vecka då han skickade färdigbearbetade färgmönster till fabriken i enlighet med den anställning pappan ordnat åt honom.25 Och mycket riktigt reagerade modern tvivlande och ifrågasättande efter att ha sett
Studie I i Göteborg.26
Om nu Weiss hade problem med att hitta en egen väg som konstnär och vinna det erkännande han strävade efter så tycks han ändå envetet ha arbetat vidare med olika saker. Någon slags arbetsdisciplin fanns det hos honom. Han klarade av att skicka mönster till Alingsås. Han klarade av att skriva ner såväl en pjäs — Försäkringen — och en s k mikroroman — Skuggan av kuskens kropp. Och detta i en miljö av
25 Styvbrodern Arwed Thierbach berättar i ett samtal med mig 1984-04-10 att Peter Weiss fick en anställning vid faderns fabrik i Alingsås med uppgift att färdigbearbeta mönster till tyger. Ett pensum utarbetades och varje vecka skickades dessa alster. Samtidigt medföljde en lapp till modern, där Peter Weiss uttryckte önskemål om att få sig tillsänt diverse saker förut-om sedvanlig smutstvätt. Därför kallades Peter Weiss skämtsamt införut-om familjen för ”Skicka mig!”.
26 I samtal med Arwed Thierbach 1984-04-10 berättar han hur han hade all möda att lugna modern efter det att hon sett filmen ”där Peter sitter på toaletten och det vandrar omkring en naken kvinna”.
relativt beskedlig art. Men det var inte prestationer, som nådde ut och därför inte kunde legitimera den för familjen i övrigt som märklig uppfattade existens han framlevde. Fortfarande var han sonen, som var olydig och inte ville rätta in sig. För övrigt klarade han inte det som kunde förväntas av en ordinär familjefar. Dottern han hade med sin första hustru Helga Henschen — Randy — hade tagits om hand av modern och vistades långa tider i Alingsås. Hur han än försökte ham-nade han fel och kom till korta. Det är säkert inte för inte han i sina notisböcker på en toalett på Arlanda årtionden senare skriver av en graffittiinskrift på engelska: ”Here I sit broken hearted / I tried to shit but only farted”27 — ett nödrim så gott som något annat i brist på an-nat. Kriserna kom att avlösa varandra i hans liv. Böjelsen för föränd-ring är dock uttalad. Protesten. Det är som om modern stode bakom toalettdörrkarmen full med förebråelser. Allt luktar självanklagelse, är sjabbigt och skitigt.
*
Det upprepat flyktiga återfinns hos Weiss exempelvis i temat om den döda systern, som dyker upp såväl i prosalyriken, romanskrivandet, dramatiken och filmen. Ett annat tema är sexualiteten som något äck-ligt och avskyvärt. Inom måleriet gestaltat med vaginor och erigerade penisar. Inom författarskapet med ordbildningar och beskrivningar av sexualiteten som frånstötande och fantiserande om sig själv som per-vers aktör. Inom dokumentärfilmen genom återgivande av bilder, som befanns vara anstötliga.
