På grund av ansvar

Inledningsvis nämndes att kommunerna idag möter andra krav än tidigare

vilket har medfört att verksamheten har förändrats. Jonsson (2010) har

be-skrivit den utveckling där kommunerna har gått från att ha varit statens

för-längda arm till att ha blivit organisationer där ledningen funderar kring vad

som ska känneteckna den egna kommunen. Kommuner har ett ansvar för

bas-verksamheten men är vid sidan av det fria att ta sig an andra uppgifter, något

som har medfört att kommuner nu har fler uppgifter än tidigare (Sundin

2006). Kommunernas ansvar ökade i samband med införandet av den nya

kommunallagen 1992 då staten slutade att bestämma över hur kommunerna

skulle organiseras eller styras (Jonsson 2006). Detta trodde beslutsfattarna

skulle medföra att kommunerna blev mer differentierade men istället visade

det sig att kommuner alltmer liknar varandra (Pierre 1992). Det ökade

an-svaret har istället inneburit att förväntningar på vad en kommun bör göra har

förändrats, vilket sprids genom att de tar efter varandra och eftersöker goda

lösningar. Utvecklingen förklaras ibland genom NPM-diskursen där

samar-beten mellan offentliga organisationer har ökat samt mellan offentliga och

privata organisationer (Lapsley 2008).

Eftersom det handlar om politiska organisationer stämmer inte alltid idéer

och förväntningar angående vad en kommun bör göra överens.

Responden-terna beskriver kommuner å ena sidan som organisationer med ”ekonomiska

muskler”, där det är oklart vem som ska ta initiativ till större satsningar om

inte kommunerna gör det. Å andra sidan beskrivs kommunerna som

organi-sationer där det är svårt att spendera pengar hursomhelst då pengaanvändning

medför kritik och debatt. Det förefaller finnas en paradox mellan kommunen

som serviceorganisation och kommunen som en organisation för

samhällsut-veckling. Åsikter går isär på individnivå angående vad pengar ska användas

till. Att satsa på kommunens utveckling menade flertalet av respondenterna

från Partille och Alingsås att de hade en skyldighet gentemot

Göteborgsre-gionen att göra. Om utveckling ska ske i reGöteborgsre-gionen och i landet som helhet

bygger det på att varje enskild kommun tar ansvar. I Tanum, som inte är

med-lem i Göteborgsregionen, diskuterades inte detta ansvar på samma vis men

även respondenterna här menade att utveckling i grannkommuner är bra för

att spä på den totala utvecklingen och sätta press på andra. Ansvaret handlade

inte heller endast om att ta ansvar för en region utan om ett ansvar för

sam-hällsutveckling som sådan. Det går att diskutera hur mycket detta ansvar är

en politisk konstruktion angående sådant som för tiden var viktigt att förhålla

sig till för att skapa acceptans för projekten, men motiven är hursomhelst

sig-naler på att kommunerna är villiga att ta ansvar för samhällsutvecklingen. De

politiska argumenten kring projekten tydliggör detta, även om de kanske

främst är just politiska argument. Tanumstrand var inledningsvis till för de

med smala plånböcker och för de handikappade, alla skulle ha möjlighet att

semestra på västkusten. I Partille motiverades Allum genom att ett

köpcent-rum placerat här skulle vara bra för miljön i regionen då människor inte skulle

behöva åka långt för att handla, även om trafiken till och från Partille skulle

öka. I Alingsås fanns inledningsvis inga sådana motiv men tidigt började

pro-jektet argumenteras genom dess utvecklande av energieffektiv urban belysning

samt att bättre upplysta offentliga miljöer skapar trygghet. Argumenten är

målande och beskrivande angående hur bra projekten är för framtiden, genom

att kommunerna tar ansvar. Projektens framtida nytta beskrivs i termer av

Schutz (1967/1972) tidigare nämnda ”future perfect thinking”

38

vilket

in-nebär att något som kommer inträffa i framtiden beskrivs som om det redan

har hänt och tolkas därefter. Återigen är det tydligt att motiven både beskrivs

i termer av för-att och på-grund-av, trots att de företrädesvis är ett av dem.

Projekten genomförs för att kommunen tar ansvar men det görs för att

kom-munen i framtiden blir en bättre plats.

Anpassningar snarare än nyskapande?

