för-gångna på en konstvideoutställning på fyra monitorer i Skanstulls tun-nelbanestation i Stockholm under den samlande rubriken ”Tillbaka-blick”. Björn Larsson skrev då om filmen, att den ”har utan tvekan visuella kvaliteter som når ut. Det övertydliga symbolspråket, inspire-rat av stumfilmsregissörer som Sergei Eisenstein och Fritz Lang, kan idag visserligen kännas pedagogiskt i överkant. I sina sekvenser är ”IV/Frigörelse” fullständigt njutbar, och det svartvita femtiotalsfotot ger associationer till en tid när folkhemmets kulturklimat präglades av expressionistiska experiment, kallt krig och oavslutade ideologiska diskussioner.”96
Uppenbarligen kan Studie IV tillföra en åskådare en hel del än i våra dagar. Offentliga visningar och närstudier ger detta vid handen. Man finner i den symboler för innehållslöshet, hyllningar till ett ing-enting samt associationer till oavslutade ideologiska diskussioner. I bild kastas tomma blad ut i svävande fall. En del skulle längre fram
96 ”Nästa…Skanstull Konstvideo i Skanstulls tunnelbanestation”, Larsson, Björn (http://www.omkonst.com/06-skanstull-video.shtml) (2007-01-23).
fyllas med text. Drömmen om frigörelse och den oavslutade ideolo-giska diskussion, och som förhoppningsvis skulle föra till en mening i livet,97 skulle föras vidare i romantrilogin Motståndets estetik och em-bryonalt hade den egna frigörelsen som en dröm ju redan kommit till uttryck i enaktaren Rotundan, där centralfiguren Pablos envetna kamp med sig själv för att nå fram till en personlig frigörelse gestaltats fem år tidigare.
Studie IV är en filmisk gestaltning av utbrytaren Peter Weiss, en drömd önskan av den ”olydige” och ”dresserade” gossen Peter att bry-ta sig loss från bortskämdhetens borgerliga familjeband,98 en dröm om att kunna acceptera sig själv som yrkesutövande konstnär och förfat-tare. Kort sagt acceptera sin egen roll som levande människa i ett ständigt sig förändrande samhälle.
För det möjliga i de av mig här framförda slutsatserna talar också ett brev Peter Weiss skrev till Peter Suhrkamp den 29 september 1948 (förvarat i Peter-Weiss-Archiv i Berlin), där han skriver, att han vill komma i beröring med andra, att han vill meddela sig och att ingen och ingenting är honom likgiltigt. Han skriver om sin önskan att kun-na hålla något kvar, som har en tendens att försvinkun-na. Han säger sig önska vilja förklara något och han skriver om sin önskan om att få lov
97 Sture Packalén har i ”Peter Weiss ― brevskrivaren” översatt och återgivit en text Weiss författade och avsände till universiteten i Rostock och Marburg endast 8 dagar före sin död, där Weiss frånsade sig erbjudna mottaganden av akademiska hedersdoktorstitlar:
”Och även om det ser ut som om »Motståndets estetik» vore en stort anlagd roman om en historisk epok med en medvetet genomförd psykologisk och politisk utvecklingslinje, så är det för mig dock snarare uttryck för en metod, som har sin grund, inte i motsättningarna och kollisionerna i den yttre realiteten, utan i drömmens svårfångade element.
För att fortsätta detta förehavande och för att kanske även kunna fördjupa det, som ger min tillvaro en mening. Jag har lärt mig att allt, som inte överensstämmer med mina avsikter, helt hänger ihop med mina erfarenheter, blir till konstruktion och alltså måste misslyckas. Därför är jag tvungen att utestänga saker som åstadkommer störningar för mig, hur glädjande de i sig än må vara.
I och med mottagandet av hedersdoktorsvärdigheten skulle jag vara tvungen att ta avstånd från de bevekelsegrunder, som hittills har möjliggjort min arbetsuthållighet. Jag ber alltså Er och Era medarbetare, framförallt herr prof. Dr. Manfred Haiduk att ta emot mitt hjärtliga tack för Ert initiativ, men att även i fortsättningen betrakta mig som en utanförstående, som en företrädare för dem som utanför de erkända bildningsvägarna försöker formulera något som angår det mänskliga samlivet.” (Packalén, Sture, ”Peter Weiss — brevskrivaren”, Samlaren 1990, Svenska Litteratursällskapet, Uppsala 1991, sid. 27.)
