• hur lärarkårens stratifiering och inbördes relationer påverkat de fackliga professionskraven
• hur krav på utbildningspolitiskt inflytande kommit till uttryck.
Professionaliseringen diskuteras mot bakgrund av hur ideologiska, politiska och samhälleliga strömningar påverkat. Abbott (1991) fram-håller att professionalisering inte är någon rätlinjig process, men att ett antal händelser – i denna studie benämnda aspekter – äger rum i processen. Dessa aspekter är: ett yrkes organisering, viljan till kontroll över arbetet och framväxten av skolor och utbildningsinstitutioner, vilka diskuteras översiktligt i detta kapitel. Utöver dessa framhåller han framväxten av professionsdominerade arbetsplatser, licensiering och etablerandet av vetenskaplig kunskap. I offentligheten formuleras professionens krav, vilka kan omsättas i lagstiftning och bidra till en stärkt legitimitet (Abbott, 1988, 1991). I likhet med Abbott menar också Sarfatti Larson (2018) att den professionella statusen är beroende av relationen till staten. De professionella kraven riktas mot staten som garant för principer som omfattar det professionella projektet. Det professionella projektet är i högsta grad ett politiskt projekt.
3.1 Läroverkstradition och folkskola
Utbildningsfältet i Sverige har en lång historia (Lindensjö & Lundgren, 2000; Lundgren, 1979, 1983), men först på 1800-talet skedde en upp-delning i kategorier av utbildning i samband med massutbildningens ex-pansion. Detta genomfördes med ideologiska förtecken (Nilsson-Lindström & Beach, 2013). I slutet av 1800-talet och början 1900-talet organiserade sig både kapitalister och arbetare, och i dessa folkrörelser grundades till exempel fackföreningar, kvinnoförbund, frikyrkor och nykterhetsförbund. År 1880 bildades Sveriges Allmänna Folkskollär-förening (SAF) som det första fackliga lärarförbundet. Fyra år senare bildades Svenska Läraresällskapet för läroverkslärarnas lektorer och adjunkter, som ett av de första akademikerförbunden i Sverige. Med sina skilda ursprung i folkbildningstradition och läroverkstradition har för-bunden återkommande varit i konflikt i politiska och fackliga frågor (Johansson & Fredriksson, 1993). Persson (2008) konstaterar emellertid i sin avhandling ”att lärarna genom sina föreningar och förbund utgjorde en väsentlig kraft i utformningen av den svenska skolan, men också att
83
kårens arbete i förlängningen hade en politisk påverkan.” (Persson, 2008, s. 22).
Läroverkslärarnas historia går tillbaka till medeltiden och har sitt ur-sprung i de tidiga domskolorna och katedralskolorna. Dessa var en del av den högre utbildningen som uppstod i kyrkans regi i stiftsstäderna under 1200-talet. År 1571 instiftades en skolordning för de första lärdomsskolorna (Carle, Kinnander & Salin, 2000, 2014). Reformationen medförde en utveckling av offentlig planering inom skolutbildning, och administrativa organ och kommittéer utarbetade kursplaner och rikt-linjer för läroplaner (Hopmann, 1999). Ansvaret delades mellan stat och kyrka såtillvida att kyrkan föreslog syfte och inriktning för verk-samheten, staten fastställde detta och kyrkan administrerade och genom-förde undervisningen (Persson, 2008).
Under 1600-talet grundades gymnasier i många svenska städer, vilka riktade sig till de högre ståndens ämbetsmän ur adeln och prästerskapet, och det första systemet med ämneslärare byggdes ut. Denna tidiga skol-reglering var en del av den rådande kyrkoordningen. Latin, grekiska och hebreiska samt läsning av bibeln och katekesen utgjorde under-visningen. För borgarklassens barn inrättades så kallade trivialskolor, vilka i stiftsstäderna kom att kallas för katedralskolor. I dessa skolor bedrevs studier i grammatik, retorik och dialektik. Vidare inrättades så kallade apologistskolor med mer praktisk utbildning. Lärarlönerna var låga och läraryrket sågs som en etapp på väg till prästyrket. Under 1600-och 1700-talet reglerades även den så kallade allmogens grundläggande undervisning i kristendom genom hemundervisning och husförhör.
Kyrkans makt var fortfarande stor inom utbildningsväsendet under 1700-talet, och statskyrkans inflytande ökade genom 1724 års skol-ordning, vilken stipulerade att lärarna inom den högre utbildningen skulle utses av biskoparna och inte av kungen. (Carle, Kinnander & Salin, 2000; Larsson & Prytz, 2011; Lirén, 2014a.)
