Tidsbristen är ett centralt och ständigt återkommande problem för de allra flesta karriärbundna. De aktiviteter som de tvingas avstå på grund av tidsbrist är till stora delar likvärdiga med de aktiviteter som skulle göras om det fanns mer tid.
För om försörjningen var klar och tid fanns tillgänglig finns det inga gränser för vad som skulle kunna göras. De flesta karriärbundna skulle fortsätta att lönearbeta men i begränsad omfattning, främst för att inte förlora den ”sociala biten”. Den frigjorda tiden skulle användas till i första hand fyra saker. För det första finns en vilja att hjälpa sina barn och vara med familjen i större utsträckning, både privat men även som en resurs i t ex skolan. Friåret kan vara tilltalande för en del, andra vill fortsätta jobba i samma takt för att göra annat längre fram eller helt lägga av några år innan pensionen.
En annan viktig synpunkt som kommer fram är att man skulle vilja fördela om delar av det egna arbetet till andra. Att inte själv vara den som ”står i rampljuset”
utan låta andra stiga fram och dela ansvaret. Här är det inte bara den ojämna fördelningen av tid och pengar som åsyftas, utan även den ojämna fördelningen av ansvaret över verksamheten på arbetsplatsen.
Den tredje viktiga förändringen som skulle utnyttjas om det fanns möjlighet är att till större del ta tillvara den fritid som frigörs genom att ägna sig åt sommarstugan som för många är tillflykten från ett hektiskt arbetsliv. Där sker återhämtningen, antingen bara genom att läsa och fiska, men ofta genom att bygga till, bygga om, bygga bastu, lusthus eller terrass. Eller som i ett fall; ett helt eget hus. Här går det att göra en jämförelse med hushållsarbetet, vars mest tilltalande egenskap är att det går att se omedelbara resultat. Snickrandet på sommarstugan upplevs som ett uttryck för samma sak; att det är svårt att se och uppskatta de framsteg som görs i förvärvsarbetet.
Till sist finns det även en lust att ge sig in i sådant som aldrig gjorts förut. Ta tillfället i akt och fullfölja idéer till uppfinningar, skriva en bok, forska i specifika historiska händelser eller uppleva nya länder och kulturer genom att resa.
De aktiviteter som de karriärbundna tvingas avstå ifrån på grund av brist på pengar är däremot få. De flesta tycker sig vara ekonomiskt oberoende och är nöjda med vad de tjänar och kan konsumera. Yrkesgrupper bland de tidfattiga som tjänar minst i kategorin noterar dock att de ibland måste göra prioriteringar som är av ekonomisk natur. Men i det stora hela är även de nöjda med sin ekonomiska situation.
De allra flesta karriärbundna anser att brist på tid är jobbigare att hantera än brist på pengar. Undantaget de som har de högsta befattningarna inom sin verksamhet. De är överlag nöjda med vad de hinner med utanför jobbet, trots ett högt arbetsuttag. Undantaget är om det finns små barn i familjen. Noterbart är att de som lever med jobbet och har det högsta arbetsuttaget på över 60 tim/veckan är tämligen nöjda med sin situation. I sådana fall förknippas ett högt arbetsuttag med hög status och större handlingsutrymme bland de intervjuade. Att leva med
jobbet innebär inte bara vardagliga brister, utan det finns även sociala fördelar med att vara fattig på tid.
Det kan också vara så att de har en arbetsuppgift med ledande ställning, stort eget ansvar, men också ett betydande intresse i verksamheten. Jag frågar Johan om han skulle kunna brinna för ett vanligt lönearbete lika mycket som han har gjort för det egna företaget?
Johan: Nej, det skulle jag absolut inte. Det skulle jag inte kunna brinna för.
U: Du tror inte det?
Johan: Nej, det tror jag inte. Jag skulle nog kanske kunna brinna för idén, men jag skulle inte jobba på samma vis, det finns inga möjligheter, det gör man inte.
Nu jobbar man ju med tiden, när man jobbade som lönearbetare då jobbade man ju på ett annat vis, alltså mot klockan om vi säger så. Då ville man ju att klockan skulle bli 4 så man kunde gå hem, jag menar att det är ju stor skillnad.
U: Det är två olika syner på att ha arbete. Du har hittat den här formen, du jobbar med tiden och inte emot tiden?
