I detta kapitel har en översiktlig historik presenterats. Denna ska ses som en bakgrund till diskussionen om en lärarlegitimation som tar fart i början av 1990-talet och som behandlas i nästa kapitel. I huvudsak har två av avhandlingens frågor varit i fokus i detta kapitel: Hur har de fackliga professionsstrategierna framträtt och tagits emot samt vilka olika sätt att betrakta läraryrket har kunnat urskiljas? Aspekter av professionalisering med utgångspunkt i Abbotts professionsteori (1988, 1991) som berörts i detta kapitel är: lärarnas strävan att ta kontroll över yrket genom organisering i förbund, framväxten av skolor och utbildningsinstitutioner, hur lärarkårens stratifiering och inbördes relationer påverkat de fackliga professionskraven, samt hur krav på utbildningspolitiskt inflytande kommit till uttryck. Dessa aspekter kan teoretiskt förklaras som strävanden efter professionell legitimitet (min översättning/tolkning av Abbotts jurisdiktion). Denna strävan äger rum både inom det egna yrket och dess kultur och i relation till offentligheten i form av opinionsbildning med krav på lagstiftning (Abbott, 1988).
Abbott (1991) framhåller att både funktionalistiskt och maktorienterade teoretiker tenderar att betona likartade professionsfaktorer som exempelvis organisering, utbildning, yrkesetik, och licensiering men med olika utgångspunkter. Inom den europeiska traditionen betonas dock relationen mellan staten och professionen som betydelsefull, till skillnad från inom den anglo-amerikanska där klientperspektivet är framträdande. Han påpekar också att metodologiska begränsningar finns både vid teoretiska synteser av tidigare forskning liksom i fallstudier. Hans egna empiriska analyser visar dock att faktorer som organisering, liksom utvecklandet av praktisk och teoretisk kunskap kopplade till etablerandet av institutioner, kan identifieras både lokalt och nationellt i studier av amerikanska läkare. (Abbott, 1991.)
Hur kan då dessa professionsaspekter förklaras som fackliga lärar-strategier i relation till de utbildningshistoriska reformer som kapitlet berört? Och hur kan de tolkas som ideologiska processer med utgångs-punkt i läroplansteoretiska perspektiv? Som beskrevs inledningsvis är professionalisering ingen rätlinjig process utan mångfacetterad, och den kan i perioder rymma motsatta rörelser i form av deprofessionalisering (Abbott, 1991).
98
Organisering som professionsstrategi
En analys av förbundens material och tidigare forskning visar att lärarna tidigt organiserat sig i föreningar och förbund. Lärarna träffades både nationellt och internationellt för att diskutera pedagogiska frågor i syfte att utveckla undervisningen och stärka läraryrkets ställning, och de publicerade tidningar och tidskrifter. Dessa aktiviteter kan ur ett professionsteoretiskt perspektiv ses som strategier i syfte att ta kontroll över yrket samt att värna de specifika frågor som hör till läraryrket.
Professionsstrategiernas intensitet har varierat mellan förbunden och över tid, med utgångspunkt i ideologiska och politiska förutsättningar samt möjligheter till inflytande. Läroverkslärarna som profession var fram till 1900-talets mitt stark och relativt ohotad. Kårens professionella ställning legitimerades både genom dess kunskap och utbildningsnivå samt den nära alliansen med kyrkans och statens högsta ledning som styrde läroverken. Detta gav samhälleligt inflytande och erkännande samt medförde kontroll och beslutanderätt över yrkesmässiga frågor.
Läroverken var runt förra sekelskiftet ännu inte intressanta för social-demokraterna ur ett reformperspektiv, menar Thelin (1981), eftersom eleverna utgjordes av medel- och överklass.