Sysslandet med utsöndringar, drifter och ”fula ord” kommer hos Weiss också till uttryck i den postumt utgivna romanen Situationen, där Weiss beskriver det vederkvickande med ett toalettbesök, ett text-avsnitt som antyder kommande filmiska symboler som drivande på en luftmadrass i Hägringen färdandes från ö till ö (vilket var titeln på Weiss debutsamling av prosadikter) för att slutligen landa på ”fast mark” som det heter:
Hans kropp luckrades upp; tarmarna som förberedde sig till en uttömning, spridde en mjuk, vällustig plåga, han stegrade förnimmelsen i det han höll emot; han reste sig, men han gick inte ut ännu, han stod framåtböjd och vän-tade på vågrörelserna som ilade genom ändtarmen, han pressade ihop sig, njöt av tillbakahållandet; först när det redan var besvärligt att gå begav han sig ut på toaletten. Innan han satte sig lade han en bit tidningspapper på vat-tenytan nere i avloppshålet ― alla dessa toalettstolar är felkonstruerade, vatt-net stänker upp när skiten faller i. Och så gav han efter, inifrån tarmarna
trängde det mot kroppsöppningen, han tryckte pekfingret djupt in i stussen för att klämma åt exkrementmassan, dämma upp och reglera dess tryck mot tarmöppningens slemhinna. Lättad satt han sedan kvar en stund, torkade sig makligt och såg ut genom den öppna dörren mot ateljén. Han kunde se staff-liet som stod tomt — han hade lyft undan tavlorna — och en bit av bordet. Nu kunde han föreställa sig den nya målningen som skulle ta gestalt; svävan-de figurer i ett blåvitt rum, omgivna av hårda kantiga föremål. Det var som om den kroppsliga processen av tillbakahållandet och lättandet samtidigt eg-gat och befriat hans produktivitet; slaggen hade stötts ut. När han reste sig och gick in i arbetsrummet kände han redan rörelserna i handen, rörelserna som han nu med ritstiftet skulle utföra på papperet; skisserna började ta form; med krita, kol, gouache, skrapande, ristande, slipande, gnidande, pastost och tunt arbetade han fram bildblad efter bildblad; cigaretten hade slocknat i mungipan; den breda flodbädden av dy låg bakom honom, han hade uppnått land, fast mark, en kust som endast var hans, en kust där han kunde röra sig obehindrat och där formationerna bredde ut sig ända mot horisonten, fria, vilda, ännu oupptäckta. 28
*
Men tystnaden är också något som kännetecknar den uppstudsige och kritiske. Jag kan mycket väl tänka mig att Weiss tillskrev den en inne-börd — en gnolande molande mening i sig själv. Men han föraktade uppenbarligen inte ljud i sammanhanget. Då man inom ”Arbetsgrup-pen för film” lät göra en kopia för visningar klistrade man på en mag-netremsa på denna kopia. Ljuden är i sig odefinierbara — mycket lik-nande den konkreta musik Daniel Helldén skapade till några av Weiss filmstudier.29 Den består bildassociativt i ett fall av härmande gurgel-ljud och kan i många avseenden betecknas som det dåliga samvetets smärtsamt hamrande kopparslagare efter en genomfestad natt.
Denna ljudsättning görs av entusiastiska konstnärliga kolleger knut-na till den experimentella filmgruppen. Detta samarbete på frivillig basis accentuerades och utvidgades under den första hälften av 1950-talet. Det är att anta att Weiss såg detta sitt första konkreta filmförsök som en ren övning. Det är som om han lämnat den bakom sig som film efter framkallning och klippning. Att han inte någonsin reagerat negativt på att någon annan försåg filmen med ljud tyder på detta. Därtill den omständigheten att ljudet var mycket likt det ljud som han använde sig av i andra studier. I vilket fall som helst kände inte Weiss så starkt för sin första filmprodukt att han reagerade med någon käns-lighet på ingreppet i denna hans skapelse. Han ville ju irritera inom de uppställda ramarna. Studie I var ett gott och relativt lyckat försök i
28 Weiss, Peter, Situationen, sid. 111f.
den riktningen. Idag kan den delvis också sägas vara något av ett do-kument från en inre värld Weiss levde fram i det yttre ”arbetsrum”30
han hyrde på översta våningen i ett stort hyreshus på Fleminggatan med ingångsport nummer 37.31 Weiss sitter 1952 på sin toalettstol i sin lägenhet. En dag ska han som världsberömd dramatiker tala om ett ”världens arsle” — dvs. den plats han som den deljude han betrakta-des vara tillhörde och han själv ansåg sig vara bestämd för: Koncent-rations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau.32
Peter Weiss första filmstudie gick övervägande i en gråtonig skala mellan svart och vitt. Schwarz och Weiss hette handräckningsfångar-na i ”Sången om fenolen” (Rannsakningen sid. 223 ff) — Schwarz höll fast fången i axlarna — Weiss tryckte sin hand mot fångens mun. Allt var lika tyst som i den stumfilm Weiss gjorde sitt första filmför-sök. När allt hade klarnat visade det sig att en som hette Klehr hade kört in den dödande sprutan i hjärtat. Men det grådaskiga skulle en dag nästan tio år senare klarna i en väggdekoration på Wennergren Center förfärdigad 1961 och med förkärlek likt en Faustfilm från 1956 engelskklingande ges titeln: Black and White. I detta avseende är den gråmelerade skalan i den svart-vita kortfilm Weiss började sina film-försök med ett uttryck för den kamp han skulle föra med sig själv för att om möjligt kunna frigöra sig från föräldrarna. Den är därför ett högst påtagligt uttryck för den psykoanalys Weiss gick i vid den här tiden. Sammanfattningsvis kan sägas att det vilar något somnambult trevande över detta första filmförsök.
