3.4 Grundskolan tar form och lärarförbunden konsolideras
År 1918 tillsattes en skolkommission i syfte att reformera det svenska skolväsendet och avskaffa parallellskolesystemet. En sexårig folkskola påbyggd med en fyraårig realskola och möjlighet att gå vidare till treårigt gymnasium blev kommissionens förslag. Läroverkslärarna var emot reformen, men folkskollärarna och de högre kommunala skolornas lärare var för förslaget. Den så kallade lektorsdebatten blommade upp inom Läroverkslärarnas Riksförbund som 1913 bytt namn från Svenska Läraresällskapet. Frågan handlade om gränsdragningen mellan adjunkter och lektorer och vilken utbildningsgrad som skulle gälla för en lektor – licentiat eller filosofie doktor. Förbundet gav ut tidningen Tidning för Sveriges läroverk, och intressegrupper och föreningar av läroverkslärare och rektorer bildades. Dessa grupper intog en kulturkonservativ position med det klassiska bildningsidealet som förebild. Lönefrågan fortsatte att vara aktuell, och en kommitté tillsattes utan att några samförståndslösningar hittades. För kvinnor förbättrades situationen något och det blev möjligt att söka adjunkts- och lektorstjänster. Småskollärarutbildningen förlängdes och knappt tjugo år senare, 1937, beslutade riksdagen om lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare. (www.lararnashistoria.se, 2014e; Ullman, 1997.)
Under 1940-talet utgjordes det svenska utbildningssystemet, utöver den sjuåriga folkskolan, av sju andra skolformer som till exempel fyra och femårig realskola, praktisk realskola, sex- och sjuårig flickskola med flera skolformer. Parallellskolesystemet löpte således parallellt med folkskola och realskola efter årskurs fyra. Detta innebar ett svåröverskådligt system som orsakade splittring. Ett grundläggande ideologiskt skäl till att reformera systemet var att skapa en mer jämlik demokratisk skola, vid sidan av faktorer som ökad befolkning, urbanisering och behovet av att samplanera utbildning och arbetsmarknad. (Lundgren, 1979.)
En skolutredning tillsattes 1940, vars syfte var att utreda och modernisera utbildningsväsendet och öka rekryteringen till högre ut-bildning bland befolkningen på landsbygden samt i de lägre inkomst-skikten. Av utredningens ledamöter var merparten läroverks- och uni-versitetslärare, vilka var motståndare till att reformera och ville behålla parallellskolesystemet. Folkskollärarna som var i minoritet var däremot för en reformering. Fem år senare tillsatte den socialdemokratiska
93
regeringen en parlamentariskt sammansatt skolutredning – 1946 års skolkommission (SOU 1948:27). Denna skulle lägga grunden för den nioåriga obligatoriska grundskolan, och 1950 infördes enhetsskolan på försök. Demokratisering var ett centralt begrepp. Politiskt nådde man dock ingen överenskommelse, och 1957 tillsattes en ny skolberedning, den så kallade Visbykompromissen, och nu enades partierna. Läroverks-lärarna var dock fortsatt motståndare medan folkskolLäroverks-lärarna och små-skollärarna stödde förslaget (Linde, 2005; Lirén, 2014b).
År 1962 fattade riksdagen beslut om den nya grundskolan, vilket blev inledningen på en rad reformer av hela utbildningsväsendet under de kommande decennierna. Grundskolan ersatte folkskolan, fortsättnings-skolan, högre folkskolan och den allmänna realskolan. Detta skedde i bred politisk enighet (Persson, 2008). Läroverkslärarnas Riksförbund som varit motståndare till reformen menade att resurserna var otillräckliga och kompetensutvecklingen bristfällig. Förbundet framhöll också att utvärderingarna av enhetsskolan visat sämre resultat för eleverna än realskolan, och att införandet av grundskolan byggde på andra behov som till exempel större barnkullar (www.lararnas-historia.se, 2014f).