Folkskollärarnas kamp för professionellt erkännande från slutet av 1800-talet och framåt märktes tydligt genom kraven på en demokratisering av utbildning och ett erkännande av folkskolan. När folkskolläraryrket växte fram och etablerades som en opinionsbildare politiskt och fackligt, skedde det också inledningsvis utan konkurrens med den mång-hundraåriga läroverksinstitutionen. I takt med att kyrkans makt över utbildningen minskade ökade partipolitikens inflytande över den högre utbildningen (Florin, 2010; Fransson 2016; Lilja, 2014; Persson, 2008;
Ringarp, 2011; Torstendahl, 2008). Denna förändrade styrning banade väg för reformer som så småningom försämrade läroverkslärarnas professionella status (Thelin, 1981).
En konkurrenssituation
Så småningom uppstod en konkurrenssituation mellan läroverkslärarna och folkskollärarna i mitten av 1900-talet. Frågorna handlade om läraryrkets innehåll och skolans organisering liksom skillnader i lön och arbetsvillkor mellan lärarkategorierna. Folkskollärarnas intressen låg i linje med de politiska demokratisträvandena samtidigt som utjämnings-politiken bidrog till höjda löner och ökad status för den gruppen. Den
99
starka ställning som läroverkslärarna haft hotades nu på allvar, och politiskt fick kåren inte längre gehör för sina krav. Persson (2008) beskriver det som en politisk höger-vänsterkonflikt – läroverket kontra folkskolan. Dessa motsättningar var relaterade till klass och kön samt möjligheterna till högre utbildning, yrkesutövning och lika yrkesvillkor (Persson, 2008).
Läroverkslärarnas argumentation på den offentliga arenan blev tydlig i samband med enhetsskolans och grundskolans införande på 1950- och 1960-talet. Deras argument för parallellskolesystemets bevarande, genom att exempelvis belysa enhetsskolans sämre elevresultat i jäm-förelse med realskolans resultat, spelade dock mindre roll. Grundskolans genomförande handlade primärt om att organisera utbildningen för större barnkullar och skapa ett enhetligt skolsystem. Med grundskolans införande devalverades läroverkslärarnas kunskapsövertag och möjligheten att stänga ute obehöriga minskade. Särskiljandet av elever och den starka uppdelningen mellan lärdomsskolan och folkskolan som levt kvar inom svensk utbildning ifrågasattes. Med parallellskolans avskaffande minskade den sociala stratifieringen av eleverna som tidigare varit statusgrundande för läroverkslärarna. Dessa faktorer sammantagna beredde väg för ett skifte som förändrade maktbalansen mellan lärarkategorierna, liksom anseendet och statusen i det offentliga sociala rummet. Här kan man alltså tala om en samtidig deprofessionalisering och professionalisering inom kåren. Detta belyser en central aspekt hos Abbott (1988): Konkurrensen inom och mellan yrken som uttryck för professionell kontroll via över- och underordning.
Kapitlet visar hur synen på läraryrket förändrades under 1900-talet och att denna förändring legitimerades av politiska reformer som påverkade lärarkategoriernas status och inbördes relationer. Denna spänning levde kvar och accentuerades under slutet av 1980-talet i samband med den förändrade styrningen av skolan, där Lärarförbundet beskrevs som segrare och LR förlorare.
Sammanfattningsvis visar denna inledande tolkning av lärarnas professionaliseringssträvanden en påfallande överensstämmelse med de Abbottska utgångspunkterna. Det är då intressant att notera att Abbott (1988) – i likhet med andra professionsforskare (se t.ex. Etzioni, 1969;
Brante, 2014) – menar att exempelvis lärare, bibliotekarier och social-arbetare, till skillnad från professioner inom medicin och juridik, utgör en särskild kategori som inte följer det gängse mönstret. Argumenten hos Abbott (1988) är att dessa yrken i högre grad är knuta till en specifik
100
arbetsplats och att de är mer styrda utifrån. Resonemanget kan, enligt min mening, tyckas motsägelsefullt och kan tolkas som ett upp-rätthållande av den mytbildning som teoribildningen samtidigt ifråga-sätter.
Utbildningsideologiska förändringar
Ideologiska förändringsprocesser inom utbildningen är rörelser som pågått under hela 1900-talet. Det inledande skedet bort från kyrkans starka inflytande på 1800-talet, och så småningom grundskolans in-förande i mitten av 1900-talet, var resultatet av politiska initiativ som handlade om en demokratisering och sekularisering av skolväsendet.