Johan: Ja, det skulle man kunna säga.
Detta sätt att se på arbete och tid antyder att formen för arbetet spelar en stor roll hur man upplever sin arbetssituation. Arbetet blir en del av den personliga utvecklingen och Johan skulle inte förändra sin livsstil även om han fick chansen.
Trots att det sker ett stort arbetsuttag är tiden ändå fri. På så sätt frigörs tiden inom arbetslivets ramar. En frihet som inte finns i traditionella lönearbeten som på ett helt annat sätt är bundna till en arbetsplats och en arbetstid.
De som lever under den svåraste tidspressen är utan tvekan de som har små barn. I de fallen skulle arbetstiden begränsas om det var möjligt. Dessutom skulle det vara ”jättetrevligt om jag jobbade halvtid och arbetet var anpassat efter tjänstens procent”. I vissa yrkeskategorier verkar det vara svårt att få arbetsuppgifterna att anpassas till ett lägre arbetsuttag. När tidspressen är tydlig i hemarbetet och på fritiden såväl som i förvärvsarbetet, slutar ekvationen i att arbetstiden istället förlängs. Trots att det är tiden, inte pengarna, som begränsar vardagen mest.
Pernilla: Mest är det väl det ja.
U: Och ändå skall du gå upp i arbetstid?
Pernilla: Ja men jag känner så här, att så som situationen är just nu så blir jag inte alls så trevlig hemma, om jag då jobbar den extra dagen och det blir mindre
tid hemma, men om jag är trevligare den tiden jag är hemma så tycker jag att då är det värt det, för då blir det mer kvalitétstid än många timmar, förstår du hur jag tänker?
U: Ja. Men jag förstår inte varför du skulle bli trevligare just den dagen.
Pernilla: Därför att då känner jag att jag hinner det jag skall göra på jobbet, för stressen försvinner tillfälligt i alla fall.
Detta är ett exempel på hur pusslandet med tid och pengar inte går ihop med arbetslivets krav. Arbetet blir gränslöst men samtidigt det som livet i övrigt måste relatera till. Slutsatsen, att öka arbetstiden i stället för att minska den, strider tydligt mot de behov som finns. Stressmomenten på jobbet, som till stor del har med svåra beslut att göra, anses kunna effektiviseras tidsmässigt och om inte det klaras av finns det andra som skulle kunna komma in och ta över jobbet. Valet att arbeta mer kan alltså ske utifrån en rädsla att förlora jobbet, men också som svar på ett arbetsrelaterat ansvar. Samtidigt skaffar många karriärbundna barn tätt för att behålla föräldrapenningnivån. De förutsättningar som gäller för småbarnsföräldrar är således motstridiga på flera plan, men måste till slut ändå lösas i hushållet.
Att kompensera tiden med materiella saker är vanligt enligt flera intervjuade.
Många menar att man tittar på andra, jämför, ”fastnar i inkomstfällan” och strävar efter en ny fin bil istället för mer tid. Viljan är många gånger att frigöra mer tid, framför allt i hushåll bland de tidfattiga karriärbundna. Men trots att det är ekonomiskt möjligt sker det sällan genom ett frivilligt val. På frågan vad i samhället som bör förändras kom en lång rad, ofta detaljerade, förslag fram på hur politiken bör utformas enligt de karriärbundna. Exempel är vårdnadsförslag eller andra familjepolitiska styrmedel, sänkning av arbetstiden, minskning av de stora inkomstklyftorna, klar ansvarsfördelning inom företag, mer resurser till skola och omsorg, en tydligare uppfostran med tyngdpunkt på de ”gamla”
karaktärsegenskaperna som solidaritet och självdisciplin, stöd till kulturverksamhet inom arbetarklassen, rätten till ett jobb, mer hjälp till åldringar och satsning på idrott bland yngre.
Intervjudeltagarna tycker själva att det är svårt att göra något med sin egen obalans mellan tid och pengar. Många anser sig vara snärjda eller instängda i situationen de befinner sig i. Men det poängteras också att det inte bara är arbetssituationen som gör det svårt att hinna med saker i vardagen, det ”lilla livet” i familjen – speciellt med små barn – kan vara en stor och påtaglig orsak till tidfattigdomen. Då blir fritiden lidande och sönderhackad på ett sätt som gör det svårt att använda den på ett bra sätt.