När Eva blev sjukskriven efter en lång period av alltför mycket arbete, såväl i förvärvsarbetet som i hemmet, blev det ”bara tomt”. Tiden blev ihålig och okontrollerbar. Hon glömde möten och andra tider som hon skulle passa. Hon glömde till och med att äta. Att tala om fritid i en sådan situation är orimligt. Men sakta kom vardagen tillbaka och hon kunde börja ägna sig åt naturen, simning, dans, middagar och promenader. Sådant som hon inte haft tid att göra när hon arbetade som mest. För Eva har det blivit viktigt att välja bort saker, att säga nej.
Det hon prioriterat på senare tid är just fritiden framför förvärvsarbete och hemarbete. Lite sämre ekonomisk har det blivit, men bättre själsligt.
Tidrikedomen är en förutsättning för att kunna komma tillbaka. Frågan hon ställer sig är om de ytterligheter i fördelningen av arbete och privatliv verkligen ska vara nödvändigt att gå igenom för att till slut nå balans i fördelningen av tid och pengar.
Jessica har en liknande bakgrundshistoria med utbrändhet på grund av en alltför ansträngd tidsbudget. Hon menar att arbetet inte är anpassat människan och hennes totalupplevda tid i vardagslivet. Vägen tillbaka har upplevts som stressande för Jessica eftersom allt har gått så långsamt. Den självupplevda tiden har förändrats dramatiskt. Från att tiden gått fort och bara försvunnit upplevs den numera som leda. Idag har hon massor av fritid, en fritid hon inte kan utnyttja fullt ut. Hon måste ”upp ett pinnhål” innan hon kan realisera några av de tankar hon har kring sina fritidsförhållanden. Jessica menar att även om hon är långsam och utan arbete idag så är hon en resurs som inte får plats i samhället.
Den strikta uppdelningen mellan sjuk och frisk, menar Jessica, är ett hinder som står i vägen för okonventionella sociala lösning i gränslandet mellan fritid och förvärvsarbete.
Thomas lever ett inrutat liv. Bristen på pengar begränsar fritiden och gör den till en stressfaktor. Obalansen mellan tid och pengar upplevs som ”en himla röra”
och beror till största del på en arbetsrelaterad skada som på flera sätt försämrat hans livskvalité.
Thomas: Fritid och sånt, det flyter ju ihop allting […] man är ju fri hela tiden kan man ju säga, men egentligen är man ju inte det.
U: Hur känns den fria tiden?
Thomas: Jag vet inte, det känns ingenting liksom, den bara är.
Ett jobb är vad som skulle kunna strukturera upp vardagen, menar han. Som det är nu har allt skenat iväg och det finns inte mycket hopp.
Jenny har, likt Thomas, en svår ekonomisk situation och känner sig låst i det som är. Även hon får sin försörjning från socialen och tillbringar en hel del tid hemma. Fritiden begränsas betydligt av den ekonomiska situationen och att hon är ensam försörjare till två barn. Hennes bild av fritiden målas på flera sätt upp som drömbilder som präglas av att kunna tala andra språk, vara delaktig i andra kulturer och resor. I själva verket upplever hon sig ha väldigt lite tid till sig själv och sin egen utveckling. Drömmen om det goda livet är för Jenny just en dröm.
Glappet mellan tid och de resurser som finns tillgängliga skapar en ekvation som inte går att lösa i realiteten. Tiden bara går och hon tycker själv att hon inte har fått chansen att visa vad hon kan.
En helt annan situation har Lena som trots (eller tack vare) sin arbetslöshet har en rik fritid. Hon har a-kassa, är inne i försäkringssystemen och använder sin fritid till att försvara sina (och andras) rättigheter politiskt. Kraven från myndighetshåll är påfrestande. Arbetsförmedlingens krav på tillgänglighet är alltför påtagliga och tar ibland ”rent löjliga” uttryck.
Lena: Du måste vara tillgänglig inom 24 timmar, du får ju resa men utan ersättning då. Det kan jag uppleva som stressande, du är ju inte fri […] Det är ju fattigbidraget, som jag säger, du måste ha det för att överleva och det är ju liksom förankrat med så mycket bindande för att du ska få det.
