Funktionshindrades möjligheter kan öka med automatiserade fordon med automatiserade fordon

Bedömning: EU:s tredje körkortsdirektiv (som införts genom Transportstyrelsens föreskrifter, TSFS 2010:125) hindrar flera grupper med funktionsnedsättning från att dra nytta av de nya förarstödjande teknikerna. Sverige bör verka för att en ändring kommer till stånd och att fler grupper ges möjlighet till dispens och anpassning av fordon.

Lagstiftningen avseende bilstöd är inte teknikneutral och behöver ses över i samband med att förarfria fordon tillåts mer generellt och om reglerna för villkor för körkort ändras. Även reglerna om parkeringstillstånd för rörelsehindrade behöver ses över då möjligheterna till att använda automatiserade fordon ökar. Dessa frågor bör ses över mer genomgripande då automa-tiseringen och mobilitetstjänster har utvecklats så att detta blir möjligt. Redan innan fullt automatiserad färdtjänst är möjlig kan det bli aktuellt att analysera hur andra tillgängliga nya tjänster kan påverka de samhällsbetalda resorna.

Utvecklingen av avancerade automatiserade funktioner som kan stödja föraren ger helt andra möjligheter att kompensera för eventuella funktionshinder vid körning än de som finns i dag. I dag tillåter inte regelverket personer med vissa funktionsnedsättningar att överhuvudtaget inneha körkort. De som kan få dispens i dag är de med hinder i rörelseorganen där fordonen kan anpassas efter deras förmåga. Det finns också möjligheter att medge körkort på vissa villkor, såsom med användande av synhjälpmedel eller att personen följer en viss medicinsk behandling. I framtiden skulle den nya tekniken kunna leda till att fler personer med funktionsnedsättning kan få dispens och fordonen anpassas med avancerad förarstödjande teknik eller med automatiska körsystem. Som framgår av kapitel 6 finns i dag vissa möjligheter enligt körkortsdirektivet att ge körkort till personer med nedsatta funktioner. I arbetet med det kommande fjärde körkortsdirektivet bör hänsyn tas till de möjligheter till ökad rörlighet som den nya tekniken kan ge.

Fordon under automatiserad körning medger naturligtvis att an-vändaren saknar körkort eller tillfälligt saknar körförmåga, men då be-hövs ju heller inte något körkort för förandet eftersom personen är att betraktas som passagerare. Det vi talar om här är möjligheterna att köra ett fordon trots att körförmågan är så nedsatt att personen i dag inte kan få körkort. Hur mycket av funktionsnedsättningarna som ett fordon kan kompensera för är svårt att förutse. Enligt 3 kap. 1 § tra-fikförordningen får ett fordon inte föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt. Frågan blir då om och i så fall hur långt ett fordons automatiserade funktioner ska kunna kompensera för de medicinska kraven gällande de mentala förmågorna en förare ska ha. Automati-serade funktioner som kan hjälpa förare har funnits länge. Bara en sådan funktion som automatväxel har i försök visat sig hjälpa äldre förare till bättre och säkrare körning. Funktioner som autobroms, fil-hållning, filbyte, undanmanövrar med mera har också funnits en tid och vidareutvecklas ständigt. Likaså system som övervakar föraren, som ser om föraren är trött eller påverkad eller agerar på ett mindre säkert sätt. Det som utvecklas nu i vanliga fordon är autopilotfunk-tioner, där fordonet självständigt kan köra i kösituationer upp till 60 kilometer i timmen eller i begränsade miljöer som på motorväg,

samt lösa situationen om en förare inte kan eller vill ta över körningen genom att bromsa in och stanna vid vägkanten på lämplig plats.

13.9.1 Bilstöd

Bestämmelser om bilstöd finns i 52 kap. socialförsäkringsbalken (2010:110) och i förordningen (2010:1745) om bilstöd till personer med funktionshinder. För att beviljas bilstöd krävs att den sökande omfattas av svensk socialförsäkring och på grund av ett varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer samt tillhör vissa grupper av befolkningen t.ex. en försäkrad som fyllt 18 år men inte 50 år (52 kap. 2 och 10 §§). Ett villkor för bilstöd är att det finns en förare; antingen den försäkrade själv eller någon annan som kan anlitas som förare, såsom. en vårdnadshavare (13 §).

Om nya grupper med funktionsnedsättning kommer att kunna få dispens för körkort, kommer de också att ha behov av anpassat fordon. För personer som inte kan anses vara lämpliga som förare av medicinska skäl eller för den delen inte vill vara förare, men behöver transportera sig för sin försörjning eller utbildning, kan ett fordon anpassat med ett automatiskt körsystem som kan gå från dörr till dörr vara ett alternativ i framtiden. Som regelverket är utformat i dag har en person, som inte kan/vill vara förare och som i stället vill använda ett helt automatiserade fordon, inte rätt till bilstöd. Då det blir möjligt med förarfria fordon kommer regelverket att behöva ses över så att det blir mer teknikneutralt. Det behöver även undersökas hur efterfrågan kommer att se ut. Om personer föredrar körkort och personligt anpassade fordon kan det medföra ökade kostnader för bilstöd då fler kan ha rätt till stödet. Utvecklingen kan också vara sådan att mobilitet i form av delade förarfria automatiserade fordon innebär större flexibilitet och är mer kostnadseffektivt än körkort och särskilt anpassade, statsstödda fordon. En mer jämlik mobilitet som främst bygger på delade fordon och kollektivtrafik och inte kräver särlösningar för vissa grupper kan vara att föredra. Här kan utvecklingen bli sådan att kostnaden för bilstödet blir sammantaget lägre.

