Grupp 1 - Kvinnor, 65–75 år

I detta avsnitt presenteras den insamlade empirin från två respondenter tillhörande grupp 1, kvinnor i åldrarna 65–75 år. De slumpmässigt utvalda namnen till respondenterna tillhörande denna grupp är Anna och Eva. Bägge respondenter har intervjuats enskilt. Anna intervjuades via ett digitalt möte och Eva via fysiskt möte.

4.1.1 Bakgrund

Eva identifierar sig som kvinna och upplever sig som mer feminin än maskulin. Anna identifierar sig också som kvinna, men identifierar sig både som feminin och maskulin. De båda anser att deras uppväxt har präglat dem som personer. Anna har växt upp i en miljö där det har varit mycket flickor och kvinnor omkring henne då hon gick i en flickskola. Det var först när hon var i tonåren som hon började vara omkring killar. Eva, å andra sidan, förklarar att hon växte upp i en sportintresserad familj och gick således på olika sporter som främst utövades av pojkar. Efter att de tog studenten så blev Anna föräldraledig med sitt första barn, för att sedan studera ett år vid en handelshögskola. Eva började arbeta på bank direkt efter studenten.

Både Eva och Anna har arbetat länge inom bankbranschen, Anna började som 22-åring och Eva när hon var 19 år. De började arbeta med olika roller, där Anna arbetade på centralkontoret på organisationsavdelningen innan hon efter två år gick över till att arbeta på ett “vanligt”

bankkontor. Där arbetade hon på avdelningen som hade hand om utländsk valuta och växling.

Hon hade ett barn sedan tidigare och kunde under denna tid arbeta heltid, men när hon fick sitt andra barn under 1970-talet började hon arbeta deltid och fick arbeta i kassan. Här kunde hon dela en tjänst tillsammans med en annan kvinna, innan hon senare fick möjlighet att arbeta deltid utan att behöva dela tjänst och kunde arbeta på låneavdelningen. Eva började i stället som aspirant i ett år och arbetade på olika avdelningar för att prova på olika saker. Efter ett år blev hon fast anställd och fortsatte med att arbeta på olika avdelningar. Senare arbetade hon på en kombinerad roll som dels mäklare, dels på bankkontoret där hon hade ansvar för hela affären och kundens ekonomi. Eva delade också tjänst med en annan kvinna under en period,

där de båda arbetade i kassan. Eva betonar att denna möjlighet gavs till de kvinnor som hade småbarn hemma för att de skulle kunna kombinera arbetsliv och familjeliv.

4.1.2 Jämställdhet

4.1.2.1 Jämställdhet på arbetsplatsen

Arbetsmiljön beskriver Eva som fantastisk i det stora hela. Hon framför att det har varit roligt att arbeta med siffror och med trevliga arbetskamrater. Vidare säger hon att det har varit stressigt, men att man glömmer sådant med åren och hon väljer att se det positiva. Hon beskriver sina relationer med både medarbetare och chefer som positiva, med endast ett fåtal tillfällen när det inte har varit så. Hon gillade även de varierande arbetsuppgifterna och speciellt att arbeta med privatkunder då det var mer “action” än med företagskunder. Anna beskriver också sin arbetsgivare på ett positivt sätt och tyckte även hon att det var bra att man kunde byta arbetsuppgifter och även kontor om man ville, vilket hon ville då hon trivdes med variation.

När de får frågan “hur skulle du beskriva dig själv på arbetsplatsen?” anser Eva att hon alltid försökte vara positiv och glad, något som hon också fått beröm för. Hon berättar att hon alltid försökte se kunden som var framför henne och ignorera den växande kön bakom kunden, för att kunden förtjänade att bli trevligt bemött. Anna framför i stället att hon fick kommentaren

“sträng men rättvis” av en kollega och att hon tycker att det kan stämma ganska bra. Hon anser att hon var lättlärd och fick lära upp andra och identifierar sig med att vara en så kallad arbetsmyra.

Både Eva och Anna säger att de har haft ett bra förhållande med sina chefer. Båda hade manliga chefer när de började arbeta. Anna berättar att hon i perioden mellan slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet hade en andreman som var kvinna, något som hon säger var ovanligt på den tiden. Detta ledde till att hon kände att hon själv och andra kvinnliga kollegor fick mer möjligheter än vad de haft tidigare. Andremannen hjälpte henne att få en deltidstjänst utan att behöva jobba i kassan och dela tjänsten med en annan kvinna, så hon kunde jobba varje dag men kortare dagar. Anna berättar även att när hon arbetade i kassan fanns en man som tog en informell ledarroll över kassorna, trots att han inte hade en formell roll som chef. Eva förklarar att hon märkte när kvinnorna började få chefspositioner att organisationen blev alltmer jämställd, det skedde dock senare på hennes arbetsplats.

