Från behaviorism och objektivism till sociokulturella och

konstruktivistiska synsätt.

Länge betraktades inlärning på ett rationalistiskt sätt, d v s att kunskap sågs som något som existerade oberoende av individen och som något för individen att ta till sig och lära in. Läraren ”lärde ut” och eleven ”lärde in” och skulle kunna återge det som ”lärdes in”, alltså kunskapsöverföring från ett huvud till ett annat (Riis, 2000a). Den pedagogiska forskningen före 1970 utgick från positivismen23 och handlade mest om redovisningar av experiment av olika undervisningsmetoder där man försökt styra lärarens handlingar och metoder och komma fram till kontextfria resultat (Ahlström, 2001).

John Dewey (1933) menade att det fanns två motsatta riktningar i västerländsk pedagogik: skolämnena och eleven i centrum. Dewey förespråkade eleven i centrum och ett problembaserat lärande (PBL). Influerade av dessa tankar och teori från tidigt 1900- tal, fick biologen, psykologen och kunskapsteoretikern Jean Piaget ett genombrott under 1970-talet med sina tankar och pedagogisk forskning kring konstruktivismen. Piaget var dock inte ensam. Vid sidan av Piaget fanns flera andra teoretiker, t ex Jerome Bruner. Piaget var konstruktivist. Han såg individens egen aktivitet som betydelsefull för lärandet och förlade förmågan till kunskap hos individen och menade att individen förvärvar kunskap genom en medveten interaktion med omgivningen. När ett barn lär

34

sig hantera omgivningen tar det in det slag av information som finns där. Enligt konstruktivismen är det allra viktigaste att eleven är aktiv och att lärarens huvuduppgift är att handleda och guida eleven i dennes lärande (Arfwedson, 1992; Kroksmark, 2011; Riis, 2000a).

Konstruktivismen påverkade utformningen av läroplanerna. Det skedde en övergång från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Man använde sig inte längre av detaljerade kursplaner, i stället hade man översiktliga riktlinjer, d v s fokus på resultatet och inte tillämpning av föreskrifter. Med detta följde krav på lokalt och individuellt ansvar. Eleverna skulle ta ansvar för eget lärande som skulle vara erfarenhetsbaserat, uppgiftsbaserat. Nya elev- och lärarroller togs fram. Man trodde på humanismen - människans inneboende kraft och förmåga att ta ansvar för sin egen utveckling (Egidius 2009).

Den svenska skolpolitiken och den pedagogiska debatten gick från behaviorism24 och objektivism25 till mer sociokulturella26 och konstruktivistiska synsätt. Objektivismens synsätt innebär att det finns en oberoende verklighet som det gäller att få kunskap om. När individen fått denna kunskap ska det råda harmoni mellan individens inre bild av verkligheten och den yttre objektivt existerande verkligheten. Med detta synsätt finns det en ”färdig” bild av världen som ska ”läras in”. Med detta synsätt styrs lärandet mycket av läraren (Hylén, 2002).

Detta synsätt skiljer sig väsentligt från konstruktivismens synsätt som menar att vår inre tolkning av den yttre världen är skild från världens egentliga existens. Konstruktivismen som betonar den inre processen, och social konstruktivism som betonar kunskapande som ett meningsutbyte mellan människor, innebär att kunskapssökandet blir mer styrt av den lärande själv. Man skapar då kunskap, i stället för att reproducera redan känd kunskap (som i objektivismen). Att kunna reflektera över och få kontroll över det egna lärandet är viktigt anser Hylén (2002). Dewey (1933)

24 _{Behaviorism: endast observerbara beteenden kan vara föremål för studier. Det går alltså inte att studera}

tankar och känslor.

25 _{Objektivism: Det finns en oberoende verklighet som det gäller att få kunskap om genom sina sinnen.}

Förnuft är det väsentliga för att bearbeta denna kunskap. Lärandet kan med detta synsätt styras relativt mycket av läraren. Det moraliska syftet hos var och en bör vara att sträva efter att tillgodose sitt eget rationella intresse.

26

Sociokultur: Samspel och samarbete mellan människor där individen utvecklar sin uppfattning om sig själv och andra. Den sociala omgivningen och kulturen är det som är mest avgörande för hur individens lärande och utveckling sker.

35

understryker betydelsen av reflekterat tänkande och ser ett problem i att lärarna ofta avbryter eleverna så att de inte får tid att ”tänka klart”.

Illeris (2007) menar att det som allmänt kännetecknar barns lärande är att de i takt med sin utveckling är upptagna av att erövra den värld som omger dem och som de är en del av. Läromässigt är det viktigt att den kognitiva läroförmågan utvecklas gradvis under barndomen. Jerome Bruner ansåg att om undervisningen anpassas till barnens åldersnivå och förutsättningar kan man kan undervisa vilket barn som helst på vilken åldersnivå som helst om vilket kunskapsområde som helst.

I Läroplan för grundskolan, Lgr 80, spelar det självständiga, undersökande arbetssättet stor roll, och konstruktivismen lämnade även tydliga spår i Lpo 94 och Lpf 94, där eleven står i centrum och alla beskrivningar av vad läraren skall eller förväntas göra uttrycks i termer av vad hon eller han skall göra i förhållande till eleven. Läraren skall handleda och stimulera till elevens vilja att lära, och stärka elevens tillit till den egna förmågan. Skolan skall sträva efter att varje elev tar ett eget ansvar för sitt lärande (Egidius, 2009; Riis, 2000a).

2.4.2

Historik

Historiskt sett var det från medeltiden präster och högre ämbetsmän som utförde någon sorts folkbildning via kyrkan. Dåtidens läroplaner, så kallade skolordningar, låg inbäddade i kyrkoordningar. Den katolska tidens katekestradition rådde. Martin Luther menade att värdefull kunskap var sådan som höll tron, traditionsförmedlingen och samhället vid liv (Hartman, 2012; Lundgren, 2012).

Tittar vi historiskt sett på inlärningsteorier kan vi dock konstatera att det funnits goda idéer länge. Redan på 1500-talet menade Michael de Montaigne att vi måste alla ha en inre plats i oss själva där vi hämtar inspiration och kraft att leva och utvecklas. Johan Amos Comenius som föddes 1592 skrev Didactica Magna (Stora undervisningsläran) som publicerades i Amsterdam 1657. Han ställer kravet på skola för alla och menar då verkligen för alla och att didaktiken måste anpassas till eleverna. Fröbel startade den första förskolan – kindergarten, som gav barnen utrymme till lek och egen utveckling. Maria Montessori betonade alla människors likhet och att kunskapen kommer från sinnesintrycken. Hon menade också att barn bör ägna sig åt självvalda sysselsättningar för att bli normala vuxna. Rudolf Steiner startade Waldorfskolan, som förenade naturvetenskapligt forskningsarbete med en idealistisk

36

eller religiös livssyn. Barnen skulle bygga på de krafter som finns inneboende i dem själva. Célestin Freinet knöt an till pedagogiska strömningar om att eleverna skulle förberedas för ett annat samhälle än det nuvarande och Vygotskij, rysk psykolog och pedagog, menade att människans föreställningar och tankar har social förankring. Människan blir människa endast i kontakt med andra och i ett socialt sammanhang (Egidius, 2009; Kemp, 2005; Kroksmark, 2011).