13.9.2 Parkeringstillstånd för rörelsehindrade

För rörelsehindrade personer kan ett särskilt parkeringstillstånd utfärdas. Regler för parkeringstillstånd finns i trafikförordningen och Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:73) om parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Tillståndet kan utfärdas både till den rörelsehindrade som själv kör motordrivna fordon och till andra rörelsehindrade som regelbundet behöver hjälp av föraren utanför fordonet (13 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276)). Ett tillstånd får endast utfärdas till en rörelsehindrad som har ett var-aktigt funktionshinder som innebär att han eller hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Ett parkeringstillstånd gäller i hela landet (och inom EU), dock längst i 5 år, och ger rätt att parkera under en längre tid än vad de lokala trafikföreskrifterna medger. När ett parkeringstillstånd används ska tillståndet placeras i fordonets främre del så att det är väl synligt och läsbart utifrån (3 kap. 1 § TSFS 2009:73). Det är den kommun där den rörelse-hindrade är folkbokförd som prövar ansökan och sedan utfärdar parkeringstillstånd.

Det finns även regler för parkeringstillstånd på EU-nivå. Ett utländskt parkeringstillstånd utfärdat enligt det internationella regel-verket ger samma rätt att parkera som nationella parkeringstillstånd enligt 5 kap. 1 § TSFS 2009:73 och 98/376/EG Rådets rekommen-dation av den 4 juni 1998 om parkeringstillstånd för personer med funktionshinder.

För personer som inte uppfyller kraven för ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade finns i 11 kap. 9 § första stycket 7 trafikförord-ningen ett allmänt undantag som innebär att man vid transport av sjuka eller rörelsehindrade får stanna och parkera trots förbud att parkera enligt lokala trafikföreskrifter. I denna paragraf talas det inte uttryckligen om att det måste finnas en förare i fordonet. Samma undantag kan användas även av dem som har ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Vissa grupper med funktionsnedsättning, där funktionsnedsättningen inte beror på rörelsehinder, kan också beviljas undantag från lokala trafikföreskrifter angående parkering enligt 13 kap. 3 och 4 §§ trafikförordningen. Det kan exempelvis handla om personer med mag- och tarmsjukdomar.

Utredningens bedömning är att regelverket angående särskilda parkeringstillstånd för rörelsehindrade (13 kap. 8 §

trafikförord-ningen) inte är utformat på ett teknikneutralt sätt, eftersom det förutsätter att det finns en förare som kan parkera. Personer med nedsatt rörelseförmåga kan i framtiden vilja använda ett fordon som är helt automatiserat. Regelverket behöver därför ses över inom 3–

5 år för att göra det teknikneutralt.

Den nya tekniken kan också påverka behovet av särskilda parke-ringstillstånd för rörelsehindrade och behovet av uppställningsplatser för fordonen. En del personer, som enligt det nuvarande regelverket har rätt till tillstånd, kanske inte behöver något tillstånd i framtiden om de kan klara sig med att det automatiserade fordonet lämnar och hämtar dem vid en målpunkt. Om eller var fordonet står parkerat under tiden dessa personer utför sina uppgifter kan sakna betydelse.

Här kommer frågan också in om tillståndsgivaren ska ta hänsyn till vilket fordon sökanden vill använda. Ska sökanden ha rätt att kräva ett parkeringstillstånd för ett fordon upp till ett nivå 3-fordon när ett automatiserade fordon på nivå 4 lika bra skulle kunna användas utan parkeringstillstånd? Det är dock ännu för tidigt för att lämna några förslag i dessa delar.

13.9.3 Samhällsbetalda resor

På längre sikt kan möjligheterna att använda automatiserade och digitala transporttjänster komma att förändra synen på vilka resor som bör subventioneras av samhället. Dels har den digitala utveck-lingen generellt sett redan förändrat människors möjligheter att exempelvis träffa en läkare, handla och utföra andra ärenden, utan att förflytta sig själv. Dels utvecklas transporttjänsterna snabbt när det gäller att planera, beställa och betala sin resa eller transport. När det blir möjligt att beställa en helt automatiserad transport kan detta påverka människors möjligheter att resa på lika villkor. Detta kommer också att påverka synen på de samhällsbetalda resorna och vad samhället behöver ansvara för. Det är dock för tidigt för att kunna lämna några förslag i dessa delar.