ses som en kamp om vad som är värt att veta (Lindensjö & Lundgren, 2000). Den utbildningsmässiga reproduktionen med avstamp i 1800-talets folkskola aktualiserade statens behov av att konsolideras och förmedla en moralisk utbildning med Gud och fosterlandet som två huvudkomponenter. Detta skedde samtidigt som jordbrukssamhället övergick i ett industrisamhälle. I denna omvandling uppkom nya sam-hällsskikt, krav på demokratisering samt förändrade juridiska och politiska maktförhållanden som ställde krav på utbildning. När re-produktionen av de kunskaper och färdigheter som ansågs vara nöd-vändiga för individer och grupper övergick från familjen till staten, blev frågorna om utbildningens innehåll föremål för maktkamp. Här uppstod en strid som pågick i den politiska och offentliga debatten. Detta i sin tur aktualiserade behov av att mobilisera stöd för en viss utbildnings-riktning. En viktig faktor för utbildningstraditioner är läraren och hans eller hennes utbildningsbakgrund och sociala härkomst. Dessa faktorer har betydelse för om läraren känner identifikation med makten eller ej (Bernstein & Lundgren, 1983).
3.2 Lärarförbunden växer fram
Redan tidigt under 1800-talet hade lärare samlats och hållit möten för att diskutera pedagogiska och fackliga frågor, och föreningar och sällskap hade bildats. (Johansson & Fredriksson, 1993.)
När Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) bildades 1880 var utbildningsväsendet segregerat, och det var stora löneskillnader mellan folkskollärare och läroverkslärare. SAF blev en aktiv opinionsbildare för folkskolan och folkbildningen, och förbundet gav ut tidskrifter och skön-litteratur på eget förlag.13 En annan viktig fråga vid sidan av folk-bildningen handlade om hur folkskollärarnas ställning skulle kunna för-bättras (www.lararnashistoria.se, 2014b; Ringarp, 2011). Fridtjuv Berg14,
13 Exempel på skrifter som förbundet publicerade: Svensk läraretidning som kanal för folkskollärarnas frågor, Pedagogiska skrifter som den äldsta pedagogiska tidskriften i Sverige samt bokutgivning av SAGA-serien för att främja läsning. Förbundet ordnade också fortbildningskurser för lärare. (www.lararnashistoria.se, 2014h.)
14 Fridtjuv Berg har kallats ’den svenska grundskolans fader’. Han var en förgrundsgestalt inom folkskolans lärarkår och var under flera år ordförande i SAF. Han var även riksdagsman för liberalerna och ecklesiastikminister under åren 1905 och 1914 och tog
88
som senare utsågs till ecklesiastikminister, blev ordförande i förbundet och argumenterade för att utbildning var en jämlikhetsfråga och drev frågan om en gemensam bottenskola för alla elever (Berg, 2014; Linde, 2005; Persson, 2008).
Ett viktigt forum för lärarna var de nordiska skolmöten som anordnades från 1870-talet och kom att bli betydelsefulla vid tiden sekelskiftet 1800 till 1900. Mötena arrangerades vart femte år i de nordiska huvudstäderna och samlade tusentals lärare från olika skolformer med olika ut-bildningsbakgrund. Vid mötena diskuterades pedagogikens senaste rön.
Både folkskollärare och seminarielärare liksom doktorer och professorer deltog. Mötena visar således att det tidigt fanns ett intresse hos olika utbildningsprofessioner att i ett internationellt sammanhang diskutera skolans organisation, innehåll och metodik. Skolmötena var också politiska och utgjorde ett forum för att debattera framtidens skola där skilda perspektiv kunde dryftas. Idealet var en gemensam skola för alla samhällsklasser, en enhetsskola eller bottenskola, som från svenskt håll representerades av Fridtjuv Berg. (Landahl, 2015.)
Vid den här tiden runt 1880 utgjordes lärarkåren i Sverige av fyratusen folkskollärare och av dem var tio procent kvinnor. När Svenska Lärare-sällskapet grundades 1884 uppgick medlemsantalet till åttahundra manliga lektorer, adjunkter och rektorer (Carle, Kinnander & Salin, 2000). Läroverksläraren var i likhet med läroverksrektorn en välutbildad man från de övre samhällsskikten, som Persson (2008) beskriver det, med en doktors-, licentiat-, eller en filosofie kandidatexamen. För en ordinarie lektorstjänst vid läroverken krävdes studier i latin, grekiska, historia, filosofi, matematik plus något naturvetenskapligt ämne. Ett års provtjänstgöring blev också krav efter 1865 (Larsson & Westberg, 2011;
www.lararnashistoria.se, 2014a). Svenska Läraresällskapet knöt inter-nationella kontakter med exempelvis Tyskland och gav ut Pedagogisk Tid-skrift, och förbundet diskuterade till exempel frågor om undervisnings-skyldighet, lärarutbildning, tjänster och tjänstegrader (Carle, Kinnander
& Salin, 2000).
initiativ till 1906 års undervisningskommitté, vilken ledde fram till en ny läroplan för folkskolan och en förbättrad folkskollärarutbildning. Hans mest kända skrift är ”Folk-skolan som bottenskola”, 1883. Han medverkade också som författare i Barnbiblioteket Saga. (www.lararnashistoria.se, 2014c.)