Jag har intrycket av att skrivandet eller författarskapet var det områ-de Weiss i första hand ville blomma inom. Och därvid spelaområ-de bruket av modersmålet tyska den avgörande rollen. Samtidigt som han för-sökte sig på texter på svenska skrev han på tyska. En sådan text från omkring 1950 publicerades i tidskriften Sinn und Form (Zweites Heft, März/April 1997 [Berlin]) under titeln ”Diese überstürzte Art des Er-wachens” med den genremarkerande undertiteln ”Tagebuchblatt (um 1950)”. Den sjusidiga texten verkar vara en stundens nedteckning med funderingar kring livet och vardagens tradighet och trista upprepning.
30 Weiss, Peter, Brännpunkt, sid. 93.
31 I Staden mellan pärmarna ― Litterära friluftsessäer i Stockholm beskriver Magnus Bergh i kapitlet Via Herkulesgatan ― Peter Weiss och Stockholms fängelseöar denna Weiss vistelse-ort på följande sätt: ”Högst upp i huset på Fleminggatan 37, alldeles under taket och med utsikt över S.t Eriks sjukhus och sjukhusparken huserade Peter Weiss mellan 1943 och 1956 i en kombinerad ateljé och bostad.”, sid. 122.
32 I dramat Rannsakningen från 1965 säger vittne 2: ”Redan när jag kom till lägret / sade regementsläkaren till mig / Här befinner vi oss / vid världens arsle” Rannsakningen, Weiss, sid. 214.
Men den är samtidigt en klagosång över en oförmåga att hitta fram till någon sysselsättning som övertygar och tillfredsställer. Weiss skriver om hur han växlar uttrycksmedel. Han går från skrivande på papper till tecknande på papper. Han skriver om känslor av tomhet som för-lamar en aktiv verksamhet, om en letargi och stunder av läsande. Han säger sig sakna vilja och tro. Han säger sig uppleva ett inre antagonis-tiskt tillstånd, som leder till en tillstånd med en känsla av att vara för-lorad och utan makt. Det är antagligen i syfte att nå fram till en kraft av triumferande vilja och en stark tro på sig själv Weiss försöker sig på filmmediet och då börjar med ett tema han redan sysslat med ut-kastsvis i skrift. Lätt igenkännliga är köket, där han tvättar sig, mar-morbänken med de odiskade tallrikarna och glasen, de urdruckna flas-korna och de kvarlämnade smulorna efter en intagen frukost.
Därför tror jag att det första försöket med film var en tillfällighet, som i mångt och mycket avsåg att dokumentera Weiss egen tillvaro. Därvid var den rörliga fotografiska bilden lämplig. På detta sätt kunde han historiskt fästa en del av sin tillvaro på filmduken. Det fanns två problem han kunde dra fram i ljuset i denna filmbildskomposition:
1) Han kunde visa på sina inre brottningar med sig själv som konstnär genom att visa på konstnärslivet som en bohemtillvaro. Han levde upp till klichébilden: smutsigt, ovårdat, ostädat, stökigt, enkelt och påvert.
2) Naturligtvis hade han som konstnär relationsproblem. I texten skriver han om saker som utspelar sig i familjen. Det var lättare att antyda en problemställning i den erotiska sfären. Han vill antyda att han hade problem i sin samvaro med åtminstone för ögat attraktiva unga kvinnor. I texten skriver Weiss om flickor han i smyg tittar på när de klär på sig och beskriver dem som tjocka och av vanligt ut-seende och antar att de kanske var expediter i en fisk- eller grön-saksaffär.33
Det är tydligen en mera ovanlig kvinna Weiss själv vill umgås med. Hon ska både vara vacker och kunna diskutera Bachs Fuga med honom. Och det kan ju inte ha varit det lättaste, då Peter Weiss enligt Le Klint inte fann sig vara tillräckligt manlig.34
33 Weiss skriver på tyska: ”...und beobachtete zwei junge Mädchen beim Ankleiden. Sie waren dick und vom gewöhnlichem Aussehen, vielleicht Verkäuferinnen in einem Fisch- oder Gemüsegeschäft...”