98 Peter Weiss hade långt upp i vuxen ålder kunnat lita på sina föräldrar långt utöver vad som är vanligt. Sture Packalén beskriver exempelvis Peter Weiss som ”en tämligen bortskämd gosse” efter att ha läst korrespondens mellan honom och föräldrarna från sent 1930-tal: ”Ur breven till föräldrarna framgår det att Weiss vid den här tiden nog var en tämligen bortskämd gosse, som alltid tog föräldrarnas stöd i praktiska och penning-frågor för givet.” (Packalén, Sture, ”Peter Weiss — brevskrivaren”, Samlaren 1990, Svenska Litteratursällskapet, Uppsala 1991, sid. 6.)
att leva. Ingen väg tycks leda någon vart eller så upplever han olika vägar som stängda eller återvändsgränder. Han uttrycker en önskan om att fritt kunna få andas. Och samtidigt känner han att han omslutes av hämmande kedjor och hindras av tyngder, som i sin tur verkar hindrande för hans frigörelse.99
Weiss visar i denna film upp en mängd ”egenfrågor” och ouppnådda ”egenbegär”. Det var just en sådan återvändsgränd bokförläggare Pe-ter Suhrkamp hade varnat för då han refuserade samma år som ovan nämnt. Upplevande sig mållös i mer än en bemärkelse engagerar den-na introverta problematik Weiss ännu sex år seden-nare — nu dock enbart i bild. Och det föregående årets ”misslyckade” försök att gestalta samma problematik har nu fått en mera strikt form, vilket kanske hjälpte Weiss något i hans önskan till en dialog med omvärlden. Den skulle komma och kanske hjälpte det honom att få inblickar i en mera krass verklighet via de dokumentära kortfilmer han kom att göra. Men ännu är Weiss egen introverta problematik inte helt avklarad. I sin nästa kortfilm skulle han närmare försöka åskådliggöra kärleken som såväl glädje som problem. I sökandet efter Kvinnan med stort K hade verklighetens erfarenheter talat sitt mycket konkreta och tydliga språk. I drömmen tog hon en annan gestalt. Och då inte heller helt problem-fritt.
99 Brevet är publicerat på sidan 214 i Studia Neophilologica 67 1995 (Packalén. Sture, ”Peter Weiss und das dialogische Prinzip”) och har följande lydelse på origi-nalspråket tyska: ”Selbst wenn das persönliche Leben hinter allem liegt, so will ich doch in Berührung mit anderen kommen, ich will mich mitteilen, niemand und nichts ist mir gleichgültig. Darum geht auch das was ich bisher geschrieben habe. Dieser Wunsch: etwas festzuhalten — und es verschwindet doch wieder. Der Wunsch: etwas erklären zu können — und man kann es doch auf so verschiedene Weise benennen. Der Wunsch: leben zu dürfen — und die Wege werden einem doch überall verstellt. Der Wunsch: frei atmen zu können — und es werden einem Ketten und Gewichte aufgelegt.”
Studie V
Den modersupproriske nu medelålders Peter Weiss står 1955 stum inför den kvinnoproblematik han upplever sig satt i så fort han rör sig i riktning mot något som skulle kunna betecknas som relation. Oför-mögen att beskriva vad han vill ha framfört återger han i symboltyng-da bildbeskrivningar det han vill ha sagt om sitt kärleksliv i 24 teck-ningar han gör som en förstudie till denna hans femte filmförsök. Att det handlar om en självavbild framgår tydligt av teckningarna. Det gäller helt klart mannen i honom med alla de frågetecken som kan resas kring en sådan bild.
Men det är svårare att identifiera kvinnan i Weiss eller i hans närhet. Det troliga är att den i teckningarna återgivna kvinnan får stå för erfa-renheter med ett flertal kvinnor. En viss likhet med Weiss andra hustru Carlota föreligger dock — men eftersom problematiken är generell hos honom har han antagligen inte velat engagera en relationsmässigt så närstående person vid själva filminspelningen. Det hade däremot gått bra i den föregående studien, som mera hade delade problemsfä-rer vad gäller faderns och moderns roll, hans egna kontakter med kvinnor och konstnärskapet som sådant. Nu inskränker sig Weiss till att enbart behandla sina problem med kvinnor i de olika former de kan förekomma i hans liv. Åt sidan kan vi alltså nu lämna den antagligen som fordrande och auktoritär upplevda fadern. Kvar är den kvinnliga delen i hela problemformationen — som moder och livgivare — som sexuell partner — som dödens sändebud och ett fantasibolande med någon i det förgångna — den ouppnåeliga — och symboliskt återgi-ven i den döda systern.