89
Sveriges Allmänna Folkskollärarförening arbetade för att stärka folk-skolans och lärarnas ställning. Med Fridtjuv Berg som ecklesiastik-minister kom en lärarrepresentation till stånd i skolråden, och en folkskoleöverstyrelse instiftades där två representanter för SAF skulle ingå. Fridtjuv Berg argumenterade för att sorteringsskolan och parallell-skolesystemet var till skada för samhället, och dessa idéer fick stöd hos folkrörelserna, liberalerna, arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Han yrkade dock på högre lön för manliga folkskollärare vilket förorsakade splittring i folkskollärar- och småskollärarkåren. Under hela 1800-talet var lönerna en het fråga. Trots att lärarlönerna steg under den senare delen av 1800-talet märktes stora löneskillnader. Vid 1900-talets början uppgick statens budget till nittio miljoner kronor varav fem miljoner gick till cirka ettusen läroverkslärare och fyra miljoner avsattes till hela folkskolan. År 1904 beslutade riksdagen om en ny lönereglering för läroverkslärarna. Slutlönen för en adjunkt uppgick därmed till femtusen kronor och en lektorslön till sextusen kronor. Folkskollärarens ingångslön var vid sekelskiftet drygt en tredjedel och slutlönen en fjärdedel av adjunktens lön. Småskollärarnas löneläge var under exi-stensminimum och pensionen uppgick vid femtiofem års ålder till etthundrafemtio kronor år 1888. Småskollärarinnornas ställning stärktes dock något i slutet av 1800-talet, då krav på utbildning och anställnings-trygghet infördes och möjligheten att avskeda småskollärarinnor vid giftermål avskaffades. (www.lararnashistoria.se, 2014a, 2014b, 2014c, 2014d.)
Trots dessa förbättringar uppgick småskollärarinnornas lön runt sekel-skiftet 1900 till endast hälften av vad en folkskollärare tjänade. För kvinnliga folkskollärare var läget ett annat. De rekryterades i hög grad från medelklassen, eftersom folkskolläraryrket var en av få yrkesvägar för dessa kvinnor. En hierarkisering av folkskolläraryrket uppstod nu klassmässigt och könsmässigt, där folkskollärarinnor hade högre socialt kapital och högre status än småskollärarinnor som hade lägre och sämre sociala villkor. År 1906 bildade de kvinnliga folkskollärarna Sveriges folkskollärarinneförbund, och 1918 bildades Sveriges småskollärarinne-förbund på grund av missnöje med den förda lönepolitiken som drevs av SAF (Persson, 2008). Persson skriver:
De ekonomiska förhållandena var också samtidigt nära knutna till yrkets status, och därmed erkännande av den egna och yrkes-gruppens förmåga. (Persson, 2008, s. 219.)
90
Folkskollärarinnorna var politiskt offensiva liksom sina manliga kollegor. En del var feminister och arbetade aktivt för kvinnans rättig-heter, liksom Selma Lagerlöf som var verksam som flickskollärarinna innan hon blev författare på heltid. Reformarbetet lyckades dock inte utan politiskt motstånd. Persson (2008) talar om en höger- och en vänsterallians som agenter för respektive projekt – läroverket och folkskolan. Högeralliansen utgjordes av finansiell elit i adel och kyrka, vilka besatt avsevärda ekonomiska resurser och kunde grunda privata läroverk. Vänsteralliansens vision om en gemensam bottenskola var att de resursstarkas liksom folkets barn skulle gå i samma skola. Folkskol-lärarnas intresse för politisk förändring var dock inte populär överallt.
Folkskollärarna utmålades som halvbildade, skriver Persson:
Den kulturella elitens uppfattning av folkskollärarna som halv-bildade kunde därför innebära att de led brist på legitimitet och därför fick svårigheter att få gehör för sina idéer och projekt.
(Persson, 2008 s. 212.)
Sveriges Allmänna Folkskollärarförening arbetade också för en sekulari-sering av folkskolan och seminarierna. I takt med folkskollärarnas fram-gång tappade läroverkslärarna sin position, och folkskollärarna kom alltmer att överta landsbygdprästernas roll, skriver Persson (2008). För att nå framgång krävdes ett starkt gemensamt agerande, vilket dock tidvis saknades då lärarna var oense inom kåren och mötte motstånd utifrån. SAF krävde också att folkskollärarexamen skulle berättiga till universietsstudier (Persson, 2008; Sparrlöf, 2010).
Folkskolan byggdes nu på, och den så kallade kommunala mellanskolan infördes 1909, vilken gav en motsvarighet till läroverkens realexamen.
Detta var en förstärkning av parallellskolesystemet och gick emot tankarna om en gemensam bottenskola. Samtidigt som folkskollärar-kåren arbetade för att höja folkskolans ställning hade folkskollärar-kåren splittrats i flera förbund och var således inte enad. Eftersom utbildningsreformer kom att genomföras under 1900-talets första hälft, där lärarna spelade en central roll i utredningar samt återfanns på höga administrativa poster och inom politiken, måste arbetet ses som en framgång, framhåller Persson (2008).
91