De som är fattiga på både tid och pengar är en utpräglat heterogen kategori i undersökningen. Två (av fyra) har barn. En av dem är ensamstående förälder med barn. En är invandrare. Tre har jobb. Två är kvinnor och två är män. En jämförelse visar emellertid att de allihop har förhållandevis lite tillgångar när det gäller tid och pengar. Två av dem som arbetar är i verksamheter som kräver ideella insatser. Arbetsuttaget är i förhållande till lönen och ledig tid tämligen stort. De drivs av en inre övertygelse att det de gör är rätt och att det fyller ett gott syfte. Arbetet kan många gånger vara slitsamt, men det är värt det eftersom belöningen kommer i andra värden än tid och pengar. Jesper, som arbetar med ungdomar, ser hur vuxna inte hinner med att umgås med barn/elever för att de är så upptagna med annat. Det är så mycket som ska hinnas med i arbetslivet vilket skapar en stress som tas med in i hemmet. Det finns ett uttalat dåligt samvete för att de inte hinner med att umgås utanför jobbet, men de strukturella förutsättningarna kräver full uppmärksamhet i arbetslivet. Jesper har ett arbete som skapar vissa problem. Det är lätt att bli ”uppäten då alla kommer med förslag” och det är svårt att säga nej.
Jesper: Det är väldigt mycket på ideell tid som man ska lägga ner utöver sin arbetstid. Det är jättesvårt att koppla av och koppla bort. […] Man får inte tänka på att vara alltför snäll, man får inte ha dåligt samvete för att man säger nej.
Men det dåliga samvetet kommer ändå med denna typ av jobb. Svårast var det i början innan gränserna var någorlunda klara, men fortfarande kan det vara svårt eftersom ”man jobbar med människor”. Det tär på krafterna och det tar tid.
Jesper frågar sig om de överordnade egentligen vet hur mycket tid de faktiskt lägger ner i verksamheten. Mycket är oskrivet och därför också otydligt. Men, som Jesper påpekar, det är en livsstil och då kan man inte riktigt ha ett jobb mellan 8 och 4. Men 12 timmars övertid på en vecka tar på krafterna och vissa dagar är värre än andra. Att själv sätta upp kraven gör att de ofta blir högre än nödvändigt, men det är svårt att göra något åt. Då kommer stressen som sätter sig som en klump i magen. Att anställa fler som kunde arbeta ihop och dela ansvaret vore en möjlighet, men då kommer ekonomin in och det är den som sätter gränserna, inte Jesper.
Rebecca har ett liknande jobb men är yngre och går en utbildning i anslutning till uppdraget. Hon bor i ett kollektiv där alla är involverade i samma verksamhet.
Dit kan också ungdomar komma om de har problem och vill prata. Det gör att arbetstiderna kan bli väldigt varierande och stundtals långa då stöd ofta behövs på helgerna. Något som kan vara väldigt betungande.
Rebecca: Ja, absolut, eller absolut ska jag inte säga men det är väldigt svårt att skilja på arbetslivet när man är på skolan och när man kommer hem eftersom eleverna får komma hem när de vill till en och då är det svårt att skilja på det.
Man känner ibland att man skulle behöva lite mer ’det här är min tid’ och att man känner att ingen annan kan komma och störa.
Rebecca påminner om att det är de själva som satt gränserna för hur tillgängliga de ska vara i sitt arbete och att det inte är någon annan som satt upp kraven.
Samtidigt är hon lite trött på det för det är väldigt mycket att ”ge, ge hela tiden”
och det kan bli för mycket ibland. Ett visst grupptyck spelar också roll som kräver en hög lägstanivå bland deltagarna. Rebecca ser det uppdraget hon har som en erfarenhet att bära med sig, något hon kan ha nytta av i ett framtida yrkesliv.
För Mohammad är situationen svår. Bristen på både tid och pengar går knappt att hantera. Att han och familjen även är flyktingar sätter sin prägel på tillvaron.
Föräldrarna och en syster är kvar i Irak och Mohammad känner sig stressad.
Hans fru är nyopererad och sängliggande så han får ta hand om barnen själv. Ett jobb står högst på önskelistan, gärna i storkök eller som servitör. Administrativt hemarbete är också en faktor som försvårar livskvalitén och skapar en maktlöshet som är svår att hantera. Att ta körkort är en dröm, men det är svårt att få loss både tiden och pengarna. Att vara tid- och penningfattig utan arbete benämner han som mycket stressande. Önskningarna till förändring består i första han till att få komma ut och träffa vänner och kanske till och med spela fotboll. Men som det ser ut nu är han låst i en mycket krävande situation, såväl socialt som ekonomiskt.