När den nya grundskolan infördes bildades tre nya lärarkategorier:
lågstadie-, mellanstadie- och högstadielärare. Småskollärarutbildningen förlängdes till tre år och vidareutbildade folkskollärare kunde undervisa på högstadiet. Diskussioner om en ny lärarutbildning fördes och hade funnits med redan i 1946 års skolkommission (Persson, 2008). En gymnasieutredning tillsattes 1960 i syfte att modernisera och bredda gymnasieutbildningarna. Debatten om enhetsskolan pågick dock fortfarande, och Läroverkslärarnas Riksförbund15 motsatte sig beslutet att avskaffa studentexamen (Carle, Kinnander & Salin, 2000). År 1963 bytte förbundet namn till Lärarnas Riksförbund (LR) efter att begreppet läroverk tagits bort ur skolstadgan (www.lr.se, 2019-04-22), och samma år bildades också Sveriges Lärarförbund.16
15 Läroverkslärarnas Riksförbund bestod nu av Lektorernas förening, Allmänna Adjunkts-föreningen samt Sveriges Yngre Läroverkslärares Förening.
16 Sveriges Lärarförbund bestod nu av Sveriges Folkskollärarförbund och Sveriges Folk-skollärarinneförbund. År 1967 går Sveriges Småskollärarinneförbund också samman med detta förbund.
94
Lärarnas Riksförbund beskriver sig i sina böcker som opinionsbildare med en målmedveten politik sedan starten, men de ser sig samtidigt som förlorare från slutet av 1960-talet då utjämningspolitik dominerat löne-bildningen. Under 1960-talet skedde förändringar i arbetsrätten och offentliganställda fick konflikt- och förhandlingsrätt. Huvudavtal som reglerade förhandlingsformerna upprättades mellan parterna på det statliga och kommunala området gällande frågor om verksamheten och de anställdas villkor. Lärarorganisationerna byggde ut sina lokal-avdelningar och ombud utbildades. (Carle, Kinnander och Salin, 2000.) År 1972 var parallellskolesystemet avvecklat. SIA-utredningens slut-betänkande och LUT 7417 föreslog stora förändringar inom den grund-läggande utbildningen. Utredningen pläderade för borttagande av stadiegränserna och att lärare skulle undervisa i hela grundskolan.
(www.lararnashistoria.se, 2014g). Helhetssyn på eleven var honnörsord liksom samverkan mellan skolan och lokalsamhället (Prop. 1975/76:39;
SOU 1978:68). Lärarnas Riksförbund kritiserade minskningen av ämnes-studier. De vände sig dock samtidigt mot folkskollärarnas möjlighet att vidareutbilda sig med full lön för att kunna tjänstgöra vid grundskolans högstadium, och såg detta som konkurrens med de akademiskt utbildade adjunkterna. Förbundet betonade vikten av vetenskapligt fokus på skolan och framhöll att en särskild institution med ansvar för lärares vidareutbildning behövde skapas. Efterkrigstidens breda parla-mentariska utredningar med sakkunniga och fackliga representanter ersattes av nya former som minskade utrymmet för kompromiss-överenskommelser inom utbildningspolitiken (Carle, Kinnander & Salin, 2000).
De genomgripande skolreformerna hade tagit bort grunderna för lärar-uppdelningarna i folkskollärare, läroverkslärare och praktisk-estetiska lärare och en ny lärartradition hade grundats. Ett samgående mellan Lärarnas Riksförbund och Sveriges Lärarförbund diskuterades och utreddes i början av 1970-talet, men detta blev aldrig av då förbunden representerade alltför olika värderingar, skriver LR. Förslag till en ny lärarutbildning presenterades vilken innebar att lärarens roll som fostrare och handledare lyftes fram medan ämneskunskaperna tonades ned. Lärarna skulle undervisa i hela grundskolan och stadierna togs bort.
Många remissinstanser var kritiska, bland annat LR som presenterade en
17 SIA är förkortning för Skolans inre arbete som diskuterades i 1974 års lärarutbildnings-utredning, LUT 74.
95
egen modell med 1–6 och 4–9-lärare, vilken senare kom att föreslås i propositionen, skriver förbundet (Carle, Kinnander & Salin, 2000). Sam-tidigt som 1970-talet stärkt arbetsrätten med medbestämmandelagens införande så skulle 1980-talets besparingar inom svensk statsförvaltning komma att märkas. Åtstramningarna tog sig uttryck bland annat genom avskaffandet av det så kallade B-avdraget, vilket innebar att lärare kunde fortbilda sig med full lön. Lärarnas fortbildning blev nu kommunernas ansvar (Johansson & Fredriksson, 1993).