Gustaf Mandal kom i kontakt med Peter Weiss i samband med klipp-ningen och ljudläggklipp-ningen av Enligt lag och det var nu Peter Weiss en dag berättade att han hade en idé. Fast denna idé tillskriver Weiss å sin sida vännen Carlo Derkert.
Och den idé det handlar om är närmast chaplinesk med tyngdpunkten lagd på det allvarliga i samtiden. Att det handlar om den moderna tek-nikens förtingligande av människan framgår i en intervju, där Weiss förklarar sin syn på ljudbehandlingen i filmen och uppdragsgivarens roll i samhället: ”Just försäkringsbranschen, som ju hunnit långt på automationens område erljuder (Sic!) en uppsjö på sådana effekter. Filmen bygger för resten på idén om branschen som institution i sam-hället.”192
Den som förverkligade idén på ett filmiskt verklighetsplan var Peter Weiss. Fotografen Tony Forsberg, som i mitten av 1950-talet såväl spelade in en film med Weiss — Studie V — och ledde kurser i prak-tisk filmverksamhet vid Kursverksamheten tillsammans med honom berättade i ett samtal jag hade med honom 1974, att en person Weiss sågs med i många olika sammanhang var Carlo Derkert, som ju hade figurerat i Weiss fjärde filmstudie — Frigörelse — 1954 och i Faust-filmen — Ateljéinteriör — 1956.
Derkert var såvitt jag vet själv inte någon skapande konstnär, utan en museiman, som efter akademiska studier i konsthistoria fungerade som studieledare vid Nationalmuseum. I Nationalencyklopedin skriver man, att han gjorde sig känd för sitt ”dramatiska och engagerade pre-sentationssätt”.193
Uppenbarligen hade Derkert funnit att det fanns möjliga samarbets-former med den person, som hjälpt till att få Enligt lag färdigställd, nämligen den blivande fotografen i flera av Weiss kommande filmer — innovatören Gustaf Mandal. Och Weiss tackar inledningsvis i den-na film från staden Stockholm han gör just vännen Derkert för den idé han kommit med. Tydligen har Derkerts stöd i detta sammanhang be-tytt mycket för Weiss.194
192 ”Realistisk film skall göras i svart vitt”, Svenska Dagbladet 1958-02-20, sid. 11, osignerat.
193 Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker 1990, sid. 513.
194 Det är oklart hur de initiala kontakterna med Försäkringsbolagens Upplysningstjänst, dvs. beställaren, först togs ― av Derkert själv, Weiss eller någon annan. Enligt Gustaf Mandal skrev Peter Weiss en synopsis (Samtal med Gustaf Mandal 1974-05-06), dvs ett kortare utkast
*
Filmen börjar med bilder från trafik i staden Stockholm. En kvinna kommer gående med en barnvagn till en lekplats, där man ser att flera barn leker; i en sandlåda; bollsparkande, gungande, rutschkaneåkande. Plötsligt ser man den barnvagn man först ser i inledningssek-venserna moderslöst rullande på en trottoar och vidare ut på gatan. Mamman har tydligen blivit varse den hotande situationen och kom-mer springande till undsättning och lyfter geschwint upp barnet. Utryckningsfordon: en ambulans kommer körande; en bärgningsbil. En skadad man ligger under en spårvagn. Omkring olycksplatsen står människor. Den skadade bärs in i en ambulans. Bilder från stadstrafik. Speglade i ett skyltfönster går människor — vilka som helst — du eller jag kunde det vara. Sedan ser man en polisbil, som stannar till vid en restaurang. En man stiger ur bilen och går in.
Inne i restaurangen sitter människor och äter. Mannen går fram till en disk — det är en restaurang med självbetjäning — och släpps in genom en dörr. Han frågar sig fram till en kvinna för att meddela hen-ne — en fru Hilda Svensson — att henhen-nes man dött i en olycka. Denna ”fru Hilda Svensson” ses sedan i en lång bildsekvens sittdes nedsjunken på en stol med ett miserabelt och mycket plågat an-siktsuttryck. Två andra kvinnor kommenterar hennes situation i fil-mens enda dialog:
— Hur många barn har dom? — Två barn...jag tror hon har två.
— Får hon ut någon försäkring efter honom?
