11. Underhåll och förbättring av vägen
11.1 Grunderna för underhållet
Denna guide närmar sig underhållsfrågan dels från ett ekonomiskt perspektiv genom att koncentrera sig på underhållskostnader och hur man kan på-verka dem, dels genom att koncentrera sig på de mest intressanta specialfrågorna inom underhållet.
De mest centrala aspekterna av underhållsarbete-nas utförande och tidpunkt för dem presenteras också. Mera detaljerade underhållsanvisningar ges i Vägföreningen i Finlands guide Yksityistien kunnossapito.
En stor del av de mest betydande enskilda väg-arna sköts fortfarande av kommunerna på basen av
skötselavtal. De saker som presenteras här lämpar sig till största delen också för dem som ansvarar för kommunernas underhåll av enskilda vägar, även om texten är skriven för väglag eller de vägdelägare som ansvarar för väghållningen.
Underhållskostnader och hur man påverkar dem
Underhållskostnaderna för en enskild väg påverkas åtminstone av:
- vägens betydelse och trafikmängd - avtalad och eftersträvad kvalitetsnivå - klimatologiska faktorer
- geografiska faktorer
- vägens struktur och jordmån
- hur underhållet är ordnat och verkställt
- kunnande, dvs. hur väl enskilda underhållsarbe-ten utförs
- vilka maskiner och material som används och deras tillgänglighet
Bland de nämnda hittar man orsaken till höga underhållskostnader om sådana konstateras. I för-teckningen finns också metoderna för att minska på underhållskostnaderna. Klimatologiska eller geografiska faktorer går inte att påverka, men un-derhållsmetoder och -material kan man vid behov byta ut.
Underhållskostnaderna varierar stort mellan enskilda vägar. De genomsnittliga underhållskost-naderna på vägar med fast bosättning finns i inter-vallet 500 - 1 000 €/ km. På livligt trafikerade vägar kan kostnaderna vara till och med avsevärt högre.
På motsvarande sätt är kostnaderna lägre på vägar med mindre trafik, ca 300 - 500 €/ km. På skogsvägar varierar underhållskostnaderna också mycket, men i genomsnitt ligger kostnaderna i in-tervallet 100 - 200 €/km.
På basen av dessa mycket grova uppgifter om genomsnittliga kostnader kan man uppskatta om vägens underhåll sköts med rimliga kostnader. Det är skäl att utreda orsakerna till ovanligt höga eller låga kostnader. I det senare fallet finns det risk för att man sparar på fel ställe, dvs. att man försummar att utföra vissa regelbundna underhållsarbeten.
Låga kostnader kan naturligtvis också förklaras av bland annat hög andel talkoarbete.
Den vanligaste orsaken till höga kostnader finns i regel i dålig tillgång och liten konkurrens på mate-rial och entreprenörer, långa transportsträckor samt högt ställd nivå på underhållet.
De medel som tas ut för underhållet ska i huvudsak användas för fyllning och skötsel av slitytan, snöröjning och halkbekämpning samt en fungerande dränering. Så är det i regel också, men om de allmänna kostnaderna utan grund börjar bli oskäligt höga, är det motiverat att vakna upp. En alltför stor andel av medlen används då till admi-nistration av vägen i stället för underhållet. För-valtningskostnaderna kan på goda grunder vara lite högre än i genomsnitt om väglaget till exempel utnyttjar extern vägdisponent. Då kan det mycket väl hända att man gör motsvarande inbesparing i underhållsutgifterna.
Fastställande av underhållets nivå
Underhållskostnaderna påverkas naturligtvis mest av den eftersträvade nivån på underhållet. Ju högre nivå man upprätthåller, desto mera kostar det.
Underhåll av väg definieras i 3 § lag om enskil-da vägar som de reparations- och skötselåtgärder som behövs för att bibehålla vägen i ett skick som motsvarar dess ändamål. Enligt lagens 24 § ska vägen hållas i sådant skick som vägdelägarnas transportbehov förutsätter.
Väglaget får inte hålla vägen i omotiverat bra skick om det förorsakar någon eller några vägdel-ägare oskäliga kostnader. Om alla vägdelvägdel-ägare god-känner underhållsnivån och dess kostnader finns det naturligtvis ingen övre gräns för underhållsnivån.