34 Le Klint skriver att Peter Weiss för henne hävdat: ”Jeg er ikke mandig nok, jeg har for meget feminint i mig.” Klint, Le, Erindringstråde, sid. 75.
Le Klint har annars bara goda omdömen att förtälja om Weiss som älskare. Hon skriver, att
....om aftenen elskede han min krop mesterligt, han elskede, som en lystsejler leger med sin båd, med godt overblik og rytmisk deltagelse, og når vandet stod i skumsprøjt om forstavnen ja, så stod simpelthen op. Han forklarede, at jeg skulle spytte på fingeren og forsigtigt lade den bevæge sig hen over in-dersiden af hovedet på penis, der hvor der sidder en lille streng, og samtidig skulle jeg meget let berøre hans brystvorte. Jeg fik undervisning som i musik af en ypperlig komponist.35
Jag tolkar den sista sekvensen, när Weiss sitter och röker på en toa-lettstol samtidigt som en naken vacker kvinna upprepat kommer gåen-de mot kameran förbi gåen-den rökangåen-de Weiss som ett uttryck för gåen-den självkritiska inställning Weiss hade till sig själv avseende hans möj-ligheter att upprätta relationer med det motsatta könet med längre gil-tighet än en eller flera korta stunders tillfälliga ögonblick av njut-ningskaraktär. Detta var Weiss första försök att inom film visa på det problem han hade avseende sina kontakter med kvinnor.
Det som jag anser ska betraktas som hans verk fullt ut är den ver-sion, som är stum. Den ger oss alltså ingen ljudillustration att försöka tolka i sammanhanget. Studie I är ett i många avseenden ofullgånget verk, som hamnar i en genre mellan ett dokument och ett konstverk. Det är ett försök att återge inre problem. Att Weiss med en dylik film inte kunde vända sig till en större publik säger sig självt. Filmen visa-des i mindre klubbar. Filmens karaktär av att syssla med en konstnärs inre kamp med vardagen kan knappast sägas vara allmängiltigt. Sna-rast är denna film ett uttryck för vad som kan ha behandlats under de samtal Weiss hade när han gick i psykoanalys och ett sätt att meddelst ett uttryck lösgöra sig något lite från något som upplevdes som ett överhängande och förlamande problem. De korta övningstexter Weiss skrev vid denna tid och som i många fall övergavs i ofullständiga skick visar också på att olika sätt att uttrycka sig i sitt mångfacetterade konstnärskap tjänade det frigörande syfte jag antytt ovan. Med tiden skulle Weiss envisa vilja hos honom leda fram till både en tro på sig själv och kulminera i en triumf som världsberömd författare. Så vet vi att det gick med facit i hand. Men vid tiden för det första filmförsöket var det ännu inte så.
Detta att ta fram en med ljud försedd filmkopia kan med det facit, som talar om filmen som stumfilm, få högst oanande konsekvenser vid tolkningsförsök. Tyngdpunkten kan då lätt förskjutas till att handla
om reminiscenser från tiden under Weiss första äktenskap och då fö-rekommande utlevelser av mera extrem art så som hans första hustru beskriver dem i Åren med Peter.
I Statens ljud- och bildarkivs databas över film och video ges en träffande beskrivning av vad som antagligen egentligen utspelar sig under den sex minuter långa "spelfilmen" av ”experimentfilm”-karaktär. Handlingen i filmen verkar nämligen enligt innehållsbe-skrivningen i all sin enkelhet återge två ångerfulla och ansatta festares plågsamma återvändande till ett någorlunda normalt liv i det att de försöker samla sina tankar efter en natts orgiastiska utsvävningar: ”Om en mycket grå morgon för en man och en kvinna som vaknar upp efter en fest.”, heter det nämligen i en beskrivning av innehållet i fil-men.36
Den version av filmen arkivet visar är en som sig bör vid ett arkiv som handhar såväl ljud som bild, nämligen en version försedd med ljud. Ursprungligen var ju filmen inte försedd med ljud — kanske som en antydan om försöken att döva de inre plågande kopparslagsljuden.