I hela Europa pågick denna kamp mellan den klassiska och den reala utbildningen. Frigörelsen från kyrkan och närmandet mellan folkskolan och läroverket bottnade i de liberala idéer som hade växt fram sedan mitten av 1800-talet (Thelin, 1981).20 Med föreställningen om den
”rationella statens” inträde förändrades också relationen mellan ut-bildning och produktion. Den övergripande ideologin handlade om maktfördelningen i samhället i stort och mellan individer och grupper.
Detta berörde framför allt skolväsendet och lärarna. I denna maktstrid mellan arbetslivets krav och utbildningsinstitutionernas etablerade intressen formades nya uppfattningar och styrkeförhållanden (Bernstein
& Lundgren, 1983).
Ett demokratiskt ideal
Denna förändring i tänkandet om utbildning som inträdde i slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var revolutionerande. Som ideologisk idéströmning knöt den utbildning till framtidsvisioner för staten och individen (Lindensjö & Lundgren, 2000), till skillnad från kyrkans framtidsbild (Uljens, 2019-06-26). Utbildningen uppfattades som aktiv och progressiv och var ett instrument för utjämnande av sociala, ekonomiska och kulturella skillnader. Med statens framväxt etablerades
20 Foucault (1994) har beskrivit den kristna kyrkans makt med utgångspunkt i föreställningen att vissa individer kunnat utrustas med en särskild makt: profetens, magistratens, pastorns etcetera, vilkas mål och maktanspråk varit att frälsa individen.
I samband med upplysningen och nationalstatens tillblivelse skapades en ny slags frälsning, menade Foucault, som handlar om staten som garant för välfärd, levnadsstandard, hälsa och kunskapsutveckling.
101
skolan som institution och med organiserandet av skolsystem formades idéer om samhälle och undervisning (Lindensjö & Lundgren, 2000).
Denna nya samhällsordning innefattade framväxten av ett nytt med-borgarskapsideal, där den obligatoriska läs- och skrivundervisningen som införts under 1800-talet hade lagt grunden (Uljens, 2019-06-26). Att denna reformering av skolan under 1900-talet kunde komma till stånd berodde också mycket på den nya samhällsstruktur som skapats i slutet av 1800-talet, vilken i hög grad hade sin grund i det förändrade styrelseskicket. År 1866 hade en övergång ägt rum från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag. Detta gav möjligheter till inflytande för andra samhällsgrupper (Persson, 2008). Det meritokratiska samhället ersatte arvsbörden och språket kom nu att ersätta religionen som enhets-stiftande (Uljens, 2019-06-26).
I Sverige blev progressivismen lösningen på konflikten mellan den klassiska och realistiska läroplanen. En rationell läroplan utvecklades som byggde på vetenskapen om individers inlärning och psykologin.
Behaviorismen fick en framträdande roll som en del av ett rationellt tänkande och en positivistisk kunskapsteori (Lundgren, 1979). Den första professuren i pedagogik inrättades år 1910 vid Uppsala universitet, och Bertil Hammer, docent i psykologi, blev dess första innehavare (Uljens, 2019-06-26). Parallellt med pedagogikens framväxt som disciplin växte den demokratiska medborgarorienterade skolan fram i Sverige. Englund (1995) beskriver hur socialdemokrater och liberaler genomdrev utbildningsreformer under 1900-talet och hur undervisnings- och läroplaner fram till 1980-talet utgick från en grundtanke baserad på demokratisk medborgarfostran. Utbildning för medborgarskap ersatte den kristna underdånighetsfostran som haft en lång tradition i Sverige, och staten blev en garant för en likvärdig och demokratisk skola (Englund, 1995).
