HÖGSTA DOMSTOLEN ÄNDRAR OM (?) I SANNOLIKHETSKRAVET

går att påstå att tillämpningen av de olika rekvisiten har utvecklats i en mer tillåtande riktning. Fallen presenteras för enkelhets skull i kronologisk ordning. På så vis förenklas även möjligheten att urskilja tendenser i domstolens avgöranden.

4.2 Högsta domstolen ändrar om (?) i sannolikhetskravet

4.2.1 Bakgrund

Som framgick i avsnitt 3.3.6 är sannolikhetskravet inget lätthanterligt rekvisit. En av svårigheterna har att göra med det sätt på vilket resningsinstansen ska göra prövningen. Som nämndes ovan finns det till exempel undantag till utgångspunkten om att prövningsinstansen ska utgå ifrån den ursprungliga domstolens bevisvärdering och sedan ”addera” de nytillkomna omständigheterna och bevisen.

Två fall från Högsta domstolen som berör sannolikhetskravets tillämpning är NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254.129 Omständigheterna i just dessa fall är av mindre betydelse, eftersom inget av dem renodlat handlar om resning till den tilltalades nackdel. Istället är det just de uttalanden som rör prövningen av sannolikhetskravet som är av intresse – eftersom dessa har kommit att refereras till även i senare rättsfall. Av dessa anledningar presenteras fallen relativt kortfattat.

4.2.2 NJA 2010 s. 295 – Den nionde resningsansökningen

Fallet rör en ansökan om resning till fördel för en tilltalad. Sökanden hade tidigare ansökt om resning vid åtta tillfällen, vilka alla avslagits av HD. I den ansökan som skulle prövas åberopade sökanden nytt material, men även samma omständigheter och bevis som åberopats i tidigare resningsansökningar.130 Frågan i Högsta domstolen rörde främst hur de bedömningar resningsinstansen gjort vid prövningen av de tidigare ansökningarna skulle ses i relation till den nya ansökan.

I målet gjorde HD vissa principiella uttalanden om hur prövningen av sannolikhetskravet ska gå till. Utgångspunkten är, enligt domstolen, att utredningen som presenteras i resningsmålet ska bedömas på samma sätt som kommit till uttryck i den ursprungliga domen och att ingen fristående omvärdering ska göras av den där

129 De ”namn” på rättsfallen som anges i rubrikerna för NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254 nedan (4.2.2 och 4.2.3) är mina egna och inte HD:s.

130 Att omständigheter och bevis har åberopats i tidigare resningsansökningar utgör inget hinder för att åberopa samma material i en ny resningsansökan, se NJA 1998 s. 148.

framlagda bevisningen (så långt inget nytt). Detta hindrar dock inte enligt HD att ny

utredning kan anses påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans, eller ett tidigare åberopat bevismedels bevisvärde.131 Vidare uttalade domstolen att även om utgångspunkten är att de bedömningar som gjorts av den ursprungliga domstolen ska stå fast, så kan det finnas behov för resningsinstansen att göra en viss egen

bedömning av tidigare utredning. Så är enligt HD fallet när det av den tidigare

prövningen inte framgår hur den ursprungliga domstolen värderat bevisningen. Resningsinstansen måste då väga den gamla bevisningens tyngd.132

Det som kan anses vara nytt i fråga om prövningen av sannolikhetskravet enligt HD:s domskäl i NJA 2010 s. 295 är i huvudsak tvådelat. Det första är att ny bevisning kan innebära att viss äldre bevisning behöver ses i ett nytt ljus. Det andra att resningsinstansen kan behöva göra en egen bedömning av betydelsen av ett redan prövat bevis, för det fall att det inte framgår av den ursprungliga domstolens domskäl hur beviset har värderats.

