Rättssäkerhetsgarantier

Utredningen om tillsynen över den personliga integriteten¹⁹⁴ har bland annat kartlagt och undersökt tillsynen över personuppgiftsbehandling och hur skyddet för enskildas personliga integritet kan stärkas genom att tillsynen i högre grad samlas hos en myndighet. Även denna utredning omfattar vissa nödvändiga förändringar sett till EU:s dataskyddsreform som presenterats ovan.¹⁹⁵ Utredningen presenterar bland annat Data-inspektionen och SIN som två mycket viktiga tillsynsmyndigheter vad gäller person-uppgiftsbehandling utifrån fjärrstyrd öppen kameraövervakning och fjärrstyrd hemlig kameraövervakning. DI anses ha ett mycket brett ansvar genom sin tillsyn över både privat och offentlig verksamhet, medan SIN utgör en slags specialtillsynsmyndighet där det krävs speciell kunskap och erfarenhet av den granskande verksamheten.

Utredningen slår vidare fast att det för en enda myndighet är svårt att utöva tillsyn över all personuppgiftsbehandling och det skulle snarare ge sämre skydd för den personliga integriteten, genom att förlora fördelarna med expertmyndigheter. Således föreslås att DI och SIN ska fortsätta utföra sin tillsynsverksamhet i liknande form som idag.¹⁹⁶ Det finns dock flertalet argument emot att en parallell tillsyn utgör den mest optimala tillsynslösningen på personuppgiftsområdet.¹⁹⁷ Som redogjorts för ovan utövar SIN till-syn över hela polisens behandling av personuppgifter, dock med vissa undantag för DI:s områden. Innan nuvarande PDL trädde i kraft utövade SIN enbart tillsyn över Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Detta innebär att SIN har ett oerhört stort ansvar för tillsynen på polisens område, inte minst sett till de hemliga tvångsmedel

194 SOU 2016:65.

195 A.a. s. 11 f.

196 A.a. s. 12 ff.

197 Se vidare Heuman, Melander, SvJT 2013 s. 502 ff.

som myndigheten även ska se över. Att även DI har tillsyn över polisens personuppgiftsbehandling kan leda till en del praktiska problem, exempelvis att den ene tillsynsmyndigheten tar större ansvar än den andre. Härutöver kan vissa tillsynsfall riskeras att falla mellan stolarna om inte tydliga riktlinjer finns angående vilken tillsyns-myndighet som agerar i ett särskilt ärende etcetera. Eftersom att SIN enbart utövar till-syn enligt PDL blir det, i de fall där polisens åtgärder även inneburit att PUL aktualiserats, vidare oklart huruvida SIN ska agera i ett sådant fall. Befogenhet saknas att pröva även lagligheten av personuppgiftsbehandlingen och PUL, varför SIN i sådana fall måste upplysa DI om att denna verksamhet bör granskas i det aktuella fallet. Detta leder till ett slags dubbelarbete som skulle undvikas om en och samma myndighet ansvarade för helheten av all tillsyn över brottsbekämpande verksamhet på personuppgiftsområdet.

Ett annat område som varit föremål för förändring är det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten. Den 1 januari 2018 träder bland annat en ny lag i kraft vilken omfattar olaga integritetsintrång. Denna bestämmelse ska införas i 4 kap. BrB och straffbelägga intrång i någon annans privatliv genom att vissa slag av bilder eller andra uppgifter sprids om det är ägnat att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör. Även grovt olaga integritetsintrång ska omfattas av bestämmelsen om gärningen var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för brottsoffret. Syftet med den nya lagen är att anpassa det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten till dagens utveckling vad gäller såväl teknik som samhälle i övrigt.¹⁹⁸ Även om denna paragraf inte kommer att ha betydelse för polisens kameraanvändning är den värd att belysa. Detta lagstiftningsarbete indikerar nämligen på allvarligheten i situationer där bland annat bilder använts på ett felaktigt sett, något som uppenbarligen lyfts fram allt mer i den rättsliga debatten idag.¹⁹⁹