Det är dock slöseri att upprätthålla en omotiverat hög underhållsnivå.
Underhållsnivåns nedre gräns finns i vägens ändamål. Vägen ska hållas i sådant skick att man kan färdas med personbil. På vintern ska man röja bort snön. Halka ska bekämpas. Skoltransporterna ska löpa. De transporter som fastigheterna behöver ska gå att sköta. Nivån har fastställts för lågt om trafik eller transporter börjar löpa dåligt på grund av vägens dåliga skick.
Lagen skulle gärna få innehålla en föreskrift om att vägens underhåll inte får vara för dåligt med tanke på vägens konstruktion. Om dikena växer fast, så hindrar det på kort sikt kanske inte trafiken nämnvärt, men på längre sikt kan vägens stomme till och med förstöras av att vattennivån är för hög.
Ofta har enstaka vägdelägare en önskan om högre underhållsnivå än väglagets majoritet anser vara ändamålsenligt. För sådana situationer har lag om enskilda vägar en föreskrift som förhindrar onö-diga besvär (Lag om enskilda vägar 37 § 4 mom.), där det föreskrivs att den som framställer kravet ska betala merkostnaden. En vägdelägare som blir i mi-noritet har naturligtvis rätt att söka ändring genom omprövning och klandertalan.
Ofta är dylika frågor som berör underhållsnivån sådana interna ändamålsenlighetsfrågor att tingsrät-ten inte tar ställning till dem. Den rätta nivån på vägens skick kan också avgöras vid förrättning av enskild väg på ansökan av vägdelägare eller väg-laget.
I Vägföreningen i Finlands guide Yksityistien kunnossapito ges det mera detaljerade anvisningar för fastställande av underhållsnivån och kvaliteten på underhållsarbetena.
Exempel på fastställande av under-hållsnivån
Olika underhållsnivå
En vägdelägare som är bosatt halvvägs på en en-skild väg vill ha bättre underhåll än väglaget har be-stämt. Vägdelägaren snöröjer och halkbekämpar på egen bekostnad på det vägavsnitt som vägdelägaren använder. Vägdelägaren har bestyrelsens tillstånd för arbetena. De vägdelägare som bor på det vägav-snitt som denna exempelvägdelägare använder, kan alltså dra nytta av en högre underhållsnivå än de själva finansierar.
Det går lätt på det sättet, att de vägdelägare som bor på vägavsnittet med normal underhållsnivå börjar kräva väglaget på en motsvarande under-hållsnivå på sitt vägavsnitt. Väglaget behandlar alla
vägdelägare jämlikt, då det inte används väglagets medel för den högre underhållsnivån. Vägdelägar-na i den andra ändan av vägen är sålunda inte i en ojämlik ställning.
Väglaget ska dock vara noggrann med att un-derhållsnivån och därmed underhållsarbetena mot-svarar ”vägens ändamål”. Väglaget får med andra ord inte försumma underhållsarbeten på sitt ansvar i väntan på att någon vägdelägare börjar utföra ar-betena i väglagets ställe.
Vinterunderhållets nivå
En av de frågor som ofta ställs för enskilda vägar är, huruvida väglagsstämman genom majoritetsbeslut kan bestämma att den enda fast bosatta vid vägen ensam får ansvara för snöröjningen och genom majoritetsbeslut slå fast hur snabbt snöröjningsar-betena ska inledas och vid vilket klockslag vägen ska vara röjd från snö på morgonen?
Väglagets väg ska enligt 24 § lag om enskilda vägar hållas i det skick som vägdelägarnas trafik-behov förutsätter. Vägen är nödvändig förvägdelä-garna också på vintern då någon bor längs vägen.
Sålunda kan man inte låta bli att utföra vinterunder-håll. Underhållskostnaderna, inklusive kostnaderna för vinterunderhåll, fördelas i proportion till antalet vägenheter.
Om vägen eller en del av vägen inte är nödvän-dig för någon vägdelägare på vintern, kan man låta bli att utföra vinterunderhåll på den delen av vägen.
Denna nödvändighet syns i enhetsberäkningen. En sommarstuga är en sommarstuga som inte behöver vinterunderhåll. Vägenheterna beaktar också i öv-rigt behovet av vinterunderhåll.
