Enligt Lars Ingelstam (1995) kan samhällsekonomin analyseras på ett mer effektivt sätt om den delas upp i en registrerad del och en oregistrerad. Den registrerade består, förenklat uttryckt, av arbete och tjänster inom offentlig och privat sektor. Den oregistrerade består av informellt, oavlönat, arbete i och mellan olika hushåll (Ingelstam 1995). Till obetalt arbete räknas all produktiv sysselsättning som en individ utför utan betalning, men som skulle kunna lejas ut till någon annan (SOU 2004:70 s.24).
Kvinnor ägnar, även om det skett en minskning den senaste tioårsperioden, ungefär dubbelt så mycket tid åt obetalt arbete i hemmet som män (SCB 2003).
Därtill består kvinnors arbete av mer tidskrävande uppgifter som inköp av mat, matlagning, disk, tvätt och barntillsyn medan männen i huvudsak utför reparations- och underhållsarbete. Sett ur ett större perspektiv är den faktiska tidsinsatsen i hushållsarbetet, eller det obetalda arbetet, dubbelt så stor som i såväl tillverkningsindustrin som handel och kommunikationer. Ingelstam (1995) menar att det i ekonomiska termer utförs så mycket arbete i hushållssektorn att det bör uppskattas till åtminstone 40% av den formella ekonomiska produktionen, vilket är helt nödvändigt för samhällets fortbestånd och måste tas i beaktning när samhällsekonomiska frågor ska diskuteras. Hur den tiden fördelas mellan män och kvinnor uppmärksammas i rapporten Tid för vardagsliv (SCB 2003). I den redovisas att hemarbetet är jämnare fördelat mellan könen idag än det var i början på 1990-talet, något som får tillskrivas kvinnornas ändrade beteende då de minskat tiden för hemarbete. Kvinnor lägger i genomsnitt ner 21 timmar i veckan på förvärvsarbetad tid. Det obetalda hemarbetet uppgår till 29 timmar och 40
minuter per vecka. Det totala arbetet för kvinnor uppgår alltså till knappt 51 timmar/vecka. För män är den genomsnittliga förvärvsarbetade tiden 30 timmar i veckan. Det obetalda arbetet uppskattas till drygt 21 timmar per vecka vilket ger en total veckoarbetstid på drygt 51 timmar. Uppdelningen mellan betalt och obetalt arbete visar att män och kvinnor i snitt ägnar lika mycket tid till produktiv verksamhet i förvärvsarbete och hemarbete (SCB 2003). Så vad är då problemet?
Om män och kvinnor lägger ner ungefär lika mycket tid på förvärvsarbete och hemarbete spelar det väl ingen roll att någon gör mer av det ena eller det andra?
Ett viktigt argument mot en sådan uppfattning är att vi genom förvärvsarbetet skaffar oss resurser för att bli ekonomiskt oberoende. Även om män och kvinnor, totalt sett, arbetar ungefär lika mycket om man slår ihop förvärvsarbete och hemarbete är inte ersättningen för det arbete som utförs jämlikt. Hemarbetet utförs till största del av kvinnor, ett arbete som till stora delar är oavlönat och icke-pensionsgrundande. Kvinnors arbetstid varierar beroende på familjesituation, något som visar att kvinnor anpassar sig i större utsträckning än män till hemarbetet.
Ur ett jämställdhetsperspektiv argumenteras det för att förvärvsarbete och hemarbete är någorlunda jämt fördelat mellan könen. Det är också förvärvsarbetet som genererar sociala och ekonomiska resurser som i sin tur bidrar till en tillfredsställande livssituation. Därutöver är sociala rättigheter ofta knutna till en anställning, något som gör att kvinnor riskerar att få lägre ersättning vid arbetslöshet, sjukskrivning och pension. Man har också större möjlighet att påverka sin omgivning i större utsträckning om det finns förankring till arbetsmarknaden. En annan aspekt är att barnens uppväxt domineras av kvinnliga förebilder men lider brist på manliga, både i familjesituationen och i den offentliga barnomsorgen. Slutsatsen är att både det betalda och obetalda arbetet är viktiga delar av samhällsbygget och för att skapa jämställdhet på den reguljära arbetsmarknaden måste även hushållsarbetet fördelas någorlunda jämt (Nordenmark 2004).