Läroverkslärarnas roll beskrivs som betydelsefull. Med sin höga kom-petens utbildade dessa lärare de blivande ämbetsmännen i byggandet av statsapparaten där vetenskapliga kunskaper och byråkrati utgjorde nödvändiga byggstenar. (Brante, 2014a.)
Under 1800-talet utmanades dock den kyrkliga dominansen, dels av en framväxande liberal ideologi som förespråkade en allmän medborgerlig folkskola, dels av en framväxande borgarklass. Denna samhällsklass fick
84
stort inflytande i riksdagen och bidrog, tillsammans med bondeståndet och radikala personer inom adeln, till att utmana de strukturella villkoren inom utbildningen (Linde, 2005; Persson, 2008). Den klassiska bildningen som tidigare varit förbehållen adeln och prästerna måste nu ge plats för andra samhällsklassers krav på bildning, teoretisk kunskap och kvalifikation (Lundgren, 1979). Detta medförde att utbyggnaden av skolor expanderade med den nya medelklassens krav på utbildning och inflytande, och krav ställdes på en mer moderniserad kursplan samt fler utbildningsvägar inom den högre utbildningen. År 1809 lades ett riksdagsförslag om en skola för folket, och en utredning i syfte att reformera skolväsendet tillsattes tre år senare under benämningen 1812 års uppfostringskommitté. Det skulle dock dröja till 1842 innan riksdagen beslutade om en allmän och obligatorisk folkskola för barn som inte gick i läroverket, i enskild skola eller undervisades i hemmet (Carle, Kinnander & Salin, 2000).
Genom inrättandet av folkskolan visade staten att den tog ansvar för medborgarnas utbildning, även om kyrkans inflytande fortfarande var stort (Persson, 2008). Folkskolans införande, menar Linde (2005), kan också ses som ett sätt för storbönderna och adeln att hantera ett växande proletariat på landsbygden, vilket uppfattades som hotfullt för de besuttna. En lösning på problemet var att sätta de unga i skolan som ett sätt att disciplinera de fattiga på landsbygden (Linde, 2005).
Folkskolläraryrket etableras
Folkskolläraryrket växte fram som ett nytt yrke, och från 1843 ålades domkapitlen att instifta ett folkskollärarseminarium i varje stiftsstad och utse en seminarieföreståndare för att undervisa de blivande lärarna.
(Persson, 2008.)
”Genom att skapa en särskild auktorisation av läraren, och tilldela seminariet exklusiv rätt att utfärda denna auktorisering, skiljs läraren ut som den som har rätten att ta anställning i folkskolan.
Lärararbetet är på väg mot en profession.” (Linné, 1996, s. 342.) Folkskolestadgan stipulerade att det i varje socken skulle finnas minst en skola och att domkapitlen skulle möjliggöra för dem som vill bli folkskollärare (Persson, 2008). När den svenska folkskolan nu etablerats för de breda folklagren var syftet, förutom att ge basfärdigheter i skrivning och läsning, också att fostra en moralisk värdegemenskap
85
(Lundgren, 1979). Det faktum att läraren enligt folkskolestadgan skulle vara examinerad beskriver Florin (1987) som en central faktor för den professionella utvecklingen och yrkets anspråk på en kunskapsbas.
Noggranna meritvärderingar gjordes vid tillsättningar och befordringar, även om oexaminerade lärare anställdes under folkskolans första skede (ibid.). I Linnés avhandling framgår att i riksdagsprotokoll från 1840 och 1841 stod att läsa:
’Det är en allmänt erkänd sanning, att framgången af all slags undervisning till hufvudsaklig del beror på lärarens skicklighet.’
(Linné, 1996, s. 47.)
Tiden runt 1840-talet kan ses som en brytpunkt, och de liberala idéerna medförde också förändringar för lärdomsskolan (Larsson & Prytz, 2011;
Persson, 2008). Så kallade elementarläroverk infördes, vilka ersatte trivialskolorna, och 1849 beslutade riksdagen att gymnasiet och apolo-gistskolan skulle slås ihop. En ny skolordning infördes 1856 med ett tioårigt statligt finansierat läroverk med reallinje och latinlinje. Detta innebar en ny medborgarutbildning med grundläggande vetenskapliga kunskaper. Staten stärkte sitt inflytande över utbildningen, och statliga bidrag gavs till byggandet av läroverken vilka expanderade i antal.
Lärarnas villkor förbättrades och läroverkslönerna motsvarade lägre statliga ämbetsmäns. Det var dock stora ekonomiska skillnader mellan läroverk och folkskola vid slutet av 1800- och början av 1900-talet. År 1870 gick ungefär sjuhundra tusen elever i folkskolan och trettioentusen elever i läroverket, samtidigt som de statliga anslagen till läroverken var mer än tre gånger så stora som till folkundervisningen (Larsson & Prytz, 2011; www.lararnashistoria.se, 2014a).