För att minska på kostnaderna kan man sålunda besluta att vinterunderhåll och halkbekämpning inte utförs på en längre sträcka av vägen än vad som är nödvändigt. Vinterunderhållet kan alltså upphöra vid anslutningen till den sista fast bosatta fastig-heten eller fritidsfastighet som används vintertid.
Snöröjning för skogsvårdsarbeten eller avverkning-ar kan utföras enligt behov – om inte vägdelägavverkning-aren själv eller virkesköparen utför arbetet.
Lag om enskilda vägar innehåller inte före-skrifter på kvalitetskrav på varken snöröjning eller andra underhållsarbeten. Väglaget fastställer sina egna standarder utgående från lagens allmänna fö-reskrifter. Det är skäl att diskutera ärendet och fatta beslut om saken i samband med att väglagsstäm-man fastställer budgeten.
Huvudregeln är att trafiken inte helt kan vara förhindrad på enskilda vägar. Därför kan det vara skäl att snöröja vägen i någorlunda farbart skick också under pågående snöstorm. Efter en snöstorm kan man tolerera en större mängd snö än vanligt (över 10 cm) på vägen, under förutsättning att man kan ta sig fram med personbil.
De flesta väglag har ställt som mål att vägen ska vara fri från snö och sandad före kl. 6 eller 7, så att normal arbetsplatstrafik och skolskjutsar ska löpa.
Vägdisponenter och samarbete mellan väglag
Samarbete mellan väglag är tillsvidare inte sär-skilt vanligt. Man kan dock se att väglagen kan uppnå både effektivitet och inbesparingar genom gemensamma anskaffningar och gemensamma entreprenader. Inbesparingarna kan vara bety-dande, till och med tiotals procent i fråga om vissa anskaffningar eller i arbeten där det behövs specialmaskiner.
Behovet av samarbete börjar på sina håll bli en nödvändighet då de som har haft kunskap om väg-hållning blir allt äldre och tillgången på lämpliga maskiner blir sämre.
Samarbetet mellan väglag kommer framdeles att få nya former, till exempel olika vägsamman-slutningar och gemensamma vägdisponenter. An-vändningen av material och maskiner effektiveras.
Det blir lättare att konkurrensutsätta arbeten och material, vilket också ger andra positiva effekter då det finns större helheter att ta hand om. Det finns redan många goda exempel på detta.
Man kan också tänka sig att flera väglag i fram-tiden har en gemensam bestyrelse eller syssloman/
vägdisponent eller att väglagen köper hela väg-hållningen av ett företag. Utvecklingen kommer också att leda till att flera väglag sammanslås till större enheter.
Till denna utveckling kunde man hoppas att det egna kunnandet och utförandet skulle öka så, att vägdelägarna i större omfattning skulle börja utföra arbeten själv och på talko.
Anskaffningar, material, maskiner
Konkurrensutsättning av anskaffningar har varit blygsam bland väglagen. Man köper sand och grus av samma leverantör. Snöröjningen sköts år efter år av samma entreprenör liksom
sand-ningen. Väglaget täcks inte byta, trots att man kunde få en förmånligare entreprenör eller bättre kvalitet för samma kostnad. I flera väglag har det gått så, att de dyra leverantörerna byts ut först då en utomstående person, som vägdisponent eller dylikt, börjar ta hand om anskaffningarna.
En professionell vägdisponent har inte samma bromsklossar för sitt agerande.
Det är också bra att tänka på om det krossgrus, sand och grus som man använder av rätt kvalitet och om det används rätta mängder och om arbetena utförs vid rätt tid. En del vägar sladdas till och med onödigt ofta om tillgången på vägsladdning är god.
Hyvling av vägen utförs ofta inte alls på vägarna, trots att åtgärden tillsammans med dammbindning minskar det övriga behovet av underhåll.
Hyvling vid rätt tid på våren och samtidig spridning av salt kan vid gynnsam väderlek vara tillräckligt för hela sommaren. Lämplig utrustning för vägsladdning kan också innebära betydande inbesparingar. Det finns många sätt att effektivera verksamheten.
I följande kapitel presenteras de viktigaste un-derhållsarbetenas betydelse och de mest allmänna sätten att utföra arbetena. Syftet är naturligtvis att minska på onödigt gräl om behovet av olika arbeten och om arbetssätt. Mera detaljerade anvisningar ges i Vägföreningen i Finlands guide Yksityistien kunnossapito.