Att ta ansvar och göra det som förväntas innebär att följa kontextuella

för-ändringar. Konkurrensen ökar och kommunernas uppgifter ser annorlunda

ut vilket ställer krav på förändring. Argumentet att ”om inte här så någon

an-nanstans” var återkommande i intervjuerna och tyder på att

kommunledning-arna följer en utveckling de inte helt kan styra över. Det finns en inställning

om att det är bättre att medvetet ta steget tidigt än att i slutänden ändå bli

tvungen att förändra verksamheten. De olika argumenten som diskuterats

lig-ger i tiden, till exempel var miljöfrågan i alla tre kommunerna viktig att

för-hålla sig till för att skapa acceptans för projekten. Precis som inom andra

områden i samhället skapas moden även inom kommunala organisationer. För

tillfället förefaller det vara viktigt för en kommun att synas, det är modernt

att satsa på det som gör kommunen unik. Att mode skapas kring vad en

kom-mun bör satsa på förklarar också att idéer sprids (Czarniawska och Sevón

1996) och samtidigt skapas en förståelse och acceptans för satsningarna. Om

liknande projekt görs på andra håll, varför inte här?

Ett av Weicks (1969; 1979; 1995) viktigaste bidrag är utvecklandet av det

tidigare nämnda begreppet medskapande

39

. Medskapande innebär att

nisationer inte är passiva mottagare av tryck utifrån utan är med och skapar

den omvärld de svarar emot. Begreppet medför att det är svårt att dra gränsen

för var organisationen startar och var den slutar. I kommunerna är detta

tyd-ligt där olika referenspunkter används olika gånger, ibland är det den

geogra-fiska enheten, platsen, som avses och ibland är det den kommunala

orga-nisationen. Alla de samarbeten som kommunerna är involverade i spelar en

viktig roll genom att de sprider idéer och tankar. Varifrån idéerna kommer

och var det tryck som kommuner förväntas leva upp till skapas är inte

enty-digt. Genom att en kommun formulerar mål för sin verksamhet sätter de press

på sig själva att leva upp till dem, men de sätter även press på andra

kommu-ner. Genom att en kommun exempelvis argumenterar för hållbarhet måste

andra också ta ställning i frågan. Kommunerna skapar därför kontexten de

sedan måste leva upp till, de är medskapare. Czarniawska (2000) har ett

be-lysande exempel från Warszawa där stadsledningen ansåg att en europeisk

hu-vudstad borde ha spårvagnar och därför införde det, trots att det inte förelåg

något egentligt behov. Det faktum att de införde spårvagnar driver tesen om

att europeiska huvudstäder bör ha spårvagnar vidare. Den kommunala sektorn

är i sin tur påverkad av den privata. I de tre kommunerna bedrevs dessutom

projekten inte enbart av kommunen utan i partnerskap tillsammans med

pri-vata aktörer. Det i sig medför att det sätts upp mål och förväntningar som i

första hand inte ligger inom den traditionella kommunala sfären och eftersom

kommunerna ingår partnerskap är de medskapare när kontexten förändras,

där nya krav ställs. Att vara medskapare innebär att ha ett val och att välja

ska-par förutsättningar för den egna organisationen och för andra. Vad valen får

för konsekvenser är omöjligt att på förhand avgöra, det föreligger en osäkerhet

angående orsak och verkan i samband med projekten. Detta kan förklaras

genom att det på förhand är svårt att veta vilken handling som leder till det

som organisationen strävar efter. Det handlar snarare om att göra något och

sedan se vad som händer; ”we often cannot know what the appropriate action

should be until we are involved in doing something, seeing what happens and

making sense of it” (Pugh and Hickson sidan 127). Sedan handlar det om att

argumentera för att handlingen var den rätta, i efterhand.

På grund av osäkerhet

DiMaggio och Powell (1983) diskuterar att organisationer tar efter andra för

att skapa legitimitet. Enligt författarna tar en organisation efter andra

orga-nisationer som de är beroende av eller orgaorga-nisationer som uppfattas som

fram-gångsrika. Dessutom menar de att organisationer vars medlemmar har samma

eller liknande utbildning eller ett liknande kontaktnät tenterar att ta efter

randra samt att organisationer som har funnits länge tenderar att likna

va-randra. Alla dessa egenskaper passar mer eller mindre in på offentliga

organi-sationer som kommuner. Men vad beror det på att organiorgani-sationer tar efter de

som de är beroende av eller uppfattar som framgångsrika? Den förklaring som

kan skönjas bland respondenterna är att det beror på osäkerhet, för vad händer

om kommunen inte följer efter? Weick med flera (2001) argumenterar för att

osäkerhet leder till handling, vilket förefaller stämma överens med

händelse-förloppet i de tre kommunerna. Osäkerhet i kommunerna innebar att även

om läget för tillfället är bra med god tillväxt och positiv ekonomisk situation

kan ingen veta vad framtiden för med sig och därför går det inte att luta sig

tillbaka och vara nöjd, kommunen måste konstant utvecklas och bli bättre.

