Med anledning av att det var 90 år sedan Peter Weiss föddes år 2006 uppmärksammades hans konstnärliga och politiska verksamhet i olika medier. Lars Gustaf Andersson skrev exempelvis om filmaren Weiss och konstaterade att man kunde förstå Weiss filmkonst på många sätt ― som ett hemligt utrymme ― en plats för drömmar ― något exta-tiskt ― något motsägelsefullt ― kort sagt allt det som inte rymdes i det stora politiskt-estetiska och didaktiska projekt som kom att inledas med Marat-pjäsen 1964 och avslutas med Motståndets estetik i slutet på 1970-talet.353 Andersson meddelar även att Weiss varit ”inblandad i Barbro Bomans skandalomsusade354 produktion” Svenska flickor i
Paris.355 Nedan ska närmare belysas i vad mån Weiss var ”inblandad”
353 Andersson, Lars Gustaf, ”I filmen fann han sina sanningar”, Svenska Dagbladet 2006-11-08.
354 I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) kan man läsa att ordet ”skandal” har en betydelse av att väcka anstöt eller förargelse. Satt samman med ordet ”omsusad” får det något av bety-delsen av att ha givit anledning till anstöt eller förargelse i många avseenden. Mest tycks Weiss beteende i samband med visningar av filmen och den omständigheten att filmen i sig är en ganska så medioker produkt ha bidragit till att skapa en känsla av förargelse. Att filmen skulle ha väckt anstöt på grund av en visad nakenhet i bilderna motsäges av kritiken. Det envist vidhållna och förfäktade avståndstagandet från filmen Weiss själv och honom närstå-ende gjort under årens lopp kan dock ses som något märkligt i sig, som snarast passar in i romanaktigt fiktivt skrivande av notiser tio år efter filmens tillkomst. Det som fått mig att fundera över Anderssons användande av ordet ”skandalomsusad” i samband med filmen
Svenska flickor i Paris är den omständigheten att Andersson använder sig av samma
värde-epitet då han i sin doktorsavhandling Änglarnas barn – En studie i Pier Paolo Pasolinis fil-mer skriver om Pasolinis sista film Saló (sid.20). Det sätt den svenska filmen saluförts på har skapat många myter kring filmen. Vari själva skandalen ligger är dock svårare att hitta fram till. Inga perversiteter eller någon oanständig nakenhet är tillstädes. Jag finner dock Anders-sons sätt att benämna filmen vara mycket eggande för en fortsatt läsning om filmen.
355 En film som lever upp till vad som kan karaktäriseras som motsägelsefullt och förvånande beteende är det sätt som Weiss kom att agera i samband med långfilmen Svenska flickor i
Paris. Noteras bör att Lars Gustaf Andersson i artikeln om filmaren Weiss tar upp filmen
Svenska flickor i Paris som varande ett verk av Barbro Boman, och han medger endast
försiktigt att Weiss varit ― som det står att läsa ― ”inblandad”. Jag förmodar att inte enbart starkt negativa recensioner kan ha givit Andersson anledning till det epitet han använder sig av i artikeln, utan att det sätt Weiss gick ut offentligt och tog avstånd från filmen i samband med att filmen hade premiär i Stockholm 1962 bidragit till en föreställning om något skandal-artat. Weiss försökte framgent mer eller mindre framgångsrikt slippa bli förknippad med filmen. Det är dock många år efter hans död och först under senare år de roller Weiss haft i samband med filmen Svenska flickor i Paris tillkomst försiktigt dragits fram i rampljuset. Jag kommer i min framställning visa på en del faktiska bakomliggande omständigheter i
i nämnda filmproduktion och i vad mån hans avståndstagande från den slutliga produkten givit anledning till omnämnande och utelämnande av hans namn i samband med filmen.
*
När Peter Weiss, Staffan Lamm, Johnny Samuelsson och Gustaf Mandal under inspelningen av filmen Hägringen vid ett tillfälle på en resa från Malmö till Stockholm satt i en tågvagn hade de sällskap av ett gäng unga svenska flickor, som uppenbarligen var på väg hem från en längre vistelse i Paris. Flickorna berättade vitt och brett och därtill högljutt för varandra om sina olika erfarenheter både vad gäller prak-tiska omständigheter och eroprak-tiska äventyrligheter i den franska huvud-staden.356 Vilken roll åhörandet av detta samtal mellan de svenska flickorna på väg hem från Paris kan ha spelat för Peter Weiss fantasi kan man enbart spekulera om. I vilket fall som helst skulle Weiss mindre än två år senare engagera sig i ett filmprojekt i Paris, som i slutändan just skulle få titeln Svenska flickor i Paris.
