NJA 2013 S. 931 – MARINAFALLET

att självständigt uppskatta bevisvärdet av tidigare prövad bevisning eller ändra en angiven bedömning av tidigare prövad bevisning.

Huruvida denna praxis innebär en vidgning av möjligheten att uppnå resning till den tilltalades nackdel är inte självklart. Att resningsinstansen kan göra en mer fri uppskattning än tidigare kan ju även innebära att bevisvärdet av tidigare prövade bevis och omständigheter i vissa fall anses vara lägre än vad den ursprungliga domstolen bedömde. Samtidigt handlar resningsfallen, när det gäller resning till den tilltalades nackdel, om att åklagaren åberopar bevis och omständigheter som påvisar den tilltalades skuld. Att detta material nu även uppenbarligen kan användas för att

styrka bevisvärdet av redan prövat material är enligt min mening något som kan tala för

att det efter de nämnda rättsfallen kan bli lättare än förr att uppnå resning till den tilltalades nackdel.

4.3 NJA 2013 s. 931 – Marinafallet

4.3.1 Bakgrund

Nästa mål som kan vara värt att titta närmre på när det kommer till frågan om en eventuell utvidgning av förutsättningarna för resning är det så kallade Marinafallet.

Bakgrunden till Marinafallet är att en man, ”F.S”, åtalades för mord på sin ex-sambo, ”M.J”. Mordet skulle enligt åklagarens gärningsbeskrivning ha utförts i kvinnans hem, troligen genom att F.S skjutit henne med en pistol när hon låg i sin säng. Mannen hade sedan, enligt åklagaren, undanröjt kroppen. Vid tiden för domstolens prövning av målet var kroppen ännu ej funnen och på grund av bristande bevisning ogillade såväl tingsrätt som hovrätt åtalet.

Med anledning av att kroppen i ett senare skede hittades ansökte riksåklagaren om resning till nackdel för mannen. Som bevisning åberopade åklagaren bland annat den rättsmedicinska undersökningen av kroppen, en förnyad undersökning av telefon- och datortrafik samt ett antal vittnesmål, vilka funnits tillgängliga redan inför den ursprungliga prövningen av målet – men som inte åberopats där.

Två av vittnesmålen (vittnesmål I) rörde observationer av en man i en bil som liknade M.J:s i närheten av den plats där kroppen senare hittades. Två andra vittnesmål (vittnesmål II) rörde observationer av samma bil på en pendlarparkering

vid tågstationen på den ort där M.J bodde. Betydelsen av vittnesmål II handlade om att den tilltalade, F.S, påstod att M.J redan hade lämnat orten med tåg vid den av åklagaren påstådda tidpunkten för mordet. Därför kunde han inte vara mördaren. Åklagaren menade att detta var ett fabricerat påstående och att det i själva verket var F.S som ställt bilen på pendlarparkeringen för att få det att framstå som att M.J lämnat orten, när hon i själva verket hade mördats.

4.3.2 Ettårsfristen

Den första rättsfrågan av betydelse för Högsta domstolens prövning i Marinafallet var ettårsfristen. Anledningen till detta var att såväl vittnesmål I som II var kända redan före den ursprungliga rättegången, alltså mer än ett år innan det att resningsansökningen lämnades in. Hade man tillämpat samma riktlinje som i Pettersson-målet hade vittnesmålen underkänts, eftersom HD där uttalade att tidsfristen ska beräknas enskilt för varje åberopat bevis.

I Marinafallet valde HD att modifiera ettårsfristen. Domstolen uttalade att resningsansökningen i detta fall väsentligen grundats på ett enda förhållande – att kroppen hittats.134 Därför utgjorde ettårsfristen inget hinder mot att åberopa även bevisning som förelegat dessförinnan.

Min tolkning av HD:s tillämpning av ettårsfristen i Marinafallet är att den egentligen inte ändrar vad som uttalades i Pettersson-målet. Huvudregeln är således även fortsättningsvis att man vid åberopande av flera omständigheter och bevis beräknar fristen var för sig. Det HD lägger till är istället att, när ett av bevisen eller omständigheterna väsentligen utgör själva grunden för resningsansökan, så blir just det materialet utgångspunkten för fristberäkningen. I vilka fall man kan säga att ett förhållande väsentligen utgör grunden för en resningsansökan blir dock inte klarlagt av HD, vilket är olyckligt. Klart är dock att ettårsfristen inte utgör samma hinder för åberopandet av äldre bevisning efter Marinafallet.

Regeln kan enligt mig ha fördelar på så vis att åklagaren inte förhindras åberopa sådan bevisning som fått betydelse först i och med upptäckten av ett annat bevis, så som var fallet med exempelvis vittnesmål I. Att en man hade setts i en bil liknandes M.J på en viss plats saknade ju betydelse innan det klarlades att offrets kropp hade

dumpats i anslutning till platsen. Det naturliga vore dock att ettårsfristen i dessa fall även fortsättningsvis tillämpades strikt avseende sådan bevisning som inte har någon vidare koppling till det förhållande som väsentligen utgjorde grunden för resningsansökan. Vittnesmål II verkar nämligen inte på något vis ha fått betydelse bara för att kroppen hittats. Det är därför enligt min mening inte helt logiskt att vittnesmål II undkom ettårsfristen. Att så ändå blev fallet gör att det ytterligare går att ifrågasätta vilka verkningar denna modifikation av ettårsfristen kommer att få i framtiden.