Studie II
Peter Weiss låter i denna sin andra kortfilm gestalta tolv efter varandra hallucinatoriska bilder. Det kan med stor sannolikhet hävdas att han i dem vill poängtera det identitetssökande han befinner sig i. Peter Weiss är nu i mer än en bemärkelse på väg in i en relativt dunkel pe-riod i sitt liv, som präglas av en svart fond och några ljusare rispningar i schatteringar ända upp till klart vitt ljus som möjliga utvägar. Från att ha målat och tecknat och kapitalt misslyckats med att skriva ner ord börjar han rispa i den filmiska svartvita bilden återgivande rörelser utifrån ett statiskt mönster.
Det är den livsuppehållande textilfabrikörskooperativt brödfödein-tjänande ”kusken” Weiss, som kör vagnen med de färgade textil-mönstren framåt och åter tillbaka för förnyad bearbetning. Varje vecka levereras uppgjort antal färgkombinationer. Kartonger lastas och skickas iväg. Nya kommer, bearbetas och sänds iväg. Det är i denna värld den negativa delen av Weiss existens får sina alldeles högst per-sonliga uttryck som ”skugga”.37
Weiss författar på tyska vid denna tid också en ”mikroroman” — Skuggan av kuskens kropp — en roman som i trots sin litenhet i text-hänseende skulle kompletteras med sju — fullkomlighetens och totali-tetens tal — förtydligande collage och med vilken Weiss därtill en dag skulle få sitt genombrott som författare inom det tyskspråkiga områ-det. I denna roman, som kapitelvis är uppbyggd på skapelseparadig-met tio — det fulländade talet, återgången till enhet — beskriver Weiss i ett kapitel sin dagliga rutin avseende klädning och tvättande av sig själv — den trista monotoni som vidhäftar varje dag.38 Men därtill berättar han om hur han ligger och tänker ut bilder.39 Weiss
37 Jag har här hämtat inspiration i mitt resonemang utgående från C G Jungs Det omedvetna, kapitlet om Det kollektiva omedvetna.
38 Skuggan av kuskens kropp, Weiss sid. 20.
39 Ibid. Weiss berättar om hur han sträcker sig efter en tallrik med salt och i en bildbeskriv-ning säger han sig strö saltkorn i ögonen. I överförd mebildbeskriv-ning blir detta till en renhetsakt och en flykt. Weiss skriver om hur hans tårkörtlar retas och hur hans blick blir suddig, ljuspunkter och ljuskilar växer och löses upp och denna bild blir allmer tydlig och fjärmar den realt exi-sterande omgivningen. Man kan mycket väl anta att de beskrivna ”saltkornen” står för någon typ av hallucinogen. Annars står ju salt för odödlighet, oförstörbarhet och beständighet — något Weiss tematiskt skulle ägna sig mycket åt att försöka beskriva och kanske nå fram till på något sätt. Att Weiss inte använder sand är säkert mycket medvetet. Dels skulle det ankny-ta alltför mycket till hans tyska bakgrund och uppväxt. Därtill brukar sand står för obestän-dighet och flyktighet. Innerst inne sökte Weiss det motsatta.
rättar om fladdrande skuggor, strålar, prismor40 och så ett plötsligt på-kommande fullständigt mörker. Han beskriver ballonger och glasku-lor, sköten och kvinnokroppar. Allt detta visar sig vara illusioner. Och det är dessa illusioner — eller snarare hallucinationer — han beskriver i sitt andra kortfilmförsök. De är en återgivning i bild och ljud av en återkommande tematik hos Weiss vid denna tid.
*
Problemet ligger i att någorlunda logiskt kunna dechiffrera de bilder baserade på s k associativa teckningar Weiss ritat som ett slags manu-skript. Bildbehandlingen är ny. Bilden är inte längre statisk. Som för-tydliganden fungerar nu rörelsen i bilden och ackompagnerande ljud. I avsikt att såväl räta ut vissa frågetecken som att likaså vilja skapa in-tresse för både sig själv och sina bilder beskrev Weiss själv sina bilder