Hur länge ska personuppgifterna lagras?

Förslag: Personuppgifterna ska lagras i sex månader från den dag då uppgiften samlades in. En och samma lagringstid ska gälla för uppgifterna. När uppgifterna inte längre behövs ska de raderas av fordonstillverkaren (den lagringsskyldige), om det inte är så att de har begärts utlämnade men ännu inte har hunnits lämnas ut.

Då ska uppgifterna i stället utplånas så snart de har lämnats ut.

Utgångspunkten är att personuppgifter inte ska lagras längre än vad som behövs för ändamålet med behandlingen. Därefter ska de raderas. Frågan blir då hur länge föreslagna personuppgifter behöver lagras hos fordonstillverkarna. Enligt tysk lagstiftning ska uppgift-erna i normalfallet lagras i sex månader och i tre år om fordonet varit inblandat i en trafikolycka.

Behovet av att lagra uppgifter finns till exempel även vid elektro-nisk kommunikation. Enligt inhämtade uppgifter (Ds 2014:23 s. 86) är behovet där generellt störst en kort tid efter överträdelsen för att sedan sjunka sakta. Efter några månader stiger på nytt behovet av information. I utredningsverksamhet är majoriteten av ärendena yngre än tre månader medan cirka 10 procent är äldre än fem månader. Behovet av att kunna inhämta äldre uppgifter finns framför allt när det gäller tidskrävande förundersökningar avseende grova våldsbrott av spaningskaraktär samt bekämpning av seriebrott begångna över tid.

Fordon kan användas vid väldigt allvarlig brottslighet med mycket högt straffvärde, men fordon används också många gånger vid över-trädelser som medför endast böter i påföljd. Fordon finns således med i hela skalan av brottslighet. Utredningen har varit i kontakt

med Polismyndigheten för att få kunskap om hur lång lagringstid som kan behövas för att utreda trafikbrottslighet. Generellt kan mönstret anses motsvara det som angavs i Ds 2014:23, dvs. initialt finns det ett stort behov av information för att därefter avta. Efter en tid ökar återigen behovet av information för de ärenden som finns kvar. Exempelvis hanteras en stor del av dagens hastighetsöverträ-delse med ordningsbot. 95 procent av ärendena blir därmed uppkla-rade samma dag som överträdelsen begicks. I de ärenden där en polis behöver skriva en primärrapport beräknas det ta en arbetsdag för polisen att göra arbetet. Sedan överlämnas ärendet till åklagare. Åkla-garen kan därefter behöva mer tid. När det gäller automatisk hastig-hetsövervakning klaras majoriteten av ärendena upp inom tio dagar.

När det gäller vållande till kroppsskada och vållande till annans död som är trafikrelaterat finns det ingen sökbar statistik om hur lång tid sådana ärenden tar att handlägga. Sammanfattningsvis blir en stor del av massärendena uppklarade en kort tid efter överträdelsen, men för de ärenden som blir kvar och som är svårare att utreda, finns det ett behov av att ha tillgång till information under en längre tid.

Utredningens bedömning är att det finns ett behov av att lagra uppgifter i 6 månader från den dag då uppgiften samlades in. En och samma lagringstid ska gälla för uppgifterna. Utredningen har över-vägt en kortare lagringstid exempelvis två månader, men risken med detta är att utredningen av mer allvarligare brott förhindras då det inte kommer att kunna fastställas vem som var ansvarig.

Vid lagringstidens slut ska uppgifterna raderas av den skyldige. För det fallet att en beställning kommit in till den lagrings-skyldige, men denne ännu inte hunnit behandla beställningen inom sexmånadersperioden, ska den lagringsskyldige ha rätt att fortsätta med personuppgiftsbehandlingen. Så snart uppgifterna har lämnats ut ska de raderas. När uppgifterna har överförts till Polismyndig-heten blir ett annat regelverk tillämpligt där utifrån det nya data-skyddsdirektivet. Fordonstillverkaren / den lagringsskyldige kan dock ha rätt att fortsätta lagringen av annat skäl exempelvis grundat på samtycke.

När det gäller ett civilrättsligt anspråk borde behovet av uppgifter vissa sig tämligen omgående nämligen vid inträffad olycka varför sex månaders lagringsskyldighet torde vara tillräckligt även här.

Är ett bevarandeföreläggande ett alternativ?

Utredningen har övervägt om ett så kallat bevarandeföreläggande skulle kunna vara ett alternativ. Ett bevarandeföreläggande innebär att en åklagare eller undersökningsledare ska kunna meddela ett föreläggande om att uppgifter som finns lagrade i elektronisk form ska bevaras. Föreläggandet kan riktas mot privatpersoner, företag eller organisationer. Ur integritetssynpunkt är det ingen skillnad jämfört med att skyldigheten regleras i lag.

Utmaningen är att ett bevarandeföreläggande endast kan omfatta sådana uppgifter som industrin redan sparar för sitt eget behov.

Fordonstillverkaren bestämmer alltså själv med bevarandeföre-läggande vilka uppgifter som ska samlas in och lagras och hur länge lagringen ska ske. Vilka dessa uppgifter kommer vara i framtiden går i dagsläget inte att förutspå. Det har att göra med om automatiserad körning kommer att bli en tjänst eller en produkt. Antagligen kommer båda företeelserna att finnas på marknaden. Behovet av insamlade frivilliga uppgifter kommer att vara olika beroende på vad fordonstillverkaren erbjuder. Det kan bli så att de uppgifter staten är intresserad av för att kunna utreda ett ansvar ser inte en enskild fordonstillverkare något behov av att samla in för egna ändamål. Det kan också bli så att en fordonstillverkare lagrar uppgifterna i en månad medan en annan lagrar i sex månader. När en myndighet fattar beslut om bevarandeföreläggande kan således uppgifterna redan vara raderade hos fordonstillverkare A, men inte hos B. För att det ska gå att utreda ett rättsligt ansvar är utredningens slutsats att det inte går att förlita sig på att industrin ändå samlar in uppgifterna.

Ett bevarandeföreläggande kommer inte att ge ett fullgott resultat för brottsbekämpning utan detta behöver säkerställas i lag.

Med vilket stöd uppgifterna samlas in har också betydelse för ersättningsfrågor. Ersättning för tillgång till uppgifter beräknas på olika sätt beroende på om uppgifterna lagras p.g.a. ett bevarande-föreläggande eller om skyldigheten att lagra sker med stöd av lag (se ovan). Vid ett bevarandeföreläggande har fordonstillverkarna rätt att få ersättning för kostnader exempelvis nedlagd arbetstid för att lämna ut begärda uppgifter utifrån sedvänja och avtal. Om bevar-andet sker med stöd av lag kan ersättningen bestämmas utifrån taxa enligt en myndighetsföreskrift.