I filmens sista sekvenser ser man bilder från ett försäkringsarkiv och en speakerröst meddelar lakoniskt att det saknades en försäkring för den omkomne Gustav Svensson. Det är människans litenhet och
utan repliker till den tilltänkta filmen. I vilken mån Carlo Derkert har haft något inflytande över denna synopsis — eller om dennes insatser kanske enbart hade med de rent affärsmässi-ga förbindelserna att göra — kan jag inte svara på. Men det är troligt att den växande automa-tiseringen i samtiden varit ett samtalsämne mellan Carlo Derkert och Peter Weiss i deras flitiga umgänge.
Att jag enbart kan komma med antaganden beror på den omständigheten att Carlo Derkert vägrade att på något som helst sätt uttala sig om saker som hade med Peter Weiss att göra och jag antar att det berodde på deras nära vänskap. Dock var Carlo Derkert med då jag på 1980-talet fick några av dem i kretsen kring Weiss (Carlos hustru Kerstin Derkert, med vilken Carlo alltsedan 1974 levde i ett särboförhållande med, och teckningsläraren och konstteoretikern Jan Thomaeus) att titta på en aldrig färdigställd film, som bland annat upptog ett avsnitt om konstnären Öyvind Fahlström.
barhet — skörheten och förtingligandet av livet som sådant Weiss vill visa på i denna informationsfilm, för så kallades denna typ av film — inte reklamfilm. Ljudet är en slags konkret musik hämtad från en ma-skintillvaro — en robotisering i handhavandet av liv — som Weiss i samklang med den utsagda uppmaningen får att verka som ett hot. Och därmed var syftet med filmen uppnått. Att väcka till eftertanke och att uppmana att i medvetande om livets alla riskmoment teckna en försäkring för alla eventualiteters skull.
Under den samlande temarubriken ”Teater, musik och film” publice-rades på sidan 11 i Svenska Dagbladet torsdagen den 20 februari 1958 en osignerad artikel med titeln ”Realistisk film skall göras i svart vitt”. Artikeln handlade om beställningsfilmen Ingenting ovanligt Peter Weiss gjort för Försäkringsbolagens upplysningstjänst och filmen beskrevs inledningsvis trots sin titel vara av mera ovanligt slag. I arti-keln berättar Weiss i ett direkt återgivet intervjuavsnitt om sin syn på ljudets och färgens roll i film. Om det sista skriver den okände artikel-författaren att Weiss öppet erkänner att han är ”rädd för färgen” och förtydligar detta med orden: ”Rädd därför att det är oerhört svårt att få fram en realistisk stämning i färgfilmerna. Realismen kvävs i det kolorerades struptag. Möjligen kan regnväder och grådis göra sig i färg, stämningsmässigt sett”.195
*
När jag träffade Peter Weiss den 29 april 1969 undrade jag, om se-kvensen med kvinnan och barnvagnen kunde föras tillbaka till Eisen-teins Pansarkryssaren Potemkin. Weiss själv förnekade inte en så-dan möjlighet, utan fann det visserligen möjligt196 att se det så, men jag tolkar i efterhand hans svar som artigt undvikande.
Fotografen Gustaf Mandal förklarade i ett samtal jag hade med ho-nom 1974 att visserligen kunde Eisenstein ha tjänat som en möjlig influens, men att han i så fall snarare ville betrakta sekvensen som ett ”tafatt Odessatrappklipp”. Kvinnan, som figurerade mamman var en bekant till Carlo Derkert och barnet i barnvagnen var hennes eget. Den räddande ängeln — som här är en man — figureras av Helge Bylund — en ingenjör och ljudtekniker som länge arbetat på Svensk Filmindu-stri. Det hade tagit tio dagar att spela in Ingenting ovanligt.197 Den
195 ”Realistisk film skall göras i svart vitt”, Svenska Dagbladet 1958-02-20, sidan 11, osigne-rat.
196 Samtal med Peter Weiss den 29 april 1969 på Västerlånggatan 44, Gamla Stan i Stock-holm.
blev inkörsporten till ett flerårigt filmsamarbete mellan Peter Weiss som regissör och Gustaf Mandal som fotograf. Den gav också Peter Weiss en möjlighet att delvis leva på sitt intresse för och att arbeta med film. Jämte den filmiske modernisten Weiss kunde man nu börja skönja en realistisk dokumentärfilmare. Den borgerligt ideologiska kulturella introvertism Weiss huvudsakligen ägnat sig åt under fem-tiotalets första hälft började nu under den andra hälften ersättas av hans kritiska hållning till en överdriven tro på en teknologisk rationa-lism — en sak som skulle komma ännu tydligare till uttryck i en kort-film om livet i nybyggda Köpenhamnsförorter några år senare. (Se vidare kapitlet om filmen Bakom de monotona fasaderna)