3. Väghållning och tillstånd att använda väg
4.7 Grunder för bruksavgift
Så som det tidigare har konstaterats, kan man ålägga utomstående att erlägga en bruksavgift för regelbundna eller tillfälliga transporter. Man kan också ålägga en bruksavgift för annan regelbunden användning om förutsättningarna för att bli upp-tagen som vägdelägare inte uppfylls. Tillstånd för regelbunden trafik beviljas av väglagets stämma.
För vägar som har konstituerat sig ger i regel sysslomannen eller väglagets bestyrelse tillstånd för vissa transporter mot en bestämd avgift. Bruks-avgiften kan naturligtvis också fastställas i sådana fall, att någon utan särskilt tillstånd använder vägen tillfälligt.
Vägdelägarnas eller väglagets tillstånd be-hövs också för annan verksamhet på enskild väg, om verksamheten klart ökar på vägens
under-hållskostnader. Detta innebär, att verksamheten förorsakar någon extra underhållskostnad som kan uppskattas på förhand eller konstateras i ef-terskott. Sådan bruksavgiftsskyldig verksamhet kan till exempel bestå av ridning som ordnas av ett utomstående ridstall eller någon stor idrotts-tillställning.
Bruksavgiften ska vara rimlig och stå i rätt pro-portion till de vägavgifter som vägdelägarna skulle betala för motsvarande transporter. Avgiften kan vara förhöjd, om det finns skäl att anta att vägan-vändningen ger upphov till ökade underhållskost-nader. Bruksavgiften kan naturligtvis helt eller delvis ersättas av att den som utför transporterna gör vissa underhållsarbeten på vägen, till exempel sladdning och underhållsfyllning.
Den som använder vägen mot bruksavgift ska efter transporterna lämna en utredning över de transporterade mängderna till bestyrelsen eller sysslomannen. Om en sådan utredning inte lämnas, kan bruksavgiften fastställas enligt uppskattning.
Bruksavgiften kan fastställas retroaktivt för högst tre år, räknat från tidpunkten då avgiften fastställs.
Det lönar sig att betona betydelsen av att lämna utredning för att undvika onödiga meningsskiljakt-igheter.
Ibland fastställs bruksavgiften så att den blir mångdubbel i förhållande till vad som skulle vara normalt, då man inte vill ha vissa transporter till vägen. Ett sådant förfarande är i strid med lag om enskilda vägar.
Bruksavgiften kan också omfatta en grundav-gift för förvaltning av väglaget. Enligt lag ska grundavgiften vara lika stor för vägdelägare och dem som erlägger bruksavgift. Av denna anled-ning kan det rekommenderas, att man endast bär upp grundavgift av dem som regelbundet årligen
Lag om enskilda vägar 38 § 1 mom.
Bruksavgift
Den bruksavgift som avses i 28 § 3 mom. ska fastställas i enlighet med vad som anses skä
ligt med beaktande av den vägavgift som påförs delägare för motsvarande användning av vägen och den särskilda ökning av underhållskostna
derna som användningen av vägen eventuellt förorsakar.
erlägger bruksavgift. De förorsakar en liknande förvaltningskostnad som vägdelägarna. De som använder vägen sporadiskt förorsakar i regel inte större förvaltningskostnader än de som kommer av fakturering och bokföring av bruksavgiften. Då är det inte möjligt att verifiera grundavgiftens storlek på det sätt som lagen förutsätter.
Om man inte bär upp en grundavgift av vägdel-ägarna, kan man inte bära upp en grundavgift av dem som betalar bruksavgift. Då ska bruksavgiften dimensioneras så, att den också täcker de högre förvaltningskostnaderna.
Om väglaget får bidrag av stat eller kommun, får man inte hindra eller begränsa utomstående trafik utan kommunens tillstånd. För regelbunden trafik eller ovan nämnd annan regelbunden användning behövs däremot alltid väglagets särskilda samtycke.
Kommunens beslut om underhållsbidrag kan innehålla förbud mot bruksavgift för all eller en del yttre trafik. Väglaget kan bedöma om understödet täcker de inkomster som man annars skulle få in genom bruksavgifter. Det är naturligtvis skäl att också beakta de kostnader och det besvär som bruksavgifterna förorsakar. Om kommunen har gett ett sådant förbud och om understödet är litet, kan det vara ändamålsenligt att avstå från understödet och bära upp bruksavgifter.
Exempel
Bruksavgift för virkestransporter
Enligt uppgift tillämpar väglag i allmänhet en bruksavgift som är i intervallet 0,10–0,30 €/m3/
km. Mera information om skogsvägar får man till exempel av skogsvårdsföreningarnas och skogsser-vicebolagens tjänstemän.