Att Paris var en för Peter Weiss inspirerande stad vittnar Günter Schütz’ doktorsavhandling Peter Weiss und Paris ― Prolegomena zu einer Biographie, Band 1 1947-1966 (2004) om. 1960 var enligt Schütz ett händelserikt år och längden för Weiss vistelser i Paris ut-sträckte sig till mer än fyra månader. Då Peter Weiss enligt Schütz värderat sin filmverksamhet i Paris 1960 olika under olika tider efteråt valde Schütz att lämna filmen och stora delar av filminspelningen i sin helhet okommenterad.357
Alltsedan Peter Weiss offentligt ”distanserade sig” (1962) från fil-men som ett verk av honom tycks uppgifterna om hans medverkan i sammanhanget antingen vara obefintliga eller förminskade.358
Dåvarande redaktören och ansvarige utgivaren av filmtidskriften Chaplin, Bengt Forslund, skriver i ett inledningsanförande till
samband med arbetet på filmen, mottaganden och fiktiva framställningar. Därtill hänvisar jag till en i det närmaste fullständig manuskripttext, handskrivna notater och gör en jämförelse mellan den svenska versionen och den som visades i USA, vilken in extenso detaljerat upptas till analys i en av mig vid Filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet höstter-minen 2007 framlagd masteruppsats — ”A.B.B. 1 / Filmmanuskriptet A.B.B. 1 jämfört med en svensk och en amerikansk filmversion”.
356 Samtal med Johnny Samuelsson 1988-03-08.
357 Schütz, Günter, Peter Weiss und Paris ― Prolegomena zu einer Biographie, Band 1 1947-1966, sid. 169.
358 Svenska Filminstitutets ”Svensk Filmdatabas” meddelar till exempel att Barbro Boman skrivit manus och gjort regi, medan Peter Weiss insats är rådgivarens med bildregi som speci-alitet. Angående Peter Weiss avståndstagande, se nedan not 419.
rinumret - 2 1960, sidan 27, i en artikel rubricerad ”Antingen — el-ler”, att konsten att kompromissa är svår men nödvändig och menar samtidigt att de flesta tvingas lära sig den konsten förr eller senare. Forslund fortsätter: ”Denna sanning är lika obestridlig som farlig, ty den som en gång tummat på sina ideal, han har inte lätt att i fortsätt-ningen bevara den personliga integritet som är varje ursprunglig be-gåvnings särmärke. Konsten, enkannerligen filmkonsten, ger oss rika belägg för den saken. Se på Dreyer, den kompromisslöse! Se på Fritz Lang och alla de övriga emigrantregissörerna! Vad hände sedan Hol-lywood köpt dem?”359 Sedan går Forslund in på aktuella regissörer i Frankrike som Vadim, Molinaro och Chabrol och menar att de är på väg in i något spekulativt kommersiellt. Forslund nämner också de då unga amerikanerna Martin Ritt och Sidney Lumet. Den sistnämndes då aktuella Åh, dessa kvinnor finner Forslund vara ingenting annat än ren och oförfalskad veckotidningsromantik. Forslund frågar — efter en litania om det svenska välfärdssamhällets räddhågsenhet och likriktning — om man har råd med att låta någon pröva sig fram och kanske misslyckas i det han finner att det råder en jantelag i ett motto som lyder: ”Spola ner dom bara. Dom ska väl för tusan inte tro att dom är nå’t.”360
Forslund har också funnit exempel inom Sveriges gränser. Utan att nämna namn påstår han att det funnits löften som inte blivit infriade. Han påstår till exempel att det funnits de som inte krökt rygg och där-för tvingats in i arbetslöshet och tystnad. Och nu nämner Forslund plötsligt två namn i det han skriver: ”Se på Alf Sjöberg, se på Peter Weiss, som nu trött och besviken lämnar Sverige för att istället göra film i Danmark och Frankrike.”361
*
I Dagens Nyheter den 21 februari 1958 kan man under ”Filmfronten” läsa om Barbro Boman i en osignerad artikel rubricerad ”Kvinnlig svensk regissör hyllad i Danmark”. Artikeln tar upp filmer som
Bar-net du gav oss — en film om vården av utvecklingsstörda inspelad i
Danmark och man nämner också i artikeln att Barbro Boman tidigare gjort en film om Skå-Edeby och en långfilm om generationsmotsätt-ningar, Det är aldrig för sent. Det var således inte någon helt oerfa-ren filmregissör Weiss valde att samarbeta med i ett filminspelnings-projekt i Paris.
359 Forslund, Bengt, ”Antingen — eller”, Chaplin 2-1960, sid. 27.
360 Ibid.
I februari 1960 reste Peter Weiss till Köpenhamn, där några av hans filmer förevisades. Bland gamla bekanta återser han bland andra Barbro Boman. Det blev ett återseende, som i sluttampen skulle leda fram till en färdigställd långfilm. Nu fick han höra talas om projekt ”A.B.B.” (Aspegren-Burman-Burman). Som färdig filmprodukt är det hela det nu ännu i början av 1960 embryonala projektet känt som ”A.B.B.”, ett projekt som som färdig långfilm fick titeln Svenska
flickor i Paris.