NPM som ideologi
Så småningom, under senare delen av 1900-talet, förändrades utbildningsväsendet genom inflytandet av New Public Management som var en internationell trend. Ekonomer fick ett ökat inflytande och Socialdemokraterna övertog nyliberala föreställningar i syfte att minska kostnaderna i offentlig sektor och effektivisera välfärdsstaten. De-centraliseringen av statsapparaten hämtade inspiration från närings-livet med fokus på mätbara standarder och resultat, och affärsliknande styr- och ledningsmodeller infördes. I Sverige argumenterade både
102
höger och vänster för en decentralisering och minskad detaljreglering under 1970- och 80-talet (Ringarp, 2011). ”Decentralisering blev både mål i sig och medel för att ge större utrymme för lokala behov och en effektivare förvaltning. ” (Lindensjö & Lundgren, 2000, s. 93).
Den gemensamma medborgarskolan byggd på demokratiska värdering-ar och kritiskt tänkande ifrågasattes till förmån för ett annat slags pluralism som gick i valfrihetens och decentraliseringens tecken. En övergång från public good till private good ägde rum. I detta utbildningspolitiska systemskifte fanns också en vilja till återgång till ett traditionellt skolsystem, menar Englund (1995). Bildningsretoriken som var framträdande i läroplanen för grundskolan, Lpo 94, beskriver han som ett exempel på en konservativ elitistisk hållning som exkluderar och bär på en stark återkoppling till ett segregerat samhälle. (Englund, 1995.) De politiska förklaringarna till detta systemskifte kan sägas vara ett resultat av både höger och vänster, vilket framhålls av både Lindensjö och Lundgren (2000), Ringarp (2011) samt Englund (1995). Men medan Englund hävdar att Socialdemokraterna inte kunde undgå att påverkas av de konservativa strömningarna, menar Ringarp tvärtom att social-demokraterna var pådrivande och föregick den nyliberala ideologin.
Under 1980-talet drev Sveriges Lärarförbund och Sveriges Facklärar-förbund en offensiv facklig politik med krav på gemensam slutlön för alla lärare och sänkt undervisningsskyldighet, medan konflikten med Lärarnas Riksförbund trappades upp. Denna konflikt bottnade dels i olika syn på löneutjämningen, dels i vad som skulle utmärka läraryrkets kärnuppdrag. LR:s lärare hade sett sin professionella identitet utarmas från ämneslärare vid läroverket till enhetslärare i grundskolan. Deras klassiska professionsargument om autonomi och inflytande över yrket var heller inte verkningsfulla i en tid då ekonomiska besparingar var en prioriterad politisk fråga. Båda förbunden framhåller i sina böcker att man måste ha förståelse för att läroverkslärarna upplevde en social nedåtgång genom lärarutbildningsreformerna och styrningsreformen på 1980-talet.
Lilja (2014) menar att kommunaliseringen av den svenska skolan gjorde Sverige till det mest decentraliserade utbildningssystemet inom OECD, samtidigt som lärarutbildningen blev alltmer homogen genom 1988 års lärarreform. Dessa två utvecklingslinjer – NPM-ideologin och
lärarut-103
bildningens förändring mot enhetslärare – kom att få konsekvenser och policyförväntningar på lärarna på bekostnad av ämneslärartraditionen.
Både hos det nybildade Lärarförbundet (tidigare Sveriges Lärarförbund och Sveriges facklärarförbund) och LR kommer dock 1990- och 2000-talets utbildningsdiskussion att vittna om behovet av gemensamma ansträngningar i kölvattnet av den kristematik som omger skolan och lärarna, och deras professionsstrategier blir mer unisona. Detta tar sig uttryck i professionskrav som handlar om en stärkt ämnesutbildning, utbildningsvetenskaplig forskning och lärarlegitimation. LR är ton-givande i legitimationsdiskussionen, men båda förbunden framhåller nödvändigheten av samarbete. Dessa aspekter utvecklas i följande kapitel.