På ett väglags område ville skogsvårdsförening-en på uppdrag av skogsägarskogsvårdsförening-en låta köra ett 500 m3 stort parti virke via väglagets väg, eftersom skogs-ägarens egen väg inte skulle hålla för transporten och eftersom sträckan längs väglagets väg blev avsevärt kortare.
Väglaget hade tidigare gjort ett beslut, enligt vilket utomstående virkestransporter skulle åläggas en bruksavgift 0,34 €/m3. Transportsträckan sakna-de betysakna-delse i väglagets beslut. Bestyrelsen kunsakna-de med stöd av beslutet bevilja tillstånd för transporten och fastställa bruksavgiften till 170 €. Bestyrelsen ställde som villkor att transporterna skulle ske
enligt bestyrelsens anvisningar och bestämmelser.
Bestyrelsen hade därmed trots bruksavgiften rätt att avbryta transporterna till exempel på grund av tjäl-lossning eller för att av någon annan orsak hindra att vägen skadas.
Bruksavgift för grustransporter
Om en vägdelägare säljer och transporterar grus från sitt område, ska vägdelägarens vägandelar motsva-ra den påfrestning som uppstår. Man kan också fast-ställa en bruksavgift för temporära grustransporter.
Om grustäkten är uthyrd och transporten sköts av grusbolaget eller bilisten, kan man fastställa en bruksavgift till den som sköter transporten. Om förutsättningarna uppfylls kan man också bevilja ett sådant företag vägrätt enlig 6 § lag om enskilda vägar och fastställa vägenheter för det.
I detta exempel transporteras årligen 1 000 l-m3 grus från en vägdelägares fastighet. Transport-sträckan är 2,0 km. Transporterna utförs med en lastbil med boggi, utan släp, med en totalvikt på 32 ton. Då man känner till mängden som fraktas och transportsträckan med denna noggrannhet, är det enkelt att räkna ut och prissätta antalet ton kilometer.
Bilens tomvikt är 15 ton, så maximilasten är 17 ton. Grusets lösviktsmassa räknas enligt 1,7 t/
m3. Exempelkalkylen ger följande resultat: 100 x 10 m3 lass och 100 x tomkörning = 100 x 32 t x 2 km + 100 x 15 t x 2 km = 9 400 tonkilometer/
år. Bruksavgiftens storlek erhålls då man multipli-cerar antalet tonkilometer med väglagets enhetspris per tonkilometer. Eventuell korrigeringsfaktor för sträcka har inte beaktats.
Bruksavgift för mjölktransporter
Om det finns mjölkproducenter bland vägdelägarna, beaktas mjölktransporternas belastning på vägen i deras vägenhetsberäkning. Om det inte finns mjölk-producenter bland vägdelägarna, men en mjölkbil använder vägen, kan mejeriet eller transportbolaget beviljas vägrätt enligt 6 § lag om enskilda vägar och få vägenheter fastställda för sig. Alternativt kan man fastställa bruksavgift.
Som grund för enhets- eller bruksavgiftsberäk-ningen används verkliga vikter och förverkligade sträckor. Antalet vägenheter eller bruksavgiften för mjölktransporter måste ändå alltid vara skälig. An-vändning av de verkliga fordonsvikterna kan i vissa fall leda till ett oskäligt stort antal tonkilometer.
Enligt Lantmäteriverkets rekommendation kan en-hets- eller bruksavgiftsberäkningen vid behov göras skäligare genom att använda en lägre fordonsvikt än den verkliga (t.ex. 12 ton).
I exempelfallet har vi en mjölkbil med total-vikten 16 ton, som färdas 1,5 km längs en enskild väg varannan dag. Returfärden sker längs en annan väg. Längs vägen finns inga mjölkgårdar. Enligt Lantmäteriverkets rekommendation blir antalet tonkilometer 16 t x 1,5 km x 180 ggr/år = 4320 tonkilometer/år.
Då tonkilometerns pris på denna väg är 0,04
€/tonkilometer, blir bruksavgiften 0,04 x 4320=
172,80 €/år.
Bruksavgift för specialanvändning
De enheter eller bruksavgifter som fastställs för tra-fik som föranleds av båtplats, badstrand, jaktstuga eller jakt och dylikt ska grunda sig på en uppskatt-ning av den verkliga trafiken. Det finns ingen natio-nell rekommendation och det kan det naturligtvis inte finnas heller.
En förening hade en båtplats med tillhörande parkeringsplats intill vägen. Det fanns inga bygg-nader på området. Trafiken är relativt livlig både sommar och vinter. Sträckan längs vägen är 2,5 km.
Föreningen lämnade inga uppgifter om båtplatsens användning, så väglaget beslöt ställa upp en enhets-beräkning enligt uppskattning.
