Grupp 2 - Män, 65–75 år

I detta avsnitt presenteras den insamlade empirin från två respondenter tillhörande grupp 2, män i åldrarna 65–75 år. De slumpmässigt utvalda namnen till respondenterna tillhörande denna grupp är Lars och Mikael. Bägge respondenter har intervjuats enskilt och via digitala möten.

4.2.1 Bakgrund

Mikael och Lars identifierar sig båda som män och berättar att de ser sig själva som maskulina, dock lyfter Lars att han har förstått att han har en del egenskaper som tolkas vara feminina.

Respondenterna är eniga kring att omvärlden och dess uppväxt har präglat dem som individer.

Mikael upplever att hans pappa prioriterade Mikael över hans syster, att sonen var viktigare, och att denna uppfostran ledde till att han blev mer maskulin. Lars lyfter i stället att hans mamma har haft starkt inflytande på familjen, vilket ligger som grund till hans feminina drag.

Samtidigt har han märkt att han besitter flertalet av pappans personlighetsdrag och menar att anlaget barn får, även det, har stor betydelse för hur en blir som person.

Lars berättar att han studerade företagsekonomi och statistik på universitetsnivå för att sedan, vid 23-års ålder börja arbeta på bank. Mikael började i stället arbeta på bank när han var 19 år och arbetade då i två år inom branschen, för att sedan ta ett uppehåll inom just bank och återupptog finans-karriären under 90-talet.

4.2.2 Jämställdhet

4.2.2.1 Jämställdhet på arbetsplatsen

Lars och Mikaels arbetsuppgifter var något olika. Mikael arbetade på två olika platser i banken;

bankkontorets låneavdelning, där han hjälpte till med växlar eller liknande, men även en del i kassan. Lars berättar att han började arbeta på inlåningen och nämner att:

“[...] om man var kille. Då fick man börja på inlåning och om man var tjej så fick man börja i kassan”.

(Lars)

Lars berättar också att kontoren var uppbyggda med en lång disk, där varje avdelning befanns på en del av denna disk. Han förklarar också att kassan var den första delen av disken och inlåningen därefter, samt att desto längre bort i disken en anställd befann sig, desto högre i hierarkin var dem. Således befanns cheferna längst bort på disken. Mikael riktar kritik till att kvinnorna som står i kassan är de som uppmärksammas minst och får lägst lön, då de är de första som kunderna möter och tycker därför att de besitter den mest betydelsefulla rollen i företaget. Mikael lyfter, även han, den starka hierarkin som fanns och menar att det är något som utmärker bankbranschen på 1970-talet. Anställda hade stor respekt gentemot bankdirektören, vilket var den högst uppsatta chefen på kontoret. Både Lars och Mikael beskriver arbetsmiljön generellt sett som strikt. Organisationskulturen var uppbyggd av normer samt regler och en anställd fick sällan gå och prata direkt med bankdirektören, utan behövde prata med bankkamreren först, vilket var den som arbetade direkt under bankdirektören. Detta menar Mikael skiljer sig från dagens kultur inom branschen - att det finns färre som hade ställt upp och arbetat under dessa premisser idag.

När frågan kring hur de beskriver sig på arbetsplatsen ställs till respondenterna, får vi två relativt olika svar. Mikael förklarar att han arbetade mycket för att upprätthålla en god stämning och var lite utav en “pajas” som tyckte om att skämta. Lars, å andra sidan, beskriver sig själv som arbetsvillig och engagerad. Han berättar att han var rädd för att bli av med jobbet och var därför flitig, för att utmärkas bland kollegorna. Detta ledde till att Lars blev bemött av positiv respons, både verbalt från sina chefer men även genom flertalet befordringar under karriären.

Lars upplevde förtroende från sina chefer och berättar även att hans akademiska bakgrund var

unik, vilket gav honom ett försprång i karriären. Mikael däremot berättar att han inte hade några direkt uppsatta mål då han var relativt ung, utan fokuserade mer på att utvecklas. Han berättar även att hans förhållande till sin närmsta chef var relativt dåligt. Mikael beskriver sin chef som slarvig och “[…] ett riktigt stolpskott” samt berättar att chefen hade en avgörande roll i varför Mikael inte fortsatte arbeta inom banken som ung. Kommunikationen mellan chefen och de anställda var bristfällig och på grund av chefens slarv var det en del löften som inte bibehölls.