Lena är kritisk till den övervakande roll som arbetsförmedlingen har på de arbetslösa. Samboförhållandet med arbetsförmedlingen beskriver hon som ett arrangerat äktenskap som går ut över livet i övrigt. Men skillnaderna mellan olika grupper av arbetslösa kan vara stora. Reza har varit i Sverige i två år och får sin försörjning från socialtjänsten. Han vill inget hellre än att jobba men för de arbeten han söker krävs svenskt medborgarskap, något han efter 2 år ännu inte
fått. Den påtvingade fritiden använder Reza till att bygga upp ett socialt nätverk, främst i Sävsjö. Engagerar sig och hjälper till där det behövs. Han vill använda sin fritid till något, inte bara sitta inne. Odla kontakter för att på det sättet ta sig in i samhället nu när lönearbetet inte finns till hands.
7.4.1 Sammanfattning av de obehövda
För personer som en gång varit karriärbundna men på grund av ett för stort arbetsuttag blivit obehövda är fritiden en central del av livet. För dem har det ekonomiska fått stå tillbaka för den själsliga utvecklingen, många gånger på grund av att det inte fanns något val. När sjukskrivningen blev ett faktum blev det bara tomt och tiden ihålig och innehållslös. Fritiden är en del av vägen tillbaka till ett värdigt liv. I jämförelse med tidigare, då externa värden var viktigast, kom jaget och de behov som länge förbisetts att sättas i centrum. Upplevelsen av att arbetslivet inte är anpassat människans tidsbudget är också central i deras berättelser. Att gå från tidfattigdom till tidrikedom har även gett en insikt, men för att kunna göra bruk av denna insikt i fritidsförhållandena, och i livet i stort, krävs långsamhet. En långsamhet som inte är förenlig med samhällets krav på hur en samhällsmedborgare kan vara till nytta. Den strikta uppdelningen mellan vad som är sjukt och friskt sätter hinder för att ingå i sociala nätverk. De resurser som finns kommer inte till nytta. De obehövda upplever att det finns ett gap mellan inaktiv fritid och ett aktivt yrkesliv som är onödigt stort. Varken fritiden eller arbetslusten kan tas tillvara vilket upplevs som frustrerande. Tiden blir ett töcken där allting flyter ihop. Man är fri, men ändå inte.
Även om tidrikedomen inte bottnar i en sjukskrivning från ett hektiskt liv på arbetsmarknaden är fritiden många gånger begränsad av de knappa ekonomiska resurserna. Det känns som om tiden bara går och att det finns en skarp gräns gentemot arbetslivets och den trygga ekonomins innanförskap. Samtidigt finns en känsla av att inte ha fått visa vad man kan och vad man går för. Pengarna är den största bromsklossen som stryper möjligheter göra saker tillsammans med andra.
Men det finns en annan sida som visar på ett annat handlingsmönster inom samma kategori. På två olika sätt är det sociala nätverket i centrum som utvecklas trots brist på ekonomiska resurser. Arbetslösheten har här kommit att bli en katalysator som mobiliserat kraft mot de orättvisor som utanförskapet innebär.
Fritidsförhållandena har givit en möjlighet att försvara sina egna och andras rättigheter gentemot en politik och en övervakande myndighet som kräver ibland kränkande motprestationer. Fritiden används för att synliggöra ”den arbetslöse”
och hennes situation som en form av ambassadörer för en utsatt grupp som samtidigt ger ett personligt socialt nätverk.
I exemplet ovan är personen en del av det svenska trygghetssystemet bl. a genom ekonomisk försäkring genom a-kassa. Ett annat exempel, där ett försäkringsskydd inte finns, visar att det sociala nätverkets betydelse för individen
kan utvecklas utan att formen för gemenskapen är institutionaliserad. Istället spelar tjänster och gentjänster i lokalsamhället en avgörande roll för att skapa kontaktnät. Frågan är vilka fördelar en sådan strävan har? Att på fritiden utveckla denna typ av kontakter ser ut att öka känslan av sammanhang, trots att den ekonomiska situationen är knapp. Tanken är att tidrikedomen utnyttjas till att skapa personliga kontakter vilket i sin tur kan vara en väg ut ur ekonomisk marginalisering.