*
Växelspel är uppbyggd på ett slags levande tablåer — människor i
bild — och på sätt och vis en fortsättning på en form Peter Weiss re-dan försökt sig på i sin andra studiefilm. Tekniskt-praktiskt spände man upp trådar, berättar fotografen i filmen, Tony Forsberg.100 Man rullade bland annat i gestaltningssyfte kulor. Manspersonen är en inåt-vänd figur ― ett slags Kafka-figur ― en Peter Weiss i sina ungdoms-dar. Vid inspelningstillfället 1955 var Forsberg assistentfotograf på Europafilm och passade på att låna lampor på Europafilm. Man spela-de in mycket av filmen i Gunilla Palmstiernas våning i Gamla Stan på Köpmangatan. Peter Weiss bodde ännu på Fleminggatan. Forsberg
berättar vidare, att filmen kostade i stort sett råfilmen man filmade med. En italienare — Celo Pertot — som huvudsakligen arbetade på restaurang101 engagerades i rollen som man och Erik Strandmarks fru Ena Strandmark102 spelade kvinnan.
Tony Forsberg vill minnas att man gjorde filmen på cirka tio kvällar, vilket bekräftas av Pertot. Vissa bilder tog det väldigt lång tid att ta — trådar och olika arrangemang — och dylikt. Det var inget projekt som rusade i väg och krävde snabba lösningar. Forsberg minns, att det tog ett par månader innan filmen var helt färdig med texter och så vidare.
*
Filmen Studie V har den förklarande undertiteln ”Växelspel” — en film av Peter Weiss med Ina (det står Ina, men ska vara Ena) Strand-mark och Celo Pertot — och är försedd med ljud av Daniel Helldén (Observera: det står inte musik!). Den bygger mycket på variationer i svart och vitt. Linjer rör sig och vatten strömmar — livets oklara och oförutsägbara linjer med livgivande vätska. Ljudet har något av djungelliknande lockrop och meddelandeformer över sig: Statiskt rytmiskt — det är som ett dolt rop på en extatisk upplevelse i den vil-da naturen. Två kontrapoler i bild — ansikts- och halvbild — i profil — kontrasterande belysning i svart och vitt. Från en zon utanför bil-den strålar linjer av sammankoppling — en slags frånvarande och utanförstående brännpunkt. Ett par — de agerandes respektive — händer reser sig i mitten. En femhörning sedd framifrån ger intryck av en kista. Både mannen och kvinnan är svartklädda. Mannen och kvin-nan är mörkhåriga. Mannen är en tydlig identifikation av Peter Weiss
101 I ett telefonsamtal med mig den 1 februari 2001 berättade Celo Pertot att han kom i kontakt med Peter Weiss för rollen i filmen via Gunilla Palmstierna. Pertot — som var utbildad skulp-tör från akademierna i Rom och Wien — hade fått engagemang som bronsgjutare på Skansen och kontaktades där av Gunilla Palmstierna, som arbetade i krukmakeriet därstädes. Pertot fick ingen ersättning för sin figurantroll. Han kom ihåg, att Peter Weiss var mycket noga med sina instruktioner — närmast att beteckna som en pedant. Inspelningarna omfattade tidsmäs-sigt cirka 10 kvällar och med tanke på det långa tidsavståndet mellan filminspelningen och samtalet om filmen — som Pertot för övrigt aldrig sett — ville Pertot endast minnas hur ”man satt med händerna i olika ställningar”.
I Konstrevy 2 1957 demonstrerar den då 33-årige skulptören Celo Pertot från Trieste brons-gjutning av en skulptur. (”Att gjuta i brons”, Foto: Lennart Olsson; Text: B.L. / Bo Lindwall). I ett sex sidor långt reportage med tretton bilder beskrivs tillvägagångssättet. Slutresultatet förvånar inte: Framför en man med en styvnande penis går en kvinna med stora spända bröst och uppsträckta armar ner på knä med ena benet och det andra benet snett utsträckt välkom-nande mannen till en kärleksakt.
102 I ett samtal med mig den 18 april 1974 beskrev Christer Strömholm Erik Strandmark som ”en i gänget” bland dem som man umgicks med på kaféer. Det var alltså i en trängre vänkrets Weiss rekryterade sina figuranter.
själv. Kvinnan är mörkhårig — så som såväl modern en gång var och likaså den tragiskt omkomna systern.