Sissel har även hon en begränsad tids- och penningbudget. Men där försvinner likheterna med Mohammad. Trots att hon är ensamstående och jobbar heltid har hon inte mycket att klaga på när det kommer till vardagssituationen. Visserligen vore det bra om det var lättare att få tag i barnvakt för hon kan känna sig lite låst.
Att det blev inom vården hon hamnade ”var bara ett öde”. Så länge hon har jobbat så har arbetsklimatet bara blivit bättre, ”generellt är det en mycket positiv utveckling från det gamla”. Sissels åsikter går alltså isär med många som har upplevt stress och utmattningsdepressioner på sina arbetsplatser inom vården.
Sissel: Jag tycker vi har rätt stor frihet inom gruppen och även jag som individ, så det är inget som jag går och tänker på att det här skulle jag vilja göra. Så generellt över det stora hela tycker jag att det fungerar bra.
En anledning till Sissels inställning kan vara att hon inte vill vara den som klagar och gnäller. Hon menar att det går bara man inte har för höga krav på hur saker och ting ska vara. Visserligen kan även Sissel vara stressad, men inte så ofta. Att det har blivit tuffare har hon märkt av och ”vi har blivit tillsagda att ta in vikarier så lite som möjligt om vi är sjuka, dra ner så mycket tid vi kan för kassorna krymper och krymper”. Detta verkar dock inte innebära några större problem och det går att urskilja en viss ödestro. Saker är som de är och inte så mycket att göra något åt. I Sissels fall verkar det vara en inställning som förenklar tillvaron.
Det finns inte så stora resurser men hon gör vad hon kan med dem som finns.
5.7.1 Sammanfattning av de omhändertagande
När fattigdomen är både av tidslig och ekonomisk natur kan det vara lätt att dra slutsatsen att denna grupp är socialt utslagen och en motpol till de oberoende, men så behöver inte vara fallet. Situationen de befinner sig i kan ha många olika orsaker. En av dem är att det har skett ett medvetet val där en verksamhet som till viss del kräver ideella insatser har valts och som därför inte ger särskilt stor ekonomisk avkastning. Inre värderingar spelar då en avgörande roll vilket ger andra belöningar än strikt ekonomiska och tidsliga. Problemet att få balans mellan tid och pengar kvarstår dock i samma utsträckning som för de karriärbundna. I dessa fall är de oregelbundna arbetstiderna och de otydliga gränserna påtagliga, något som kan jämföras med de människovårdande jobben bland de karriärbundna. Här finns stora liknelser i det att mycket är oskrivet och otydligt. Kraven, inte minst från kollegor, är höga, och ofta outtalade. Stressen kan sätta sig som en klump i magen, det dåliga samvetet gör sig påmint men att förändra situationen är svårt då det finns ekonomiska begränsningar.
Arbetsdagarna kan bli väldigt långa, samtidigt som det poängteras att det är arbetstagarna själva som ställer de höga kraven. Den sociala gemenskapen innehåller alltså både ömsesidigt förtroende och stöd samtidigt som den förmedlar ett grupptryck. Att ge stöd till andra utan att själv få tillräckligt tillbaka är en upplevelse som är vanlig för intervjudeltagarna i kategorin.
För de omhändertagande ingår även arbetslöshet där situationen präglas av stark tidsbrist på grund av en ansträngd familjesituation. Sysslorna att sköta hemmet upptar därför hela tillvaron. Att vara ensamstående kvinna med barn ger även det en begränsad tids- och penningbudget. Trots heltid uppkommer emellertid inte särskilt stora problem med att få ihop vardagen i detta fall. Det finns relativt stora möjligheter att lägga schemat på jobbet och hinna med vad som ska göras hemma. Inställningen är att det får vara lite stökigt hemma och att ingen dör av ”lite skit i hörnen”. Barnvakt skulle vara en avlastning men inställningen är att barnen är snart större vilket gör situationen lättare. Som ensamstående med barn i kategorin upprätthålls en pragmatisk syn på tillvaron där förutsättningarna till stor del är tagna för givna.