Ett tredje område som har betydelse för rättssäkerhetsgarantier vid kamera-övervakning utgörs av det skadeståndsrättsliga systemet som presenterats i avsnitt 4.6 ovan. Som nämndes i sammanhanget har utvecklingen gått mot att skadestånd kan grundas direkt på EKMR. Genom proposition 2017/18:7 föreslår regeringen att det direkt i SKL införs en möjlighet till skadestånd vid överträdelser av EKMR. Detta för att tydliggöra rättsläget och därmed stärka rättighetsskyddet i Sverige och

198 Prop. 2016/17:222 s. 1 f.

199 Jfr. avsnitt 4.5.3 avseende kränkande fotografering.

lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2018.²⁰⁰ Detta skulle givetvis innebära ett starkare skydd för enskilda, bland annat i de situationer polisen utövar kamera-användning som strider mot EKMR. Dock är det som konstaterats redan idag möjligt att åberopa skadestånd genom EKMR, men genom att införa detta även i SKL skulle det både förtydliga rättsläget och förbättra förutsebarheten – främst för enskilda som inte är insatta på det juridiska, relativt komplexa, område som skadeståndsrätten utgör. Om detta system beslutas att träda i kraft kommer dock dagens ytterligare skadestånds-problem att finnas kvar. Genom att i framtida lagstiftningsarbeten istället fokusera på de nationella lagarna skulle skyddet för enskilda kunna stärkas, inte minst eftersom nationella skadeståndsregler alltid uttömts innan en prövning enligt EKMR görs.²⁰¹ I och med förslaget om en ny kamerabevakningslag kommer polisens befogenheter avseende öppna fjärrstyrda kameror förväntas öka, vilket som sagt bör kompenseras bland annat genom förhöjda rättssäkerhetsgarantier. De rättssäkerhetsaspekter som presenterats i detta avsnitt innebär enligt min mening inte en förhöjd rättssäkerhet generellt på området, främst på grund av att förslagen är relativt specifika och i synnerhet rör det straffrättsliga och det skadeståndsrättsliga området. Dessutom är det först genom en tillsynsmyndighet som brister ofta uppmärksammas, vilket gör dessa mycket betydelsefulla vid all typ av kameraövervakning. Det mesta talar för att polisens kameraövervakning kommer att utökas allt mer med tiden, vilket medför en allt större belastning för tillsynsmyndigheter som givetvis kan leda till problem för rätts-säkerheten. Området kan därför även i framtiden förväntas stå inför stora förändringar och fortsatta diskussioner inom den rättsliga synvinkeln.

5.5 Sammanfattning

Sammantaget innebär EU:s nya regleringar att stora förändringar på framförallt person-uppgiftssidan är att vänta. Detta får per automatik betydelse för polisens kamera-övervakning eftersom att denna allt som oftast innebär att även personuppgifter behandlas. Gällande fjärrstyrd kameraövervakning så kommer polisens möjlighet att använda sådan att öka enligt förslagen, vilket torde kräva även ökade rättssäkerhets-garantier för enskilda. Vad den nya brottsdata- och dataskyddslagen kommer att innebära i praktiken får framtiden utvisa, men i polisens verksamhet kan en ny ramlag innebära en mer tydlig lagstiftning på områden som idag är oklara.

200 Prop. 2017/18:7 s. 1.

201 Se vidare avsnitt 4.6.

En ensam tillsynsmyndighet för polisens kameraanvändning skulle kunna innebära en förbättring av, eller åtminstone effektivisering av, tillsynen istället för som idag då flera myndigheter utövar tillsyn över samma sak. Samtidigt ska DI enligt de nya förslagen ensamt utöva såväl tillståndsgivande- som tillsynsverksamhet, vilket kan leda till komplicerade bedömningar för myndigheten. Huvudsaken är dock att en effektiv tillsynsmyndighet finns och agerar i tveksamma situationer, inte minst på grund av de förväntade utöka befogenheterna som presenterats ovan.