Omväxlande från vänster och höger växlar mannen eller det manliga position med kvinnan eller det kvinnliga, om man så vill. Figuranterna är omväxlande klädda antingen i vita eller svarta trikåer. Förbindel-sens streck söker ange ett slags sammanlänkning. Kvinnan badar i sitt eget hår i en dubbelexponering. Man ser ett öga, en blinkning, en upp-och-ner liggande kropp. Kvinnan och mannen är vända mot varandra. Förberedda till det Weiss även skriver om i den ungefär samtidigt för-fattade och upprepat refuserade romanen ”Situationen” (1956).103
Symbolbilderna är många: blommor och blomblad, spindelnätsforma-tioner, kristalliknande former, exploderande spjutformationer. Ett möte mellan en man och en kvinna. Mun och ögon rör sig collageak-tigt i bilden. Man skönjer kristaller upphängda i trådar. Det tonas upp- och ned. Kvinnans bröst är sensuellt återgivna. Likt en klocka som går återges kroppsrörelser likt en pendels. Allt detta bland klot, kuber, pyramider och koner.
I en annan scen visas kvinnan osensuellt iklädd tröja väl täckande hennes bröst. Anima och animus. Medvetet och omedvetet korsas. Det bongotrumliknande ljudet verkar pockande. Vaderna rör sig som ett tidsinstrument — en klocka — tiden — en tidsinställd bomb. Revolu-tionären. Sprängaren. Upplösaren. Droppliknande pendylslag i taktfast frammarsch.104 Kvinnohänder håller i en glimmande kristall. Reflexer på mannens ansikte. Ett vattenbedränkt kvinnoansikte med erotiskt uppsvällda läppar. Mottagandeberedskap. Deformationer av skrattspe-gelskaraktär. Gråt. Trevande händer. Kvinnan tittar genom en fyrhän-digt formad blomma mot mannen. Mannen undviker kvinnans blick. Kvinnan har en öppen blick. Mannens blick är närmast stängd. En inåtvänd blick. Upp-och-ner. Från vänster till höger. Från höger till vänster. Möte. Svindlande. Kon och kub. Det kantiga och det mjukt runda. Det hårt inträngande och det mjukt mottagande. Weiss skriver i en notisbok från 1955 på sidan 103 att filmen och — syftar då
103 Som exempel vill jag nämna hur Weiss i Situationen bl a beskriver en coitusakt som ett slags knullcirkulär tomgång: ”och vi roterar till sängen, sängen alltid obäddad, lakanen stela av svett, piss, sperma, att komma hem det är att rotera till sängen, nånting annat finns inte, vi talar inte längre med varandra, vi äter inte tillsammans, går inte ut tillsammans, vi är så fruk-tansvärt uttjatade på varandra att bara knullcirkelns tomgång finns kvar.” (Situationen, Weiss sid. 51f).
104 I Situationen beskriver Weiss själva könsakten bl a med en tidsdimension: ”knullberäk-ningar, knulltabeller, pumpverket fortsätter, ha, ho, ha, ho” (Sid. 52).
gen på film i allmänhet — fungerar som en dröm och att tingen får liv och väggarna skälver.105
Frågorna Weiss vill ställa rör sig kring den mänskliga tidsuppfatt-ningen. Om sexualakten har något mekaniskt över sig i förhållandet mellan man och kvinna i den weisska framställningen så kontrasteras denna återgivning av den tidsupplevelse Weiss tycks vilja förmedla. Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt och ibland tycks den inte finnas alls. Avslutningsvis upplyses man om att filmen är inspelad av medlemmar i ”Arbetsgruppen för film — Ciné Workshop” / Stock-holm / och så gruppens emblem — och så tonas det ned till helt mörkt och man befinner sig i ett ingenting.
*
Växelspel är uppbyggd på de fyra elementen: form, färg, rörelse och
ljus. Vattnet flyter — är ständigt i rörelse. Filmen har en starkt stilise-rad framställning i en närmast expressionistisk form — de skeva vinklarna är typiska för expressionismen. Den är symboltyngd avse-ende manligt och kvinnligt som exempelvis i en kristall som talar från en källa någonstans i bilden — något undergörande — erinrande om en tidig Leni Riefenstahl. De nakna kropparna är eggande för sin tid. Det är tydliga och väl genomtänkta positioneringar i bilden. Ansiktsut-tryck i jump-cuts anger en okänslighet och marionettillvaro. Diagona-len är den bärande kompositionen i filmen. Världen och livet är inte vad den är — den är annorlunda — uppochnervänd och spegelvänd. Varje sekvens kan om man så vill ses som en tavla — filmen bygger ju också på ett antal mindre målningar i en gråton.