Projekten är osäkerhetsreducerande åtgärder, bevis på att något händer i

kom-munerna även i framtiden. Detta beskrivs som ett mänskligt drag och till

ex-empel menar North (2006) att människor drivs av att göra världen mer

förutsägbar. Att kommuner förefaller ta efter andra organisationer handlar

inte om att de imiterar för sakens skull, utan om att de för att nå det uppsatta

ideala tillståndet anser att det är en väg att gå.

Förändring uppfattas således som positiv eftersom det finns en rädsla för

att vara en kommun där det inte händer något, men förändring är samtidigt

ett svårhanterligt begrepp då allt, alltid, är under ständig förändring (Weick

1995; 2001). Weick (2006) menar emellertid att det finns störningar i

var-dagen som gör att individer reagerar och som startar och intensifierar

me-ningsskapande. Även om projekten är del i en ständig utveckling av

kommunen utgör de störningar i vardagen som gör att de uppmärksammas.

Enligt Weick är detta meningsskapande i ett nötskal; ”Order, interruption

and recovery. That is sensemaking in a nutshell” (Weick 2006 sidan 1731)

40

.

När projekten finns på plats skapas ett behov av att förstå dem och av den

an-ledningen förefaller motiv ibland konstrueras först i efterhand, en diskussion

som återkommer längre fram.

Även om förändring uppfattas som positivt och förändringsbenägenhet

anses vara en bra egenskap hos en kommun är förändring också mödosamt

och arbetsamt. Förändring är bra så länge den inte är för stor och påverkar

vardagen för mycket, när ”störningarna” inte är alltför omfattande.

Resone-manget om NIMBY, ”not in my backyard” illustrerar detta (Corvellec 2001).

Att projekten beskrivs som stora, unika nyheter gör att de får uppmärksamhet

och stöter på kritik men att det skulle föreligga ett stort motstånd mot

för-ändringar är något som Von Platen (2006) vänder sig mot. Hon menar att

det är en föreställning som lever kvar då det är enkelt att skylla på motstånd

40 Weick är här inspirerad av Dewey (1922/2002) som beskriver samma fenomen: ”Life is interruptions and recoveries” (sidorna 178–179).

till förändringen om den inte skulle slå väl ut. Resonemanget skulle Weick

(1995) benämna en självuppfyllande profetia, eftersom kommunledningen

tror att invånarna kommer att vara motståndare upplevs också motståndet.

Det kan i sin tur förklara att respondenterna upplevde motståndet olika. I

Partille beskrivs motståndet både som att det innebar ”revolution” i

kommu-nen och att det inte märktes av alls. Även i Tanum är motståndets inverkan

något som respondenterna kommer ihåg på vitt skilda sätt. Flera minns inte

alls att det förekom en motståndare i form av en aktionsgrupp.

Osäkerhet sammanblandas ibland med bristande information. Enligt Weick

(1995) finns det snarare för mycket och alltför förvirrande information för

individer att hantera. Detta benämns ibland för ”information overload” och

kan leda till avsaknad av kontroll, stress och att förhastade beslut fattas

(Sutcliffe och Weick 2008). Kommunledningen svarar mot många krav på en

och samma gång och det finns flera olika synpunkter angående hur de borde

göra och vad de borde göra. Att det därigenom råder viss ”information

over-load” är rimligt. Weick (1995) skiljer därför mellan osäkerhet och otydlighet

41

och anser att otydlighet är ett bättre begrepp för vad individer i organisationer

möter än osäkerhet. Otydlighet syftar på att informationen inte är för liten i

omfång, men tvetydig och svårhanterlig. Hur informationen hanterades och

hur projekten kom att etableras diskuteras i nästa kapitel.

In document Kommunala satsningar av betydelse (Page 160-164)