TENDENSERNA I HÖGSTA DOMSTOLEN

ursprungliga domstolen med de nya omständigheterna och bevisen hade dömt mannen för brottet.

Så som nämnts angående de tidigare rättsfallen är det svårt att dra några generella slutsatser angående domstolens bedömningar i resningsmål, särskilt angående sannolikhetskravet. I det aktuella fallet framkommer egentligen inga principiella nyheter vad gäller sannolikhetskravet. Istället rör det sig snarare om en tillämpning av redan fastslagna principer, anpassade efter de speciella omständigheterna i just detta fall. Enligt mig illustrerar dock målet på ett bra sätt hur den utveckling som skett i HD i fråga om resningsinstansens ökade möjligheter till självständiga bedömningar kan komma att användas i framtida mål om teknisk bevisning. Just teknisk bevisning kan vara av stor vikt för att bekräfta eller motbevisa uppgifter som redan prövats av den ursprungliga domstolen. Den tekniska bevisningen kan alltså i flera fall ge ny betydelse för redan prövade omständigheter och bevis och således möjliggöra nya självständiga bedömningar för resningsinstansen. Att så är fallet förstärker farhågan om att resningsärendena kan komma att öka i framtiden.

4.7 Tendenserna i Högsta domstolen

4.7.1 En utveckling i tillåtande riktning

I avsnitt tre presenterades de formella och materiella förutsättningarna för resning. Som där framgick är förutsättningarna för att uppnå resning till den tilltalades nackdel mycket stränga. Vidare finns äldre praxis där förutsättningarna tillämpas på ett strängt sätt till fördel för orubblighetsprincipen, bland annat Pettersson-målet.

I de fall som redogjorts för i detta avsnitt, kan enligt mig urskiljas en tendens mot en mer flexibel prövning av resningsrekvisiten. Det är alltså inte alltid som rekvisiten tillämpas på ett sätt som ligger närmast orubblighetsprincipen. Till att börja med har en sådan flexibilitet uppvisats gällande ettårsfristen. I Pettersson-målet uttalades att fristen ska tillämpas för varje enskild omständighet eller bevis. Detta har kommit att luckras upp – främst genom Marinafallet – där HD ansåg att fristen kunde kopplas till den viktigaste omständigheten eller beviset. Vidare har HD i flera av fallen ansett att fristen börjar löpa på ett relativt sent stadium, när åklagaren fått fullständig information om det förhållande som ansökan grundas på.

När det kommer till nyhetsrekvisitet verkar Högsta domstolen också här ha gått i en mer tillåtande riktning. Särskilt gäller detta Mordet i Kastberga, där HD behandlade nya sammanställningar och granskningar av tidigare åberopat material på ett mer tillåtande vis än man gjort tidigare.

Inte heller ursäktsrekvisitet har i HD:s senare praxis fått en särskilt sträng tillämpning. Både i Marinafallet och Mordet i Kastberga tilläts åberopandet av material som varit av betydelse redan för den ursprungliga prövningen, något som i Pettersson-målet inte ansågs godtagbart.

Även vad gäller sannolikhetskravet har det skett en förändring i praxis. Det går inte att förbehållslöst säga att det skulle röra sig om en utveckling i en mer tillåtande riktning. Vad som däremot är säkert är att vi rört oss mot en allt mer självständig resningsinstans. Framförallt efter uttalandena i NJA 2010 s. 295 och NJA 2011 s. 254 har resningsinstansens utrymme för att göra självständiga bedömningar ökat. De principer som fastslogs i dessa fall har också använts i flera efterföljande mål för att omvärdera den ursprungliga domstolens bedömning av tidigare åberopade omständigheter och bevis. Marinafallet, Mordet i Kastberga och Den nya DNA-analysen utgör alla exempel på detta. Den ursprungliga domstolen har i resningsmålen till den tilltalades nackdel oftast ansett att den åberopade bevisningen inte varit tillräcklig för en fällande dom.147 Därför blir det utvidgade utrymmet för resningsinstansen i dessa mål en möjlighet att värdera samma bevisning högre i ljuset av nya omständigheter och bevisning. På detta sätt kan alltså sannolikhetskravets nya tillämpning ha rört sig i en mer tillåtande riktning.