Vad gäller det straffrättsliga skyddet och införandet av bestämmelsen om olaga integritetsintrång skulle detta kunna leda till en strängare syn även på polisens kamera-användning och efterhantering av bilder etcetera, även om det skulle vara svårt för en-skilda beslutsfattare att dömas för detta brott.

Att föra in en skadeståndsbestämmelse i SKL som grundas direkt på EKMR kan innebära förtydliganden av rättsläget, medan det dock inte innebär ett starkare skydd för den enskilde i praktiken. En mer lämpad lösning kan vara att se över de skadestånds-bestämmelser som i första hand aktualiseras vid polisens olika metoder för kamera-övervakning, där möjligheterna uppenbarligen skiljer sig åt beroende på vilken typ av kameraövervakning som genomförs i det enskilda fallet.

6 Avslutning

Denna uppsats har analyserat ett komplext område med motstående intressen och många olika regleringar som dels begränsar, dels öppnar upp för polisens kameraövervakning.

För att få en helhetsbild av rättsläget har flera nuvarande regleringar belysts samtidigt som ny lagstiftning är i antågande.

Sammanfattningsvis kan sägas att EKMR och RF framhäver de mest grundläggande av rättigheter vad gäller individers skydd mot polisens kameraövervakning. På grund av Europadomstolens praxis har ett relativt brett skydd kommit att utvecklas för enskilda, beroende på situation och dess omständigheter. Eftersom rättigheterna enligt såväl EKMR som RF inte är absoluta, kan polisen i vissa fall ges befogenhet genom lag att inskränka den enskildes privatliv respektive personliga integritet. Såväl rättigheter genom EKMR som RF återspeglas i nationella regleringar, bland annat vad gäller PL:s bestämmelser om polisens proportionerliga agerande. Flertalet lagregleringar fyller funktioner för såväl rättighets- som befogenhetsregleringar, vilket synliggör de ständigt

återkommande intresseavvägningarna vad gäller den enskildes personliga integritet å ena sidan och effektiviteten i polisens brottsbekämpning å andra sidan.

Beroende på om polisen använder sig av fjärrstyrd öppen kameraövervakning, fjärr-styrd hemlig kameraövervakning eller manuell kameraövervakning varierar lag-regleringarna inte bara rent befogenhetsmässigt, utan även vad gäller rättssäkerheten i form av tillsynsansvar, det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga skyddet. Detta kan jämföras och ifrågasättas på olika vis, vilket inte minst är aktuellt idag då stora förändringar väntas inom flera delar på området. Bland annat kan dessa förändringar dels öka polisens befogenheter, dels förändra rättssäkerheten för enskilda på olika plan.

Polisens kameraövervakning tenderar härutöver att användas allt mer varför rättsområdet i sin helhet är av stort intresse för framtiden.

Den metod som idag kan ifrågasättas mest utgörs även av den som är minst lagreglerad; nämligen manuell kameraövervakning, såväl öppen som hemlig. Dess knappa substans genom lag bidrar bland annat till att flera rättssäkerhetsgarantier går förlorade, eftersom en verksamhet allt som oftast måste vara reglerad för att falla in under en specifik tillsynsmyndighet eller för att omfattas av det straffrättsliga respektive skadeståndsrättsliga skyddet.

Det är uppenbart att polisens kameraövervakning bör finnas kvar på samtliga områden men däremot kan det vara önskvärt med nya, eller åtminstone kompletterande, regleringar på området. Som det ser ut idag är regelverken osammanhängande och varierar beroende på vilken typ av kameraövervakning som polisen utövar. Enligt min uppfattning finns det mycket att lära mellan de olika metoderna och dess regleringar.

För att råda bot på detta svåröverskådliga område skulle en mer enhetlig lagstiftning kunna tydliggöra vad som gäller på området för polisens kameraövervakning i sin helhet, såväl till fördel för den enskilde som för Polismyndigheten och det allmänna.