvar enligt bestämmelsen krävs vidare att gärningsmannen åsidosätter vad som gäller för uppgiften.

Med detta avses i huvudsak fall där en tjänsteman åsidosätter rättsregler beslutade av riksdagen, regeringen, myndigheter, kommuner eller andra organ som har normgivningskompetens. Dock kan en friare bedömning göras huruvida det finns tillräckligt tydliga normer för hur en uppgift ska utföras och således kan också interna riktlinjer och regler påverka bedömningen. Härutöver krävs att gärningen inte är att bedöma som ringa, där bedömningen grundas på uppgiftens karaktär, gärningens

156 Se prop. 1971:30 s. 285 och s. 330.

157 Prop. 1988/89:113 s. 12.

158 NJA II 1975 s. 649.

159 Ulväng, Jareborg, Friberg och Asp, s. 272.

160 Prop. 1988/89:113 s. 14.

161 Ulväng, Jareborg, Friberg och Asp, s. 270.

förhållande till myndighetsutövningen och gärningsmannens skuld.¹⁶² Relevant domstolspraxis saknas på området vad gäller polisens kameraövervakning som kan resultera i tjänstefel. Det är möjligt att det till största del beror på dagens situation, där det i många fall är oklart, om ens möjligt, att se vilka regler polisen har att följa. Detta gäller framförallt de manuella kamerorna som presenterats under avsnitt 3.5. Vidare kan nämnas att den straffrättsliga legalitetsprincipen som stadgas genom 1 kap. 1 § BrB innebär att förutsättningarna för straff ska vara noggrant angivna i lag.¹⁶³ Vad gäller manuell kameraövervakning innebär detta stora tveksamheter, huruvida principen kan anses uppfylld, i och med att en bedömning av vad som innebär ett åsidosättande av uppgiften är mycket svårt att konstatera då reglerna om denna verksamhet grundas på vaga principer istället för konkreta lagbestämmelser.

Tjänstefelsbestämmelsen skulle mycket väl kunna aktualiseras i situationer där till exempel en polisman åsidosatt vad som gäller vid fjärrstyrd kameraövervakning som hemlig kameraövervakning (utöver de situationer som redan omfattas av annan straff-rättslig reglering). I de fall där sådan typ av kameraövervakning genomförs är det tydligt att detta görs vid myndighetsutövning, eftersom det utgör ett uttryck för samhällets maktbefogenheter, vilka grundas direkt i offentligrättsliga regler. I situationer där en polisman felaktigt använder en manuell kamera (i vilka fall det nu är) kan det dock ifrågasättas huruvida tjänstefelsbestämmelsen kan aktualiseras. I och för sig kan det relativt enkelt konstateras att även denna typ av kameraanvändning utgör en åtgärd med uttryck för samhällets maktbefogenheter. Det vore emellertid svårare att visa huruvida metoden grundats på offentligrättsliga regler och om en enskild polisman åsidosatt vad som gällt för uppgiften, sett till de oklara grunder som polisens manuella kamera-övervakning vilar på. Slutsatsen torde bli att den enskilde i detta avseende förlorar en rättssäkerhetsgaranti i form av det straffrättsliga skyddet, både avseende tjänstefels-bestämmelsen och kränkande fotografering.