4.3.3 Giltig ursäkt

Det andra rekvisitet som aktualiserades var huruvida riksåklagaren haft giltig ursäkt för att inte ha åberopat de olika bevisen och omständigheterna förrän nu. Här ansågs naturligtvis den rättsmedicinska undersökningen inte utgöra några problem, eftersom kroppen nyligen hittats – åklagaren hade inte möjlighet att åberopa detta bevis under den ursprungliga prövningen. Även vittnesmål I ansågs åklagaren haft en giltig ursäkt att åberopa, eftersom dessa uppgifter inte haft någon betydelse innan det att man fick vetskap om att kroppen hittats på en närliggande plats. Att åberopa en fördjupad telefon- och dataanalys ansågs dock inte haft någon giltig ursäkt, eftersom en sådan analys kunde ha genomförts innan den ursprungliga prövningen.

Gällande vittnesmål II konstaterade domstolen att uppgifterna hade betydelse redan under den första rättegången. HD menade dock att påträffandet av M.J:s kropp gav en större betydelse för vid vilken tid bilen setts vid pendlarparkeringen, eftersom det var klarlagt att M.J inte ställt bilen där själv. Därför ansågs riksåklagaren haft en giltig ursäkt.

Det som kan sägas om domstolens tillämpning av ursäktsrekvisitet i relation till vittnesmål II är att tillämpningen inte framstår som särskilt strikt. Som tidigare nämnts syftar ju kravet till att allt material av betydelse för den ursprungliga rättegången även åberopas där. En strikt tillämpning borde således ha lett till att dessa vittnesuppgifter inte tilläts åberopas. Som nämns i förarbetena är det främst när en part inte insåg betydelsen av en omständighet eller ett bevis under den första rättegången som giltig ursäkt anses föreligga, något som verkar ha varit fallet gällande vittnesmål I. Att giltig ursäkt ansågs föreligga angående vittnesmål II skulle

därför kunna tyda på att det i fortsättningen inte endast är omständigheter och bevis som av olika anledningar får sin betydelse efter rättegången som får åberopas. Istället kan även sådana bevis och omständigheter som hade betydelse även inför den första rättegången, men som därefter fått en ökad betydelse tillåtas. Viss försiktighet är påkallad avseende denna slutats, eftersom det här rör sig om en bedömning i det enskilda fallet, snarare än ett principiellt uttalande från HD:s sida. HD:s bedömning i frågan visar dock att ursäktsrekvisitet inte alltid tillämpas på ett sätt som ger fördel åt orubblighetsprincipen, så som uttalades i Pettersson-målet.135

4.3.4 Sannolikhetskravet

Även i Marinafallet fällde Högsta domstolen uttalanden om prövningen av sannolikhetskravet. Domstolen angav att utgångspunkten vid prövningen är att den ursprungliga domstolens värdering av bevisning och omständigheter inte ska omvärderas. Sedan hänvisade HD till NJA 2011 s. 254 med anledning av de undantag från huvudregeln som fastslagits i detta fall.

Med stöd av undantaget undersökte Högsta domstolen om någon av den bevisning som hade tillkommit genom resningsansökan givit upphov till ett behov av en omvärdering av den bevisvärdering som gjorts i den tidigare prövningen. Här hade den ursprungliga domstolen bland annat ansett att den framförda bevisningen om telefontrafik inte gav upphov till några säkra slutsatser om tidpunkten för M.J:s död. Vidare hade bevisningen från M.J:s sovrum inte enligt domstolen visat att åklagarens gärningspåstående varit korrekt. Båda dessa bedömningar ansåg HD kunde omvärderas, i ljuset av den nya bevisningen. HD ansåg att det genom bevisningen var klarlagt att M.J dött i sin säng och att kroppen undanskaffats. Vidare talade telefontrafiken och vittnesuppgifterna kring M.J:s bil för att någon försökt ge intrycket av att M.J hade rest bort. HD ansåg sedan att F.S kunde åläggas en förklaringsbörda kring sina förehavanden vid tidpunkten för och kring mordtillfället, vilket han inte kunde anses ha uppfyllt. Med stöd av det anförda ansåg HD att det inte var klarlagt, men ändock sannolikt, att den ursprungliga domstolen hade fällt F.S för mordet om de haft tillgång till den nya bevisningen. Resning beviljades således.

Två justitieråd var i Marinafallet skiljaktiga och ansåg att det, även med den nya bevisningen, inte gick att bevisa hur och när M.J skottskadades och vem som undanskaffade kroppen. Detta bland annat med hänvisning till avsaknaden av teknisk bevisning som band F.S till mordplatsen. Enligt de skiljaktiga var det därför inte sannolikt att F.S skulle ha dömts.

Enligt Diesen har HD i Marinafallet bäddat för en ny prövning av sannolikhetskravet – istället för att pröva om det är sannolikt att den ursprungliga domstolen hade kommit fram till en annan slutsats gör HD i fallet till stor del en egen självständig bevisvärdering. Han anser därför att reglerna i 58 kap 3 § RB borde ändras så att resningsinstansen i fortsättningen helt och hållet kan värdera bevisningen självständigt.136 Huruvida sannolikhetskravet bör ändras ligger utanför ramen för detta arbete. Här ska kort kommenteras Diesens påstående om att HD genom Marinafallet helt ändrat tillämpningen av sannolikhetskravet. Enligt min mening är nämligen denna slutsats felaktig. Egentligen tillför HD inget nytt vad gäller sannolikhetskravet i Marinafallet, domstolen tillämpar endast de riktlinjer som redan slagits fast i NJA 2010 s. 295 och NJA s. 2011 s. 254. Fallet visar dock ytterligare på att resningsinstansen har fått ett stort utrymme för en egen bevisvärdering, vilket till viss del går emot huvudregeln om att ingen fristående omvärdering ska ske. Fallet bekräftar också att de nya principerna kan tillämpas vid resning till den tilltalades nackdel, vilket inget av de tidigare fallen renodlat handlade om.