Utbildning som makt och makten över utbildning
Skillnaden mellan läroverk och folkskola fördjupas i Ullmans av-handling (1997) om rektorstiteln, dess ursprung och bärare. Förändring-en av rektorsämbetet från medeltidFörändring-en och framåt är Förändring-en spegel av läroverkslärarnas och folkskollärarnas historia, som framträder i lärar-förbundens texter. Klyftan mellan dessa skolformer manifesteras på ett tydligt sätt genom framväxten av folkskolans ledare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Läroverkets lärare och rektorer utgjordes fram till de första decennierna på 1900-talet av en liten manlig bildningselit med utbildningskrav motsvarande doktorstitel, medan folkskolan när den inrättades saknade fackmässig ledning. Så
små-86
ningom tillsattes skolledare för folkskolan vilka rekryterades bland överlärare och skolinspektörer. En förändring skedde också när det gällde tillsättningen av läroverkets rektorer. Genom 1724 års skol-ordning hade biskopen utsetts till den högste chefen för läroverket och haft titeln eforus. I enlighet med 1856 års läroverksstadga skulle rektor för elementarläroverket fortfarande utses av domkapitlet, medan det högre läroverkets rektorer utsågs av Kunglig Maj:t, vilket var en markering för rang och exklusivitet. Ullman påpekar att rektorernas position förstärktes under 1800-talet, och att rektorerna i det högre läro-verket ofta hade ett kollegialt förhållande till ministrarna i det ny-etablerade Ecklesiastikdepartementet som regelbundet kallade rektorer-na till överläggningar. (Ullman, 1997.)
Under slutet av 1800-talet, framhåller Ullman (1997), ville folk-skollärarna förändra ledningen i folkskolan från akademiskt utbildade folkskoleinspektörer och kommunala skolledare, som man menade saknade kännedom om folkskolans undervisning, till förmån för folkskollärare. Ett kåretos växte fram i folkskollärarkåren som bevakade tillsättningarna, och nedsättande beskrivningar av de akademiskt utbildade skolledarna märktes. Epitet som ’graduerad nolla’ och
’ograduerad förmåga’ stod att läsa i Svensk Lärartidning, skriver Ullman (1997, s. 89). Denna starka kollegialitet betonade vikten av att inte svika sitt ursprung, och Fritjuv Berg framstod som ett ideal härvidlag.
(Ullman, 1997.)
Under de första decennierna av 1900-talet stärkte emellertid de kommunala folkskoleinspektörerna sin ställning som folkskolledare, men de ingick i en annan diskurs än läroverksrektorerna, påpekar Ullman (1997). När Kungliga skolöverstyrelsen bildades 1920, genom en sammanslagning av Läroverksöverstyrelsen och Folkskolöverstyrelsen, fanns farhågor bland läroverkslärarna och deras rektorer att de lägre utbildade folkskollärarna nu skulle kunna bli rektorer vid läroverket. Ett spänningsförhållande mellan stat och kommun och mellan stat och kyrka uppstod. Folkskollärarna var däremot positivt inställda till den gemensamma överstyrelsen. Denna skillnad i inställning kom att leva kvar under reformeringen av utbildningsväsendet under 1900-talet, där folkskolans ledare såg positivt på reformeringen medan läroverkets rektorer tillsammans med sina lärare blev motståndare. (Ullman, 1997.) Skolinstitutionernas historia som skisserats ovan, samt makten och kontrollen över utbildningen, kan med ett läroplansteoretiskt perspektiv
87
ses som en kamp om vad som är värt att veta (Lindensjö & Lundgren, 2000). Den utbildningsmässiga reproduktionen med avstamp i 1800-talets folkskola aktualiserade statens behov av att konsolideras och förmedla en moralisk utbildning med Gud och fosterlandet som två huvudkomponenter. Detta skedde samtidigt som jordbrukssamhället övergick i ett industrisamhälle. I denna omvandling uppkom nya sam-hällsskikt, krav på demokratisering samt förändrade juridiska och politiska maktförhållanden som ställde krav på utbildning. När re-produktionen av de kunskaper och färdigheter som ansågs vara nöd-vändiga för individer och grupper övergick från familjen till staten, blev frågorna om utbildningens innehåll föremål för maktkamp. Här uppstod en strid som pågick i den politiska och offentliga debatten. Detta i sin tur aktualiserade behov av att mobilisera stöd för en viss utbildnings-riktning. En viktig faktor för utbildningstraditioner är läraren och hans eller hennes utbildningsbakgrund och sociala härkomst. Dessa faktorer har betydelse för om läraren känner identifikation med makten eller ej (Bernstein & Lundgren, 1983).