Uttalandena från Högsta domstolen preciserar sannolikhetskravets tillämpning. Att äldre bevisning kan behöva ses i ett nytt ljus på grund av senare uppkomna omständigheter och bevis är naturligt. Ett exempel skulle kunna vara att ett vittne av den ursprungliga domstolen bedömts sakna trovärdighet, men att senare tillkommen bevisning visar att vittnets utsaga var korrekt. Det vore då inte logiskt om resningsinstansen var tvungna att i sin prövning utgå från att vittnet inte ska bedömas som trovärdig. Även det andra uttalandet från HD verkar bygga på praktiska överväganden. Framgår det inte hur den ursprungliga domstolen bedömt ett visst bevis eller omständighet, och materialet är av betydelse för resningsfrågan, måste ju en uppskattning göras för att komma framåt. Samtidigt innebär lösningen att resningsinstansen riskerar landa i en annan bevisvärdering än vad den ursprungliga domstolen gjorde. I praktiken skulle det innebära ett avsteg från den bakomliggande tanken om att någon fristående omvärdering inte ska ske.

131 Skäl 14.

4.2.3 NJA 2011 s. 254 – Trippelresningen

Ytterligare en utvidgning av resningsinstansens möjligheter att omvärdera den ursprungliga domstolens bedömningar skulle komma tätt efter det första avgörandet.

Även i NJA 2011 s. 254, som rörde både resning till en viss tilltalads fördel och resning till två tidigare frikändas nackdel, gjorde HD uttalanden av betydelse för prövningen av sannolikhetskravet. I fallet upprepade HD utgångspunkten för prövningen – det vill säga att den ursprungliga domstolens utredning ska värderas och bedömas på samma sätt som görs enligt domskälen. Vidare ska någon fristående värdering av den framlagda bevisningen i resningsmålet inte göras. Högsta domstolen hänvisade sedan till NJA 2010 s. 295 för det undantag som finns: att domstolen kan behöva göra en viss egen bedömning om det av den ursprungliga domen inte framgår hur en viss bevisning har värderats, och att resningsinstansen i den situationen självständigt ska väga den gamla bevisningens tyngd. Undantaget utvidgades sedan av Högsta domstolen, som uttalade följande:

”Till det kommer att ny utredning kan påverka bedömningen av bevisvärdet av ett redan prövat bevis, och att styrkan av den bevisning som förelegat är av intresse. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningarna för resning föreligger måste den sålunda bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen eller, om sådan redovisning saknas eller inte ger tillräcklig ledning, har fastställts efter resningsdomstolens självständiga bedömning.”133

Uttalandet innebär ett utvidgande såtillvida att resningsinstansen tillåts göra en fristående värdering av såväl material som redan prövats i det ursprungliga målet som de nya omständigheter och bevis som åberopats i resningsansökan, under vissa förutsättningar.

4.2.4 En friare roll för resningsinstansen

Sammantaget innebär Högsta domstolens ställningstaganden i NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254 att den domstol som prövar en ansökan om resning till den tilltalades nackdel inte längre är lika bunden av den ursprungliga domstolens bevisvärdering. Istället finns nu förutsättningar enligt vilka resningsinstansen tillåts

att självständigt uppskatta bevisvärdet av tidigare prövad bevisning eller ändra en angiven bedömning av tidigare prövad bevisning.

Huruvida denna praxis innebär en vidgning av möjligheten att uppnå resning till den tilltalades nackdel är inte självklart. Att resningsinstansen kan göra en mer fri uppskattning än tidigare kan ju även innebära att bevisvärdet av tidigare prövade bevis och omständigheter i vissa fall anses vara lägre än vad den ursprungliga domstolen bedömde. Samtidigt handlar resningsfallen, när det gäller resning till den tilltalades nackdel, om att åklagaren åberopar bevis och omständigheter som påvisar den tilltalades skuld. Att detta material nu även uppenbarligen kan användas för att

styrka bevisvärdet av redan prövat material är enligt min mening något som kan tala för

att det efter de nämnda rättsfallen kan bli lättare än förr att uppnå resning till den tilltalades nackdel.