Fler uppspelningsmål väcker nya frågor

Det är utan tvekan så att uppspelningsmål kommit att få långt större betydelse än de tämligen försiktiga uttalandena i de ursprungliga motiven indikerade. I senare motivuttalanden har de möjligheter som den nya tekniken inneburit noterats och samtidigt har det påtalats att det vore såväl genomförbart som önskvärt om fler mål kunde avgöras på handlingarna.¹¹ Utan tillgång till statistik rörande förekomsten av uppspelningsmål framstår det som okontroversiellt att hävda att uppspelningsmål idag förekommer som en självklar och betydelsefull del i alla hovrätters verksamhet.

Sannolikt förekommer variationer ifråga om rutiner för hur frågan om avgörande på handlingarna aktualiseras eller vilka mål som bedöms lämpliga som uppspelningsmål, men klart är att tvistemål och brottmål av såväl större som mindre dignitet avgörs på detta sätt. Utvecklingen får anses pågående och drivs rimligen av avvägningar hos samtliga inblandade mellan å ena sidan en önskan om effektivt resursutnyttjande eller kostnadsbegränsning och å andra sidan säkerställande av grundläggande rättssäkerhetskrav. Som ett exempel i detta avseende kan nämnas att vissa hovrätter godtar att avgöra mål med häktade som uppspelningsmål, medan andra i sådana fall regelmässigt håller huvudförhandling.

Utvecklingen har inneburit att mål som tidigare alltid avgjorts efter huvudförhandling numera kan avgöras och i förekommande fall avgörs efter föredragning. Som framskymtat ovan framstår det som att denna möjlighet tillkommit snarast som en följd av andra förändringsambitioner än som ett mål i sig.

Det är i det perspektivet inte förvånande att det saknas utvecklade överväganden rörande processuellt principiella konsekvenser av förändringen eller särskilda regler för hur avgörandet i ett uppspelningsmål ska gå till.

När det gäller de dispositiva tvistemålen torde det inte finnas något behov av särskilda regler eller överväganden. Tvistemålens dispositiva karaktär innebär ju att parterna själva och efter eget gottfinnande kan disponera över saken och i hög grad också den ordning varigenom målet avgörs.¹²

När det däremot gäller brottmålen kan några frågeställningar föras fram. En sådan är att om en ökande andel av brottmålen avgörs som uppspelningsmål istället för som huvudförhandlingsmål för det med sig att färre mål avgörs med nämndemän i rätten. Den funktion som nämndemännen anses ha i processen försvinner eftersom nämndemän inte deltar vid uppspelningsmål. Vidare kan det antas att sådana kontrollfrågor som vid en huvudförhandling rutinmässigt ställs till en tilltalad i

11 Prop. 2015/16:39, s. 48.

12 De indispositiva tvistemålen (familjemålen) avgörs mycket sällan som uppspelningsmål och föranleder därför ingen särskild kommentar.

128

personaliadelen – det vill säga frågor om inkomst, underhållsansvar, samtycke etcetera – inte behandlas lika omsorgsfullt vid ett helt skriftligt förfarande.

En annan och kanske mer brännande fråga är hur brottmål med häktade personer ska hanteras som uppspelningsmål. När mål med häktade avgörs som huvudförhandlingsmål finns tydliga regler med tidsfrister både för när huvudförhandlingen senast ska inledas och för när dom senast ska meddelas efter avslutad huvudförhandling. Således stadgas i 30 kap. 7 § rättegångsbalken att överläggning ska hållas samma eller nästa helgfria dag och att dom ska meddelas inom en vecka eller i annat fall inom två veckor efter förhandlingens slut. Någon motsvarande regel för avgörande efter föredragning finns inte. Som nämnts ovan gäller för föredragningar en allmän sexveckorsfrist. Av uppenbara skäl bör i detta avseende de tidsfrister som gäller för huvudförhandlingsmål tillämpas analogt på uppspelningsmål, men med tanke på sakens betydelse framstår det som otillfredsställande att det saknas uttryckliga regler.

Även spörsmålet om vid vilka tillfällen häktningsfrågan bör prövas i uppspelningsmål kan problematiseras. Efter huvudförhandling i mål med häktad överlägger rätten omgående och avkunnar så snart det kan ske beslut i frågan om den tilltalade ska stanna kvar i häkte eller försättas på fri fot. Det finns inte någon uttrycklig regel om att så ska ske, men får anses följa bland annat av 24 kap. 20 § första stycket 2 p. rättegångsbalken där det stadgas att rätten omedelbart ska häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet. Självfallet gäller denna bestämmelse även för uppspelningsmål. Såvitt känt finns det emellertid ingen rutin innebärande att sådant beslut – på motsvarande sätt som efter huvudförhandling – ska meddelas omedelbart efter föredragning även om häktningen inte hävs. Det är också ovanligt att parterna när de slutför talan begär ett beslut i häktningsfrågan tidigare än det beslut som sedan tas in i domen. Justitieombudsmannen har i ett fall där parterna vid huvudförhandling i tingsrätten inte hade framställt yrkanden i häktningsfrågan och tingsrätten inte heller hade meddelat något beslut i anslutning till huvudförhandlingen, avstått från att framföra kritik på grund av det oklara rättsläget, men som sin uppfattning uttalat att tingsrätten vid huvudförhandlingens slut borde ha frågat parterna om deras ståndpunkter och även ha meddelat beslut i häktningsfrågan. Som skäl anfördes bland annat den kvalitativt nya situation som inträder när ett mål är genomgånget och bevisningen är upptagen inför fullsutten rätt i förening med domstolens uppgift att kontrollera att ett frihetsberövande inte pågår längre än nödvändigt.¹³ Även om situationen i flera avseenden skiljer sig mellan tingsrätt och hovrätt är det svårt att beträffande uppspelningsmål helt bortse från de framförda argumenten. Alldeles oavsett i vilket skede beslut i

13 JO:s beslut 2008-06-19, Dnr 1678-2006.

129

häktningsfrågan meddelas finns därtill anledning att noggrant bevaka att parterna även i ett helt skriftligt förfarande ges tillfälle att tydligt ange häktningsskäl jämte inställningen till dessa.¹⁴

5 Slutord

Uppspelningsmål framstår som en i viss mån överraskande men ändå positiv bieffekt av andra förändringsåtgärder. Överlag kan antas att möjligheten till avgörande på handlingarna även i fall där muntlig bevisning förekommer leder till snabbare avgöranden och lägre kostnader än vad som annars varit fallet. I vilka fall och i vilken omfattning avgörande genom uppspelningsmål ska anses lämpligt är frågor som saknar entydiga svar; situationen präglas av fortsatt utveckling och får i den bemärkelsen betecknas som i någon mån oklar. Detsamma gäller, i avvaktan på Högsta domstolens avgörande, för frågan om när avgörande på handlingarna kan ske i strid mot en parts vilja. Oklart kan möjligen också användas som beskrivning av rättsläget för de berörda spörsmålen relaterade till häktning, men då i bemärkelsen ännu inte färdigutvecklat. Alldeles oavsett dessa oklarheter har uppspelningsmål tillfört hovrättsprocessen värdefull flexibilitet och torde under överskådlig tid komma att inta en självklar plats i den processuella verktygslådan.

14 Jfr NJA 2019 s. 741.

130

131