Varken Mikael eller Lars upplever att jämställdhet diskuterades på arbetsplatsen under 1970-talet. När Mikael får frågan svarar han snabbt “Nej, det fanns inte”. Bägge respondenter lyfter att andelen kvinnor respektive män på arbetsplatsen var relativt jämbördig, men att strukturen påvisade vilka roller könen förväntades ha. Några exempel är att kvinnorna stod i kassan och att cheferna nästan alltid var män - både Mikael och Lars hade enbart manliga chefer under 1970-talet. Sedan fanns även klädkoder på arbetsplatsen, männen skulle bära kostym och kvinnorna skulle bära kjol eller klänning. Mikael berättar att klädkoderna var viktiga och ibland, om en kvinnlig kollega hade en något uppknäppt blus eller liknande, kunde han ställa sig frågan huruvida kunden var på banken för att göra affärer eller enbart för att titta.

Båda respondenterna lyfter att de har umgåtts med både kvinnliga och manliga kollegor på arbetsplatsen, men svaren skiljs när det handlar om aktiviteter utanför kontoret. Lars berättar att han, vid privata sammanhang, mestadels umgicks med manliga kollegor. Mikael berättar i stället att de äldre kvinnliga kollegorna inte följde med på aktiviteter utanför arbetet, men att de yngre kvinnliga kollegorna följde med tillsammans med de manliga kollegorna och att bägge könen således umgicks i privata sammanhang.

Mikael berättar att det fanns en viss jargong hos de manliga kollegorna och att vissa manliga kollegor ibland kunde vara elaka mot de kvinnliga kollegorna, för att de ville hävda sig. Ingen av respondenterna tror dock att de har betett sig på ett visst sätt på arbetsplatsen, just för att de tillhör det kön som de tillhör. Mikael berättar även att kunderna hade olika respekt gentemot de kvinnliga eller manliga kollegorna. Om en kund kom in och var missnöjd, berättar Mikael att kunderna tyckte att “Det mycket enklare att ge sig på en tjej än att ge sig på en annan [...]”.

Om en kund agerade illa gentemot en kvinnlig medarbetare, var det ofta en manlig kollega var tvungen att gå emellan. Trots att den manliga kollegan tagit över, är det fortfarande den kvinnliga kollegan som tilldelas den negativa kritiken. Lars nämner även han att kvinnor och män ibland blev bemötta olika av kunder, men menar att åldern hos den anställde har störst inverkan på om kunden känner förtroende för individen eller inte. Lars berättar att många kunder har svårt för att diskutera privatekonomi med yngre och att “Man har förskräckligt mycket gratis när man är 60 år”.

4.2.2.2 Jämställdhet i familjerelationer

Mikael fick barn vid tidig ålder, dock bodde barnet enbart hos mamman till barnet. Det var först senare, då han fick sitt tredje barn, som han valde att börja arbeta tidigare på dagarna för att kunna spendera mer tid med familjen. Lars blev förälder vid 35-års åldern och tog tre månader föräldraledighet vilket han berättar var mycket ovanligt vid den tiden. I och med att både Lars och Mikael började kombinera arbetsliv och familjeliv först efter 30-års ålder, innebär det att det inte påverkade deras karriär under den tidsperiod som vi undersöker, 1970-talet.

På frågan om de tror att deras karriärmöjligheter har påverkats av att de fick barn så svarar Lars att han inte har märkt av det, men att han kan tänka sig att det påverkade kvinnorna. Samtidigt påpekar Lars att hans chef “såg ut som att han svalt en citron” när han berättade för honom att han ville vara föräldraledig. Chefen ville dock att han skulle komma tillbaka efter föräldraledigheten och han fick flertalet jobberbjudanden under tiden som han var föräldraledig. Mikael svarar inte uttryckligen på frågan men berättar om hur hans chef påpekade att han började kombinera arbetsliv och familjeliv.

“Min chef, han kallar ut mig på gården och så sa han ‘det var i helvete, håller du på med?’, ´Men vad menar du?’, ‘Ja, antingen har man ett jobb eller annars är man hemma och vårdar sin jävla tomtebolycka’. ‘Du kan fara åt helvete’, sa jag.”

(Mikael)