Den ovan nämnda utvecklingen i HD:s praxis det senaste decenniet måste enligt min mening ses mot bakgrund av den utveckling som skett och som fortsätter att ske på området för teknisk bevisning. NFC uppger bland annat att det 1991 krävdes en 1 000 gånger större DNA-mängd än vad som krävs idag för att få träffsäkra resultat. Vidare uppges att man idag arbetar med tekniken DNA-sekvensering, vilket har en potential att få ut mer innehåll ur ett DNA-prov än tidigare.148

Teknikutvecklingen skulle enligt min mening kunna innebära större möjligheter att

147 Alternativt inte funnit att bevisningen räckt för att döma den tilltalade till ett så strängt straff som åklagaren ansett nödvändigt.

klara upp äldre fall där den tilltalade i brist på teknisk bevisning inte kunnat dömas – precis så som var fallet i Den nya DNA-analysen. Detta skulle kunna innebära en ökning av antalet resningsansökningar i framtiden. I kombination med resningsinstitutets utveckling i praxis skulle detta i förlängningen även kunna innebära fler beviljade resningsansökningar.

4.7.2 Förenligheten med resningsinstitutets ändamål

I ljuset av de ovan nämnda farhågorna om ett vidgat utrymme för resningsinstitutet och en möjlig ökning av antalet resningsansökningar i framtiden kan man fråga sig hur denna utveckling står sig i förhållande till de ändamål som ligger bakom institutet.

Som redogjordes för i avsnitt två bygger resningsinstitutet på en avvägning mellan sannings- och orubblighetsprincipen. Gällande resning till den tilltalades nackdel så väger orubblighetsprincipen tyngre än sanningsprincipen. Det anses alltså vara viktigare att den tilltalades trygghet tillgodoses och att denne slipper oroa sig för nya processer i samma sak, än att man genom ett nytt avgörande kan finna den materiella sanningen. Detta har till stor del att göra med att straffprocessens rättssäkerhetsfunktion är större än effektivitetsfunktionen när en dom i ett brottmål väl har meddelats. Utvecklingen som skett i praxis det senaste decenniet talar enligt mig för att avvägningen mellan sanning och orubblighet skiftat i viss mån, på så vis att sanningsprincipen har fått större betydelse – en ofrånkomlig konsekvens av att tillämpa rekvisiten på ett mer liberalt sätt än tidigare. Hur stor skiftningen är kan givetvis inte anges på något bestämt vis. Detta innebär vidare att det inte är möjligt att med någon säkerhet slå fast huruvida utvecklingen i praxis är förenlig (eller oförenlig) med de ändamål som ligger bakom resningsinstitutet. På så vis kan man möjligen påstå att fråga III i frågeställningen till detta arbete är onödig. Jag anser dock att frågan visar att det finns en bakomliggande avvägning som Högsta domstolen måste beakta i resningsmålen. Går utvecklingen för långt i en tillåtande riktning skulle detta vara oförenligt med ändamålen bakom institutet. Svaret på fråga III är därför närmast: utvecklingen i praxis riskerar att bli oförenlig med ändamålen bakom resningsinstitutet om den blir alltför tillåtande. Det vore dock förhastat att säga att utvecklingen redan har gått så långt att den blivit oförenlig med ändamålen.

Samtidigt som Högsta domstolens avgöranden i resningsmålen rört sig i en mer tillåtande riktning håller en annan utveckling på att ta fart i Sverige. Det handlar om en eventuell förändring av straffprocessens utformning till en mer renodlat ackusatorisk modell, vilket ska presenteras nedan.