Ansvaret för denna märkligt nog så negativt uppmärksammade film, hävdade Barbro Boman i ett samtal jag hade med henne, låg helt och hållet hos henne.362 Och så berättade hon att hon blivit ombedd av Lars Burman att göra en film: Svenska flickor i Paris. Burman hade ringt henne och frågat om hon kunde tänka sig att göra en film med nämnda titel. Boman sade sig ha skrattat åt det hela och funnit det vara det dummaste hon hört. Men Burman hade insisterat och förklarat att han bara ville ha några Parisbilder och så kände han ju några ”brallisar” och Boman hade bara fortsatt att skratta åt det hela.
Sedan säger sig Boman ha undrat, varför Burman vände sig just till henne och fått till svar att Burman upplevde det som att han själv hade ett dåligt namn och därför ville han engagera henne för att hon upp-levdes som ”relativt hederlig”. Barbro Boman sa då att hon uppfattade det som om hon skulle dra upp Burman och att han skulle dra ner hen-ne. Just så skulle det förstås, lär han ha sagt till Barbro Boman, som i sin tur säger sig ha sagt att hon inte kunde ta det hela på minsta allvar. Men vid närmare eftertanke hade hon menat att man visst kunde göra en film om flickor i Paris och att den i sig inte behövde vara dålig.
362 Samtal med Barbro Boman i hennes bostad i Köpenhamn den 2 oktober 1974. Jag hade dessförinnan i ett brev skrivit och presenterat mig i det jag förklarade att jag vid den aktuella tidpunkten ägnade mig åt att skriva en C1-uppsats om ”Peter Weiss och filmen” och därför gärna ville komma i kontakt med henne med anledning av inspelningen av en ”Parisfilm”. Boman förklarade inledningsvis att det första hon gjort efter det att hon tagit del av brevet var att per telefon kontakta Peter Weiss och närmare ta reda på omständigheterna bakom mina egentliga avsikter. Jag tyder den omständigheten att hon ställde upp på ett samtal med mig som om hon fått relativt positiva vitsord av Weiss. Men att det på något sätt handlade om ett brännbart ämne förstod jag av hennes reaktion. En anteckning gjord på sidan 188 i Buch 32 (23.09.1974 – 12.02.1975), som finns återgiven och i bild avfotograferad i Peter Weiss ― Die Notizbücher ― Kritische Gesamtausgabe Herausgegeben von Jürgen Schutte in Zusamme-narbeit mit Wiebke Amthor und Jenny Willner, Digitale Bibliothek 149, Directmedia Publi-shing GmbH, Berlin 2006, sid. 7235, men som inte finns med i de på tyska utgivna texterna (varken den digitala eller tryckta) eller på svenska är en kort notis syftande på Barbro Boman: ”Barbro / 11 16 05 00945-1-”. Jag antar att denna notis orsakats av att Barbro Boman varit i kontakt med Peter Weiss, då jag brevledes kontaktat henne med frågor rörande filmarbetet med honom.
Med skådespelerskor och en bra fotograf så var ju idén inte helt för-kastlig. Boman drog slutsatsen att det som hände var det att när två tror att de ska lura varandra så blir de lurade bägge två. Boman säger sig ha trott att hon fått Burman på tanken att hon skulle kunna göra något som hon betecknade som en ”konstnärlig film” — ”en bra film” och samtidigt tjäna pengar på den. Hon säger sig ha trott sig om att kunna övertala Burman. Hon skrev en synopsis och fick lite pengar för det. Och så var plötsligt Peter Weiss — som hon kände sedan många år tillbaka — i Danmark. Boman säger sig ha känt sig osäker på det visuella och sa sig därför vilja ha hjälp av Weiss som ”bildregissör”. Saken diskuterades och man kom överens om att man skulle göra nå-got i Paris. Weiss skulle vara ”bildregissör” och hon själv skulle ”ta hand om skådespelarna”.363
Barbro Boman berättade för mig i mitt samtal med henne i Köpen-hamn den 2 oktober 1974 att idén om att göra film i Paris om några svenska flickors öden därstädes var en idé producenten Lars Burman burit på länge. Och allt tyder på att hon mindes rätt, enär Bengt Bengtsson skriver exempelvis i sin doktorsavhandling Ungdom i fara — ungdomsproblem i svensk spelfilm 1942-62 att ett bolag där Bur-man ingick, ”Metronome Studios”, var ett bolag, som satsade mest på ungdom på glid. Förutom musikdominerade filmer hade Lars Burman en viss konsekvens i sina satsningar, enligt Bengt Bengtsson. Burman producerade exempelvis Simon Syndaren och fyra av Arne Ragne-borns filmer. Bengt Bengtsson fann att det efter en censurförbjuden film (Det händer i natt, vilken totalförbjöds av den svenska filmcen-suren och längre fram i omklippt version visades med titeln Aldrig i
livet. ) helt klart fanns ”vissa orealiserade planer att fortsätta
samarbe-tet” på.364 I en fotnot påpekar Bengt Bengtsson, att bland annat projek-tet Svenska flickor i Paris nämndes i olika notiser i Expressen 1956-01-27365 och i Bildjournalen 1956/3366, men att det var först 1962 (sic!)