Sommartrafiken uppskattades till 5 personbilar per vardag och 10 personbilar per lördag och sön-dag. Trafiken uppskattades vara mindre under vin-tern, men pimpelfiskarnas användning uppskattades till 3 personbilar per vardag och 6 personbilar per lördag och söndag. Vintersäsongens längd uppskat-tades till 20 veckor.
Den årliga trafikbelastningen blev 32 veckor x (5 dagar x 5 bilar/dag + 2 dagar x 10 bilar/dag) + 20 veckor x (5 dagar x 3 bilar/dag + 2 dagar x 6 bilar /dag) = 1 980 bilar/år. Bilarnas vikt uppskat-tades i genomsnitt till 1,0 ton. Det är i praktiken mindre än personbilarnas verkliga vikt. Enligt Lantmäteriverkets anvisning beskriver vikttalet en personbils belastning rätt i förhållande till tyngre fordon.
Eftersom bilarna färdas tur och retur, ska antalet tonkilometer multipliceras med två. Båtplatsens total-trafik uppskattades till 2 x 1 980 bilar x 1 t x 2,5 km = 9 900 tonkilometer. Då tonkilometerns pris i väglaget var 0,04 €/tonkilometer, blev vägavgiften 396 €.
Grunderna för bruksavgift för hästsport Med stöd av allemansrätten får man tillfälligt röra sig till fots, på skidor och till häst på annans mark – också på enskild väg – om man inte förorsakar skada, olägenhet eller störning. Man får naturligtvis inte röra sig på andras gårdsplan, gräsmatta eller planteringar. Det är inte heller skäl att röra sig på andras åkrar eller beten utan markägarens tillstånd.
Ansvar och gott omdöme är ledande principer för utnyttjande av allemansrätten.
Regelbunden och yrkesmässig ridning och trav-sport sorterar dock inte under allemansrätten. För regelbunden väganvändning kan man ålägga bruks-avgift. I grunderna för avgiften beaktas hästarnas antal, användningens omfattning och karaktär samt den använda vägsträckans längd. Man får inte åläg-ga avgifter av straffkaraktär för hästtrafik.
MTK, SLC och Vägföreningen i Finland har ställt upp en gemensam rekommendation för bruks-avgifter för hästsportrutter på bland annat enskilda vägar. Rekommendationen gäller för både travsport och ridning. Bruksavgiftsrekommendationen grun-dar sig på ovan nämnda vikttal för enhetsberäkning.
Rekommendationen har senast förnyats 2016.
Då bruksavgiften fastställs, är det viktigt att upp-skatta den verkliga väganvändningen. Vägsträckans längd och antalet hästar ska uppskattas rätt. Ju liv-ligare och mera slitsam väganvändningen är, desto större korrigeringsfaktor kan man tillämpa, dock högst 1,5. På motsvarande sätt ska mera sporadisk och lätt användning beaktas med mindre korrige-ringsfaktor, till och med 0,2.
Bruksavgift för regelbunden och sporadisk genomfartstrafik
Endast vägdelägare har rätt till bestående trafik på väg. Utomstående aktörers tillstånds- och betal-ningsskyldighet för väganvändning beror på vägan-vändningens regelbundenhet. Enligt huvudregeln krävs tillstånd för regelbunden väganvändning. En bruksavgift kan ställas som villkor för tillståndet.
Enskilda vägar får användas sporadiskt också utan särskilt tillstånd.
Av sådana som regelbundet använder vägen kan man uppbära en ganska kännbar bruksavgift. Till exempel daglig genomfart under arbetsresor närmar sig den belastning som förorsakas av en livligt an-vänd fritidsfastighet. I det tidigare har bedömning-en av användningbedömning-ens regelbundbedömning-enhet diskuterats.
I det tidigare berörs också tagande av stat eller kommun som vägdelägare om genomfartstrafiken förorsakas av deras åtgärder. I sådana fall fastställs vägenheter och vägavgift på stat eller kommun. För genomfartstrafiken fastställs då naturligtvis inte några bruksavgifter för genomfartstrafik.
Frivillig bruksavgift för genomfartstrafik I ett väglag beslöt man testa, om väganvändarnas samvete säger någonting. I båda ändarna av vägen placerades en anslagstavla och postlåda. På tavlan beskrev hur väglagets delägare var tvungna att un-derhålla vägen också för allmän trafik.
I postlådan fanns bankgiroblanketter med väg-lagets kontouppgifter. De kunde användas för betal-ning av bruksavgift om användarna kände för det.
Visst gjorde användarna det. Den största enskilda betalningen var 80 euro, vilket var betalning för fle-ra års tfle-rafik. Sammanlagt inflöt hundfle-ratals euro. Då de regelbundna användarna en gång hade betalat, blev det en god vana också framdeles.