Funktionsmålet

Målets precisering: Transportsystemets utformning, funktion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och

användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet. Transportsystemet ska vara jämställt, det vill säga likvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov.

Figur 16: En god tillgänglighet är nödvändig för ett hållbart samhälle men tillgängligheten måste utvecklas inom ramen för det hållbara samhället

Samlad bedömning av måluppfyllelse

Den samlade bedömningen av funktionsmålets måluppfyllelse är att tillgängligheten inte har förbättrats på något avgörande sätt sedan målet antogs. Det finns allvarliga brister som är relaterade till funktionsmålet, och de allvarligaste är:

 kapacitetsutnyttjandet i järnvägsnätet är högt och ökar – känsligheten för störningar är stor

 glest befolkade delar av landet har tillgänglighetsbrister

 möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att använda transportsystemet behöver förbättras

 förutsättningarna att välja kollektivtrafik är otillräckliga

 stora behov av mer sammanhängande cykelvägnät med god underhållsstandard. Kapacitetsutnyttjandet i järnvägsnätet är högt och ökar – känsligheten för störningar är stor Kapacitetsutnyttjandet är högt för flera banor i storstad och längs större stråk, vilket innebär att känsligheten för störningar är stor. Persontrafiken förväntas dessutom öka. I framför allt storstadsområdena med stora toppar i högtrafik finns det risk att problemen ökar.

Glest befolkade delar av landet har tillgänglighetsbrister

Tillgängligheten i Sverige varierar stort över landet, och kommunerna i storstadsområdena och på landsbygden har vitt skilda förutsättningar. I storstadsområdena och stora delar av angränsande områden finns god tillgänglighet till olika resmål. Tillgänglighet till arbete och service av olika slag är högst i storstäder och dess förorter samt i större städer. I

landsbygdskommuner är tillgängligheten till dessa funktioner betydligt sämre.

Omkring 200 av landets kommuner har god eller acceptabel tillgänglighet till alla de resmål som Trafikverket mäter för interregionala resor med kollektivtrafik. Ytterligare ett 50-tal har vissa tillgänglighetsbrister och ett 40-tal kommuner har stora brister. I de mer perifera områdena kommer tillgänglighetsbristerna att förvärras under planperioden oavsett färdsätt, på grund av den pågående centraliseringen av olika samhällsfunktioner.

Prioriteringar i den nationella planen kan i måttlig utsträckning bidra till kortare restider för arbetspendling och serviceresor, men har en liten påverkan på bristen i stort som beror på att avstånden är långa och befolkningen liten. Den trafik som det tecknas avtal om har effekt för den långväga trafiken, liksom driftbidrag till icke statliga flygplatser. Medel för

driftbidragen finns i planen.

Möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att använda transportsystemet behöver förbättras

I Nationell plan för transportsystemet 2010–2021 formulerades målet om att minst 150 järnvägsstationer och 2 000 busshållplatser ska anpassas för personer med

funktionsnedsättningar fram till 2021. Av dessa återstår cirka 70 stationer och 1 000 busshållplatser, och de bedöms kunna åtgärdas under perioden 2018–2029. Trafikverket bedömer dock att ytterligare ett stort antal stationer och hållplatser bör åtgärdas.

Prioriteringar i den nationella planen har tillsammans med länsplanerna stor påverkan på bristen, men generellt krävs även nära samverkan mellan flera parter för att hela reskedjor ska bli användbara inklusive utformning av fordon och information. I arbetet med den fortsatta prioriteringen av vilka stationer och hållplatser som ska anpassas har de regionala kollektivtrafikmyndigheterna en viktig roll.

Förutsättningarna att välja kollektivtrafik är otillräckliga

Utbudet av kollektivtrafik ökar i stora delar av landet men utvecklas snabbare i de delar där kollektivtrafiken redan är relativt väl utbyggd. Utvecklingen av förutsättningarna att välja kollektivtrafik med buss, tåg och andra färdmedel är kopplad till och ömsesidigt beroende av den starka urbaniseringstakt som råder i Sverige. Förutsättningarna är bäst i växande städer och regioner med omfattande arbetspendling. Eftersom bil används för en stor andel resor finns möjligheter att öka andelen kollektivtrafikresor ytterligare.

Prioriteringar i den nationella planen påverkar målet i måttlig till stor utsträckning, beroende på hur de genomförs i samverkan med andra aktörers åtgärder. Många av de åtgärder som behöver förverkligas för att nå målet för ökat kollektivt resande behöver genomföras på det kommunala vägnätet och det statliga regionala vägnätet, och medlen för dem finns i länsplanerna. Stadsmiljöavtal, järnvägskapacitet och medfinansiering av regionala kollektivtrafik (tunnelbanor med mera) är dock viktiga instrument inom den nationella planen.

Möjligheten att som en del i en hel reskedja använda buss, tåg eller färja är avgörande för möjligheten att välja kollektivtrafiken. Stationer och andra bytespunkter är resenärernas ingång till kollektivtrafiksystemen, och att dessa lokaliseras och utformas med utgångspunkt från resenärernas behov av enkel tillgång till och byte mellan färdmedel har stor betydelse för möjligheten att välja kollektivtrafiken.

Detta innefattar också pendelparkeringar som bland annat kan ge arbetspendlande bilister, som bor på platser utan tillräckligt kollektivtrafikutbud, möjlighet att ändå välja buss eller tåg delar av resan. Sådana saknas eller är otillräckliga på många håll i dag.

Prioriteringar i den nationella planen har måttlig till stor påverkan på bristens omfattning, beroende på hur de genomförs i samverkan med andra aktörers planering. Detsamma gäller länsplanerna.

Stora behov av mer sammanhängande cykelvägnät med god underhållsstandard Cykelinfrastrukturen har en stor påverkan på andelen cykelresor när det gäller resa till arbete, skola och affärer. Det finns stora behov av mer sammanhängande trafiksäkra cykelvägnät, såväl inom som mellan orter. Säkra cykelparkeringar vid bytespunkter saknas på många ställen, vilket är viktigt för sammanhängande reskedjor. Potentialen för att öka andelen cykelresor är högst i befolkningstäta områden.

Prioriteringar i den nationella planen har måttlig till stor påverkan, beroende på hur åtgärderna genomförs i samverkan med andra aktörers åtgärder. Största delen cykelvägar ligger på regional och kommunal infrastruktur där det även finns synergier och konflikter mellan gång- och cykeltrafik.

En viktig faktor för framkomligheten – och en brist i relation till målet om ökad säker cykling och gång – är underhållet, särskilt beläggningsstandarden och vinterväghållningen. Drift- och underhållsstandarden är en brist ur både ett tillgänglighets- och ett

trafiksäkerhetsperspektiv.

Drift och underhåll hanteras i den nationella planen oavsett om det avser nationell eller regional väg. Prioritering i den nationella planen har måttlig påverkan på bristen i sin helhet, eftersom stora delar ligger inom det kommunala ansvaret, men stor påverkan på den statliga delen.