104
För att lärarnas professionella kompetens och erfarenheter skall tillvaratas och våra intressen tillgodoses i denna utvecklingsprocess krävs sam-verkan och samarbete. Först då kan lärarnas professionella och fackliga styrka fullt ut komma till sin rätt.21
4 Fackliga och politiska formuleringsarenor 1992–2014
I föregående kapitel undersöktes hur lärarförbunden grundades som nationella organisationer i slutet av 1800-talet, och hur de vidare-utvecklades under 1900-talet bland annat med syfte att ta kontroll över yrkesfrågor knutna till läraryrket. Kapitlet motiverades av av-handlingens metodologiska antagande om att förankra empirisk professionsforskning både begreppslogiskt och historiskt. Vidare beskrevs hur skolans organisering och reformering ur ett nationellt perspektiv förändrade maktbalansen mellan lärargrupperna. Den tidigare starka läroverkstraditionen försvagades samtidigt som folkskol-lärarnas utbildningspolitiska kamp gav ökat inflytande. Folkskol-lärarnas krav låg i linje med den socialdemokratiska och liberala politikens strävan att demokratisera och utjämna skolväsendet, liksom lärarutbildningens förändring och anpassning till den framväxande grundskolan.
I detta kapitel beskrivs och analyseras den fackliga och partipolitiska diskussionen om lärarlegitimation mellan 1992 och 2014. Materialet utgörs av lärarförbundens verksamhetsberättelser och böcker samt av statliga policydokument som riksdagsmotioner, direktiv, utredningar och propositioner. Diskussionen berör således två policyarenor – en facklig och en statligt politisk – där de fackliga företrädarna och de politiska partierna formulerar och driver sina centrala utbildningsfrågor.
I kapitlet behandlas den del av avhandlingens övergripande fråge-ställning som berör hur relationen mellan lärarförbundens intentioner och argumentation och den statliga styrningen har gestaltats under perioden 1992 till 2014 med fokus på hur legitimationskravet som facklig professionsstrategi i
21 Citatet är hämtat ur skriften Samverkan. Avtal om bildande av Lärarförbundets & Lärarnas Riksförbunds Samverkansråd (Johansson & Romilsson, 1996/2014, s. 3).
105
relation till den statliga styrningen framträtt. I detta kapitel behandlas liksom i kapitel tre frågan: Hur framträder de fackliga professionsstrategierna och hur tas de emot? Aspekter av professionalisering (Abbott, 1988, 1991) som beskrivs och analyseras är:
• lärarlegitimation som facklig strategi för professionalisering
• organisering genom samverkan mellan förbunden
• fackens strategier för att öka inflytandet genom opinionsbildning
• utvecklandet av en yrkesetik inom förbunden
• kravet på stärkt forskningsanknytning till läraryrket.
Abbott (1991) talar om att professionalisering av yrkesgrupper sker genom händelser över tid – i denna studie benämnda som aspekter av professionalisering. I sina empiriska studier analyserar Abbott några så kallade bashändelser (basic events, Abbott, 1991, s. 355), vilka även beskrevs i inledningen till det föregående kapitlet. Hit räknar han aktiviteter för att få kontroll över arbetet genom organisering, framväxten av utbildningsinstitutioner och professionsdominerade arbetsplatser samt licensiering och utveckling av vetenskaplig kunskap.
En övergripande och central faktor för professionsframgång och stärkt legitimitet är politiskt inflytande och möjlighet att påverka lagstiftningen (Abbott, 1988). I linje med Abbott pekar Sarfatti Larson (2018) på hur professionsideologin legitimerat och legitimerar uteslutningsmeka-nismer och diskriminering av yrken – i synnerhet kvinnodominerade yrken. Både det politiska och akademiska etablissemanget är centrala aktörer för formandet av de tongivande diskurserna, framhåller hon.
Professionssträvanden är i hög grad politiska projekt och det politiska läget spelar en stor roll för mottagandet av professioners reformkrav (Sarfatti Larson, 2018).
Med utgångspunkt i detta resonemang behöver lärarförbundens pro-fessionssträvanden och kravet på legitimation analyseras både som ett politiskt och ett akademiskt projekt. Kapitlets upplägg bygger på en empirisk redovisning i kronologisk ordning, samtidigt som de fem aspekterna av professionsarbete som listats i punktform ovan presen-teras tematiskt. Kapitlet avslutas med en sammanfattande diskussion och analys.
106