Juridiska institutionen
Vårterminen 2021
Examensarbete i processrätt, särskilt straffprocessrätt
30 högskolepoäng
Resning till den tilltalades nackdel
Användbart verktyg eller framtida rättslig anomali?
Re-opening of criminal cases to the detriment of the accused – useful tool or
future legal anomaly?
Författare: Alvin Svensson
Handledare: Doktorand Lars Edstedt
1 INLEDNING ... 3
1.1 INTRODUKTION TILL ÄMNET ... 3
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 4
1.3 AVGRÄNSNINGAR ... 5
1.4 METOD OCH MATERIAL ... 5
1.5 DISPOSITION ... 6
2 RESNINGENS ÄNDAMÅL OCH PLATS I STRAFFPROCESSEN ... 7
2.1 INLEDNING ... 7
2.2 STRAFFPROCESSENS FUNKTION OCH SYFTE I SAMHÄLLSLIVET ... 7
2.2.1 Bakgrund ... 7
2.2.2 Begreppen inkvisitorisk och ackusatorisk ... 8
2.2.3 Kort historik – Från ackusatorisk till inkvisitorisk och tillbaka igen ... 9
2.2.4 Processens funktion idag – genomslag för ändamålen bakom straffbuden ... 10
2.2.5 Brottsbekämpning kontra rättssäkerhet ... 11
2.2.6 Vad säger det oss? ... 13
2.3 HUVUDREGELN OM RÄTTSKRAFT SOM PROCESSHINDER ... 13
2.3.1 Domens rättsverkningar och den negativa rättskraften ... 13
2.3.2 Rättskraftens syfte ... 14
2.3.3 Rättskrafts- och resningsregler hand i hand ... 16
2.4 UNDANTAG FRÅN HUVUDREGELN – RESNING ... 17
2.4.1 Bakgrund ... 17
2.4.2 Kort historik ... 17
2.4.3 Det moderna resningsinstitutet ... 19
2.4.4 En skiftande avvägning – resning till fördel ... 19
2.4.5 Fördel orubblighet? – resning till nackdel ... 20
3 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR RESNING TILL NACKDEL ... 24
3.1 INLEDNING ... 24
3.2 FORMELLA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR RESNING ... 24
3.2.1 Forum och talerätt m.m. ... 24
3.2.2 Ettårsfristen ... 25
3.3 MATERIELLA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR RESNING ... 27
3.3.1 Resningsbestämmelsen ... 27
3.3.2 Omständighet eller bevis ... 27
3.3.3 Brott av viss allvarsgrad ... 28
3.3.4 Nyhetskravet ... 28
3.3.5 Giltig ursäkt ... 29
3.3.6 Sannolikhetskravet ... 31
4 RESNINGENS RESA I HÖGSTA DOMSTOLEN ... 33
4.1 INLEDNING ... 33
4.2 HÖGSTA DOMSTOLEN ÄNDRAR OM (?) I SANNOLIKHETSKRAVET ... 34
4.2.1 Bakgrund ... 34
4.2.2 NJA 2010 s. 295 – Den nionde resningsansökningen ... 34
4.2.3 NJA 2011 s. 254 – Trippelresningen ... 36
4.2.4 En friare roll för resningsinstansen ... 36
4.3 NJA 2013 S. 931 – MARINAFALLET ... 37
4.3.1 Bakgrund ... 37
4.3.2 Ettårsfristen ... 38
4.3.3 Giltig ursäkt ... 39
4.3.4 Sannolikhetskravet ... 40
4.5 NJA 2020 S. 518 – MORDET I KASTBERGA ... 43
4.5.1 Bakgrund ... 43
4.5.2 Ettårsfristen ... 43
4.5.3 Nyhetskravet och giltig ursäkt ... 44
4.5.4 Sannolikhetskravet ... 46
4.6 MÅL NR. Ö 936-20 – DEN NYA DNA-ANALYSEN ... 47
4.6.1 Bakgrund ... 47
4.6.2 Ettårsfristen ... 48
4.6.3 Giltig ursäkt ... 49
4.6.4 Sannolikhetskravet ... 50
4.7 TENDENSERNA I HÖGSTA DOMSTOLEN ... 51
4.7.1 En utveckling i tillåtande riktning ... 51
4.7.2 Förenligheten med resningsinstitutets ändamål ... 53
5 DEN UTROTNINGSHOTADE INKVISITIONEN ... 54
5.1 INLEDNING ... 54
5.2 STRAFFPROCESSUTREDNINGEN ... 54
5.3 UTREDNINGEN OM PROCESSRÄTT OCH STORA BROTTMÅL ... 56
5.3.1 Bakgrund ... 56
5.3.2 SOU 2017:7 – Straffprocessens ramar och domstolens beslutsunderlag i brottmål ... 56
5.3.3 SOU 2019:38 – Stora brottmål ... 57
5.4 KONSEKVENSER FÖR RESNINGARNA? ... 58
5.5 SAMTIDA UTVECKLINGAR PÅ KOLLISSIONSKURS ... 60
5.5.1 Den potentiella krocken ... 60
5.5.2 Bibehållet resningsinstitut eller renodlat ackusatorisk process? ... 60
1 Inledning
1.1 Introduktion till ämnet
Efter att ett brottmål har avgjorts och domen vunnit laga kraft kan nya omständigheter framkomma och kasta nytt ljus över det redan avgjorda målet. Omständigheterna kan vara sådana att det går att ifrågasätta om inte utgången i målet hade blivit helt annorlunda om domstolen haft tillgång till den nya informationen. Ett exempel är att polisen med hjälp av ny teknik fastställer att en person som åtalats för mord, men friats, kan knytas till mordplatsen och därmed sannolikt begått brottet. I en sådan situation är åklagarens enda möjlighet att uppnå en ny prövning att ansöka om resning till nackdel för personen.