Varken Eva eller Anna beskriver att de har haft ambitionen att bli chef. De båda har prioriterat familjelivet och har således gått från att arbeta heltid till deltid. Däremot berättar både Eva och Anna att de har velat lära sig och utvecklas i deras roller på arbetsplatsen. Eva fick senare i karriären frågan om att bli gruppchef men tackade nej, med anledning att hon hellre ville ha en dag ledigt med familjen än att ta den rollen. Både Anna och Eva berättar att de gick

internutbildningar för att utvecklas; Eva gick en utbildning för att kunna bli mäklare och Anna läste ämnen som till exempel nationalekonomi genom “bank-skolan”. Både Anna och Eva känner att de hade kunnat avancera om de ville det, men Anna beskriver att det var lättare för män att avancera och att hon och hennes kvinnliga kollegor uppfattade detta som orättvist. Eva nämner att kvinnor inte fick samma chans som män att avancera men även att det låg i att kvinnor inte hade samma driv och ambition som män. Anna beskriver att vissa kvinnor hade tydliga mål och ambitioner och att det gick bra för dessa kvinnor, men att kvinnor fick anstränga sig mer än män för att nå samma position som dem.

Anna beskriver att hon pratade en del om jämställdhet då hon identifierar sig som feminist och tycker att jämställdhet var viktigt, även på 1970-talet. Hon uppfattade det som att hon pratade mer om jämställdhet än en del andra. Eva uppfattade det inte som att de pratade om jämställdhet på arbetsplatsen under 1970-talet.

“Nä det kan jag inte påstå. Nä, nä. Det var ju som jag sa de första åren, det var ju männen som var ledare om jag säger så [...].

Men sen fick ju dom cheferna mera order uppifrån, om jag säger de mer centrala kontoren då, att ni ska vara öppna för att kvinnorna vill göra intåg också. Och då märkte man faktiskt att de fick en annan attityd och ville satsa på kvinnor. Det var fantastiskt att vara med om, för det blev faktiskt så efter det. Så vi fick ju många kvinnliga kontorschefer över hela landet efter det.”

(Eva)

Anna beskriver hur hon arbetade och umgicks med både killar och tjejer. De umgicks i grupp och i grupperna var det blandat mellan könen. Eva beskriver det liknande, men betonar att det var otänkbart att hon skulle umgås med en kille själv utanför arbetet på grund av att hon befann sig i en relation. Det gick dock bra att umgås i större grupper. Både Anna och Eva beskriver deras relationer med deras kollegor som mycket positiv och att de gick ut och hade kul utanför jobbet.

På frågan om kvinnor och män har blivit olika bemötta på arbetsplatsen, på grund av deras kön, svarar både Eva och Anna nej. Anna anser att den största skillnaden mellan kvinnorna och männen på arbetsplatsen var att de fick olika löner. Hon berättar att det fanns tarifflöner, där det fanns en spalt för kvinnors löner och en spalt för mäns löner, vilket hon tyckte att var orättvist. Eva berättar att det fanns en klädkod där kvinnorna var tvungna att ha kjol eller klänning. Kvinnorna på hennes kontor bestämde sig en dag när hon hade arbetat några år att gå emot klädkoden och komma i byxor nästkommande dag. Medarbetare och chefer stirrade och ingen vågade säga något, sedan dess var mer accepterat att kvinnor bar byxor. Vidare upplever de inte att kunderna har behandlat dem annorlunda på grund av sitt kön. Eva förklarar att de

allra flesta kunderna var glada och tillmötesgående då de ville ha ett lån. De upplever inte heller att de själva har betett sig på ett visst sätt eftersom de tillhör ett visst kön, båda uppger dock att det inte är något de har reflekterat över.

4.1.2.2 Jämställdhet i familjerelationer

Både Anna och Eva hade barn under 1970-talet. Anna hade barn redan när hon började arbeta medan Eva fick barn några år efter att hon började arbeta. Anna fick dessutom ett till barn några år senare och valde då som tidigare nämnt att gå ner till deltid. Även Eva gick ner till deltid när hon fått barn. Båda två var mammalediga i sex månader och papporna till barnen utnyttjade ingen föräldraledighet. Eva berättar att hennes barn gick på dagis i ett år men trivdes inte där och att barnet då fick gå hos dagmamma i stället. Anna nämner inte något om vart barnet var under tiden som hon arbetade men säger att hon har fått en hel del hjälp av hennes mamma när det kom till VAB. Eva berättar att hon använde sig utav något som kallades för “sjukmamma”, som var en kommunanställd som kom hem och tog hand om barnet när det var sjukt, vilket möjliggjorde att hon kunde gå till arbetet. Båda två poängterar även att det inte var lätt att få ta ut någon VAB då det endast fanns ett fåtal dagar per år. Vid frågan om de trodde att ha barn i den åldern påverkade deras karriär, svarar Anna att hon inte tror att det påverkade särskilt mycket eftersom hon inte var karriärsinriktad. Eva svarade att hon inte tror att det påverkade, men påpekar samtidigt att hon satte sitt barn i första rummet och gick ner till deltid, vilket blev allt lättare allt eftersom arbetsgivaren blev mer flexibel.