*
Som i en dröm beskriver Weiss i Diagnos106 hur han på cykel åkte om-kring på alléer i Berlin och tittade efter flickor. Han säger sig ha upp-levt dem undflyende och säger sig verka närmast oförstående inför deras röster, som han nästan med avsky beskriver som ”fnittrande”. Han säger sig i stället till och med bli förälskad i de kvinnliga dragen hos sig själv i ett slags hermafroditisk kärlek. Vid beskrivningen av sig själv upprepar han attributet ansikte, som han beskriver ”utan drag”. Denna nästan hermafroditiska självförälskelse blir till ett tving-ande måste ― en kontrast till det klockticktving-ande som finns i den realt
105 ”filmen – dröm / teaternaturalism död / genom filmen där / alla ting lever. / skälvande väggar”, Källa: Peter Weiss — Die Notizbücher ― Kritische Gesamtausgabe Herausgegeben von Jürgen Schutte in Zusammenarbeit mit Wiebke Amthor und Jenny Willner, Digitale Bibliothek 149, Directmedia Publishing GmbH, Berlin 2006, Notizbuch 1956, sid. 382.
existerande världen. Det intressanta är att Weiss inte ser något ansikte hos varken det kvinnliga hos sig själv eller i andra verkliga kvinnor han möter.
*
Att modern var den egentliga relationen, som Weiss hade svårt att frigöra sig från och som han ständigt återkom till bekräftas av Weiss tredje hustru, den adligt ättade friherrinnan,107 keramikern och seder-mera scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. Hon ser inte grunden till de många tillfälliga och lösa relationer han hade med kvinnor i någon slags hemlöshet, utan pekar på den omständigheten att han allt-sedan sin barndom haft sin mor, som skänkte honom trygghet. Och hon antar till och med att hon var den som övertog moderns roll.108 Att Peter Weiss förblev vid Gunilla Palmstierna-Weiss sida kan så-ledes mycket väl ha berott på den senares förmåga att ersätta modern. Ännu en sak som talar för denna hypotes är den omständigheten att de båda formellt kom att ingå äktenskap först efter flera år, nämligen 1964 — och efter en naturlig sorgeperiod — efter moderns död 1958. De hade alltsedan i början av 1950-talet haft en relation och bodde sedan mitten av 1950-talet båda i Gamla Stan några kvarter från
107 Efter det att Peter Weiss vunnit världsvida berömmelse erbjuds han möjlighet att presente-ra sig själv i boken Vem är det — Svensk biogpresente-rafisk handbok 1965 (Redaktör Ingeborg Bur-ling, P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm 1965). Bland 9300 biografier över 1965 levande kända svenska män och kvinnor står att läsa:
”Weiss, Peter U, konstnär, Sthlm, f i Berlin 8/11/16 av textilfabr Eugen W o Frieda Hummel. Konstakad Prag 36-37, utst Sthlm o Gbg, repr i Nat:mus. Sv medb 46.
Utf bokomslag, illustr t Tusen o en natt (57), filmer.
Skr bl a: Från ö till ö (47), De besegrade (48), Dokument I (49), Rotundan (49), Duellen (50), Avantgardefilm (56), Der Schatten des Körpers des Kutschers (60), Abschied von den Eltern (61), Fluchtpunkt (62), Das Gespräch der drei Gehenden (63), Nacht mit Gästen (63), Die Ermordung Marats (64). Gm 64 keramikern, frih:an Gunilla Palmstierna, f 28, dtr av överläk, frih Kule P o med lic Vera de Monchy-Herzog.”
I senare upplagor togs hustruns friherrinnetitel bort och året för giftemålet ändrades till som ingånget 52.
108 Så Gunilla Palmstierna-Weiss i Fluchtpunkt Malerei — Der Maler Peter Weiss, Deutschland 1986, Produktion: Norbert Bunge Filmproduktion, Berlin, in Koproduktion mit dem Westdeutschen Rundfunk, Köln; Regie: Norbert Bunge, Christine Fischer-Defoy; Dreh-buch: Norbert Bunge, Christine Fischer-Defoy; Kamera: Norbert Bunge, Ron Orders; Musik: Arpad Bondy; Ton: Ron Orders; Schnitt: Norbert Bunge, Arpad Bondy; Länge: 44 min (500m); Fassung: 16 mm, Farbe - Fernsehfilm über Peter Weiss und seine Malerei mit Inter-views, der PW's Lebensweg nachgeht und die Lebenssituationen des Künstlers aufsucht. I ”Ord alltid bara ett matt eko av gärningar” Om evenemang och publikationer kring Peter Weiss under år 1986 — Materialsammanställning inför seminariet den 6 april 1987 av Jan Christer Bengtsson under rubriken ”TV och film”: 3. Peter Weiss Fluchtpunkt Malerei: Ein Film von Norbert Bunge & Christine Fischer-Defoy. Sammanställning av text med förteck-ning över använda bilder och målförteck-ningar. STOCKHOLMS UNIVERSITET Institutionen för