Graham − lösärmar 1847

Under följande rubriker presenteras och analyseras de resultat som jag under min analys har kunnat utläsa från mönstret Graham-lösärmar och kompletterade material från boken En ny stickbok från 1847 (för närmare beskrivning se rubrik 4.1.1).

5.1.1 Kontextberoende − kontextoberoende

Mönstret innehåller ett antal instruktioner varav vissa finns förklarade i kapitlet Förklaring på de vid stickning brukliga konsttermer. Där förklaras till exempel tydligt vad ett varv är: ”Ett hvarf. Alla maskorna, från början till slutet af stickan” (Lambert, 1847:6). För att lösa instrukt-ionerna slätt och afvigt finns det förklaringar för hur man gör det. Instruktinstrukt-ionerna för detta anser jag dock inte vara helt fullständiga. Ett slätt varv beskrivs på detta sätt: ”Ett slätt hvarf.

Ett hvarf enkelt, rätt och slätt stickade maskor” (Lambert, 1847:6). Det beskrivs alltså inte hur man stickar maskorna, endast att det ska göras. Även instruktionen för att sticka avigt saknar vissa instruktioner enligt mig: ”Ett afvigt hvarf. Att sticka hela hvarfet så, att man håller

trå-27

den framför stickningen” (Lambert, 1847:6). Enligt min erfarenhet räcker det inte att man hål-ler tråden framför stickningen för att åstadkomma en avig maska utan man måste även sticka maskan på ett speciellt sätt.

Två andra instruktioner i mönstertexten som jag tycker är något otydliga är kasta om och tag ihop. Dessa finns förklarade på sidan 6 men då används i stället termerna omkastning och hop-tagning. Det är alltså upp till läsaren själv att förstå att när denne ska kasta om så följer hen in-struktionerna för omkastning, och när hen ska följa instruktionen tag ihop så ska förklaringen för hoptagning följas.

En instruktion som det helt saknas förklaring till är lägg upp. Detta antogs läsaren själv kunna lösa. Likadant är det med den avslutade instruktionen i mönstret: ”Upprepa desse båda röda och hvita ränder 4 gånger omvexlande; och sluta när ärmen är lång nog” (Lam-bert, 1847:33). Det står ingenting om hur man ska få av maskorna från stickan med en så kal-lad avmaskning. Skulle jag följa mönstret till punkt och pricka så skulle alltså lösärmen fortfa-rande vara kvar på stickan när jag skulle använda min lösärm.

5.1.2 Tilltal − närhet och distans

I mönstertexten till mönstret Graham-lösärmar står vissa instruktioner i imperativ: ”Lägg upp fyratiosex maskor”, ”Kasta om och tag ihop”, ”Tag nu dubbelt garn och stickor af dubbel storlek” (Lambert, 1847:32 − 33). Men på många rader utesluts verbet helt och det står helt enkelt bara till exempel ”Sex hvarf slätt” (Lambert, 1847:33).

Förordet och kapitlet Reglor för stickning domineras av ett distanserat tilltal. Det förekom-mer en hel del omtal av historiska personer i början av förordet och även om stickningen i sig, ibland med pronomenet det: ”Imedlertid skall det väl alltid, liksom hittills, intaga en vä-sendtlig plats bland de husliga göromål, hvarmed de fattiga sysselsätta sig, och äfven da-merna, då och då, när modet dertill upmanar dem” (Lambert, 1847:4). På några enstaka stäl-len förekommer även s-passiver som till exempel i sista meningen i förordet: ”Men på det att dessa härledningar till förfärdigande af följande artiklar lätt må kunna begripas…” (Lambert, 1847:5).

Pronomen används sparsamt men det förekommer. Bland annat används man vid några tillfällen: ”Lättast lär man sig sticka, om man lägger garnet öfver pekfingret af venstra han-den” (Lambert, 1847:61). Pronomenet vi förekommer också. Oftast verkar det syfta på förfat-taren, men eftersom hon mig veterligen är ensam författare så kanske det även inbegriper förlaget. Ett exempel på detta är denna mening: ”Under sednare tiden hafva så många läro-böcker angående stickningskonsten utkommit, att det vore högst inbilskt af oss att tro, det vi genom denna lilla skrift skulle kunna göra alla dessa oumbärliga” (Lambert, 1847:5). Vid ett tillfälle verkar referenten till vi snarare vara alla vi som stickar, eller kanske till och med alla människor: ”…och vi hafva denna konst att tacka för en mängd nyttiga och ändamålsenliga persedlar…” (Lambert, 1847:4).