Fördelningen av tid och pengar för familjehushåll handlar därför om att bryta en trend. Kvinnor måste dela med sig av ansvaret för hemmet i större utsträckning samtidigt som mannen delar med sig av makten på arbetsmarknaden. Trots att sex av tio sammanboende pappor vill ha en förändring av arbetstiden för att nå bättre balans och att mammorna i samma situation menar att mer tid till egen fritid skulle leda till önskad balans (något som skulle kunna tolkas som om de vill ha mer jämställdhet) tyder inte resultaten i riksförsäkringsverkets undersökning på att föräldrarna frivilligt bryter denna onda cirkel. Tvång genom att kvotera föräldraförsäkringen förs fram som en väg att gå.
Nackdelarna blir att vissa grupper förbises och påverkas negativt av kvotering, t ex egenföretagare och familjer där en av föräldrarna studerar. Frågan varför inte pappor minskar sin arbetstid kan möjligen besvaras med att den förlorade inkomsten skulle bli ett för allt stort avbräck i ekonomin. En livsstil som omfattar
hög konsumtion av varor och tjänster med dyr bil, sommarstuga och båt gör att det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att gå ner i arbetstid. Många kanske inte heller upplever att valet är så fritt då yrken med hög inkomst är stimulerande, ansvarsfulla och ibland mer självständiga. Dagens arbetsplatser kanske inte heller är anpassade ett familjeliv. Arbetsgivarens attityd kan vara ännu en orsak (Socialförsäkringsboken 2003).
En annan aspekt är att den ojämna balansen i fördelningen av betalt och obetalt arbete även gör de svenska kvinnorna mer beroende av de offentliga välfärstjänsterna och socialförsäkringarna för sin försörjning. Att kvinnor har högre sjukfrånvaro än män kan delvis förklaras med svenska kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande, men svaret på varför siffrorna eskalerat efter 1990 måste sökas på annat håll. Det finns två dominerande hypoteser varför kvinnor har ett större antal långtidssjukskrivningar än män. Den första utgår från den psykosociala arbetsmiljön som har försämrats i kvinnodominerade yrken, främst inom kommun och landsting. Den andra pekar på ett ökat arbetskraftdeltagande och minskat deltidsarbetande, samtidigt som huvudansvaret för hemmet fortfarande ligger hos kvinnan. Det ger en dubblering av kvinnans totala arbetsbörda och leder till större ohälsa och fler sjukskrivningar (SOU 2004:70 s.99-100).
Enligt samma utredning har det obetalda arbetet som helhet minskat över tid (samtidigt som den fria tiden ökat med nästan 2 timmar), men det finns givetvis restriktioner för hur mycket hemarbete som kan effektiviseras. Genomsnittliga familjer har dessutom en gräns för hur mycket hushållsarbete de kan köpa sig fria från. Som helhet kan man dra slutsatsen att det är de svenska kvinnorna som har ändrat sin tidsanvändning mest dramatiskt. De har minskat sitt hemarbete, men samtidigt utökat förvärvsarbetet något. Männen har visserligen dragit ner något på förvärvsarbetet, men inte ökat hemarbetet. Det har fört med sig att den totala hemproduktionen har minskat kraftigt i Sverige de senaste tio åren. Frågan inför framtiden är om männen kommer att ta över de könsmässigt mest ojämt fördelade posterna i hemarbetet; hushållsarbete och barnomsorg (SOU 2004:70 s.23-43).
En annan intressant slutsats som framkommer är att den sammantagna produktionstiden minskar något till förmån för personliga behov och fri tid. Det sker alltså en förskjutning från arbete till annan verksamhet i hushållen. Ett resultat som tycks stå i konflikt med en tilltagande tidspress i samhället. Om vi totalt sett ägnar mindre tid åt lönearbete och hemarbete borde väl tidspressen minska? Så behöver emellertid inte vara fallet. Eftersom redovisningsgruppens resultat baseras på medelvärdet kan arbetet vara ojämt fördelat. Vissa kan ha en hög arbetsbelastning och andra låg inom en och samma redovisningsgrupp (SCB 2003). Det skulle i sin tur bekräfta att det sker en ökad obalans mellan arbete och privatliv i befolkningen, trots ett minskat arbetsuttag i hushållen.