363 Ibid.
364 Bengtsson, Bengt, Ungdom i fara — ungdomsproblem i svensk spelfilm 1942-62, Stock-holms Universitet, Uppsala 1998, sid. 255.
365 ”Han med ögat läste häromdagen i Mendès-Frances relativt nyetablerade husorgan ”L’Express” en presentation av regissören Arne Ragneborn, som just nu jobbar med filmen ”Svenska flickor i Paris”. I regissörens meritlista nämndes bl. a. ”91:an Karlsson”, och för att fransmännen skulle begripa vad det var för slags film, stod inom parentes som jämförelse den utmärkta tyska filmen ”08/15”.”, Expressen 1956-01-27, sid. 16.
366 ”Lars Burman och Arne Ragneborn förbereder sin film Svenska flickor i Paris som ska börja inspelas i mars och håller på att kontraktera de fyra huvudrollsinnehavarna. Den förste de hade på papperet var Michel Simon, ett verkligt förvärv. Michel Simon blev förtjust i Rag-neborns manuskript, en charmig historia som man nog kan göra något tjusigt av och som skiljer sig fördelaktigt från allt det halvdana som utländska bolag stundom spelar in i
städer-det dök upp en Burman-producerad film med den titeln i ett annat bo-lag och i regi av Peter Weiss och Barbro Boman.367 Intressant att kon-statera är att handlingen centrerades kring samma konstnärstillhåll ”La Ruche” (Bikupan) som Weiss och Bomans film kom att göra.
*
Att få göra film i Paris måste för Peter Weiss vid den här tidpunkten ha tett sig mycket lockande. Äntligen hade han en chans att ta klivet in i den stora filmvärlden. Redan efter några veckor — närmare bestämt den 8 mars — förelåg ett 102 sidor långt av både Barbro Boman och Peter Weiss ur ansvarssynpunkt av båda likvärdigt undertecknat film-manuskript om tre svenska flickors öden i Paris och projektet anges som ”A. B. B. 1”. Siffran 1 anger att det handlar om det första projek-tet av flera kanske tänkta eller utlovade. Bakom bokstavsförkortning-en fanns tre på olika sätt bakom produktionbokstavsförkortning-en ståbokstavsförkortning-ende personer. En läkare från Malmö vid namn Anders Aspegren, en mångsysslare vid namn Lars Burman och hans hustru Ann Burman.
Det var således två i Skandinavien relativt välkända filmregissörer, som slagit sig ihop i ett manusförfattande och som nu avsåg att dela på ett regissörskap ― person- och bildregi. Båda hade under senare delen av 1950-talet gjort sig kända som dokumentärfilmare. Och bara fyra dagar innan Barbro Boman tillsammans med Peter Weiss satte sitt namn under det gemensamt utarbetade manuskriptet till en film i Paris hade Barbro Boman publicerat en artikel om sina erfarenheter som filmregissör: ”Trots som livsattityd”.368 I den beskriver hon trotset som livsattityd och som exempelvis kan yttra sig som autism.
Filminspelningen ägde rum i Paris under månaderna maj och juni samma år. Man bodde på ”ett litet enkelt men rent och prydligt hotell i Montparnasse. Alla måltider ingick och intogs under trivsamma for-mer på olika små restauranter.”369
Man hade rätt snart upptäckt att det i praktiken var omöjligt att dela upp regiarbetet på det sätt man hade tänkt sig det. Barbro Boman vill i efterhand se det som om manuskriptet ”inte heller var särdeles starkt”. Hon menar att både hon och Peter Weiss trodde att det skulle kunna bli ”en bra film mot producentens önskningar”. Hon minns det snarast
nas stad, tyckte han. Inspelningarna kommer till stor del att förläggas till ett konstnärstillhåll i Montparnasse som kallas Bikupan och är alldeles proppat av ateljéer, där flera av de stora har bott och verkat.” ”osignerat, ”Här hemma Film—Teater…”, Bildjournalen 3-1956, sid. 16.
367 Ibid., sid. 358.
368 Boman, Barbro, ”Trots som livsattityd”, Göteborgs-Posten 1960-03-04.