5.1.3 Värderingar

Författaren börjar förordet med en ganska grundlig historiebeskrivning vilket jag tolkar som ett sätt att ge tyngd och relevans för tekniken. Det kanske ansågs viktigt för längre bak i boken kommer en mening som antyder att stickning generellt inte ansågs lika fint som andra textila handarbeten som virkning: ”Så hade vi t.ex. kunnat uppgifva dussintals af vackra

28

mönster på stickade silkesbörsar, men dessa äro lika kostsamma som de virkade eller brode-rade, och erfodra mycken skicklighet, och stå likväl efter de virkade, ty de förblifva dock all-tid- stickade börsar” (Lambert, 1847:62). Det framkommer en tydlig bild av att stickning främst har varit för de fattiga men att finare damer, som boken verkar vända sig till, kan an-vända tekniken när ”…modet dertill uppmanar dem” (Lambert, 1847:4).

Förutom modets kall så verkar en annan behjärtansvärd stickning vara den som sker för att skapa klädesplagg till de fattiga: ”För huru många damer utgör det icke om vintern en ange-näm sysselsättning att sticka knävärmare, muddar, mössor, schawlar och halskragar åt de fattiga!” (Lambert, 1847:4). Sammantaget tolkar jag det som att stickningen skulle vara till nytta, antingen för sin egen garderob eller för de som hade det sämre ställt. Att stickningen endast skulle kunna användas som ett roligt tidsfördriv verkar inte ha varit aktuellt på 1840-talet enligt författaren till En ny stickbok.

Lambert menar också att alla borde kunna sticka, även små barn: ”Att sticka borde små barn tidigt lära” (Lambert, 1847:61). Bokens tydliga målgrupp är damer, vilket visas genom tilltal som ”…och äfven damerna…” (Lambert, 1847:4) och ”…våra läsarinnor…”(Lambert, 1847:62). Därför är det inte säkert att kunskapen om stickning även skulle läras ut till pojkar, det verkar i denna bok främst vara en kvinnlig sysselsättning.

5.1.4 Röst och storytelling

Författarens röst är inte särskilt tydlig genom texten, anser jag. Som jag tidigare har nämnt så finns det ett ”vi” som fungerar som ett textjag. Det textdu som finns är inte heller särskilt tyd-ligt på grund av det distanserade tilltalet. Den tydliga målgruppen gör dock att de som an-såg sig tillhöra gruppen damer och läsarinnor ändå an-såg sig som textens du när de läste texten.

Författaren ges inte utrymme att beskriva sin inspiration till plaggen. Hon ger dock en tyd-lig bild av sitt urval och varför hon har valt att skriva mönster på just den typ av plagg som är med i boken: ”Vi hafva således ansett det onödigt att fylla dessa blad med föremål, hvilka icke göra våra läsarinnor någon nytta, då det ingalunda var vår sak att gifva några konstiga föreskrifter, utan framlägga de enklaste och nyttigaste så tydligt som möjligt” (Lambert, 1847:62). På så sätt får man som läsare ändå en bild av vad författaren anser om mönstren.

När det kommer till mönstret Graham-lösärmar så förklaras inte vad som menas med Gra-ham. Detta är ett av flera mönster på just lösärmar och att dessa kallas just för Graham ger ändå en viss grad av storytelling till mönstret. Kanske visste läsaren på 1840-talet precis vad som menades med Graham, men jag som läser detta cirka 180 år senare får gissa mig till vad det står för.

5.1.5 Multimodalitet − bilder och diagram

Mönstret innehåller endast en bild, men många andra mönster i boken saknar helt bilder. Bil-den på lösärmen anser jag vara mestadels instruktiv, Bil-den visar tydligt formen och rand-ningen på lösärmen. På så sätt kunde läsaren jämföra sin egen stickning med bilden och se om form och randning stämde.

Relationen mellan bilden och mönstertexten handlar om förankring. Den illustrerade lösär-men gör skriftens betydelse mer specifika och bilden hjälper till att vägleda läsaren genom texten.

29