Resning är ett extraordinärt rättsmedel som möjliggör en ny domstolsprövning av ett mål som redan avgjorts och där domen vunnit laga kraft. Ändamålen bakom resningsinstitutet uttrycks på olika sätt beroende på om det rör sig om ett tvistemål eller ett brottmål. I brottmål gäller vidare stora skillnader beroende på om det rör sig om resning till en tilltalads för- eller nackdel. Allmänt sett kan dock sägas att förutsättningarna för att bevilja resning är mycket stränga.1
De i Sverige gällande reglerna om resning infördes 1939 och är sedan dess i väsentliga drag oförändrade.2 Under det senaste decenniet har Högsta domstolen
dock meddelat en rad intressanta avgöranden avseende frågan om resning till den tilltalades nackdel som gör att man kan ifrågasätta om inte HD börjat tillämpa resningsförutsättningarna mer liberalt än tidigare.3 Vidare har den nya överåklagaren
i resningsärenden, Mats Svensson, uttalat att resningsärendena i brottmål kan komma att öka i framtiden.4 Anledningen till det är att polisens möjligheter att lösa
ouppklarade fall har ökat i takt med teknikens utveckling, främst i fråga om DNA-teknik.
Den ovan beskrivna utvecklingslinjen kontrasteras dock av en annan. Under senare år har ett antal utredningar med förslag om en mer effektiv brottmålsprocess
1 Ekelöf, Rättsmedlen s. 175. 2 Ds. 2018:19 s. 42.
3 Exempelvis beviljades resning av Högsta domstolen under året 2020 i två fall, NJA 2020 s. 518
och Högsta domstolens dom i mål Ö 936-20.
presenterats.5 I utredningarna föreslås att den svenska straffprocessen bör ta steg
mot en mer ackusatorisk modell och att de inkvisitoriska inslagen överges. Eftersom resningsinstitutet har starka inkvisitoriska kopplingar kan förslagen möjligen ge upphov till en förnyad diskussion om resningsinstitutets rättfärdigande och plats i den svenska straffprocessen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta arbete är att utreda institutet resning till nackdel för den tilltalade, när nya omständigheter eller bevis framkommit som gör att det tidigare meddelade avgörandet kan ifrågasättas.6 Mer specifikt är tanken först och främst att utreda vilka
ändamål som ligger till grund för resningsinstitutet.7 Därefter är målet att, genom en
analys av Högsta domstolens avgöranden på området från det senaste decenniet, ge en bild av hur möjligheten till resning har utvecklats i praxis. Vidare syftar arbetet till att diskutera om det kan komma att krävas en översyn av resningsinstitutet i framtiden, med hänsyn till den utveckling av brottmålsförfarandet som under senare år har föreslagits. Analysen i detta hänseende präglas också av det faktum att antalet resningar som ovan nämnts kan komma att öka framöver.
De konkreta frågor som besvaras i arbetet är följande:
I. Vilka ändamål motiverar institutet resning till den tilltalades nackdel?
II. Kan Högsta domstolens praxis i resningsmålen (till den tilltalades nackdel) det senaste decenniet sägas gå i en mer tillåtande riktning?
III. Ligger en sådan eventuell utveckling i praxis i så fall i linje med de ändamål som konstaterats i fråga I?
IV. Kan de förslag som under senare år presenterats kring en övergång till en mer renodlat ackusatorisk process ge upphov till ett behov av en översyn av institutet resning till den tilltalades nackdel? (Inom ramen för besvarandet av denna fråga ämnar jag ge min syn på straffrättens utveckling för framtiden i relation till resningsinstitutet.)
5 SOU 2013:17, SOU 2017:7, SOU 2017:98 samt SOU 2019:38. 6 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB, med därtill hörande regler.
7 Termen ”resningsinstitutet” används i uppsatsen på ett tämligen vårdslöst sätt, som en hänvisning
1.3 Avgränsningar
Som nämnts i inledningen till detta arbete syftar framställningen till att spegla institutet resning till den tilltalades nackdel. Därför berörs resning till den tilltalades fördel inte i någon större utsträckning, annat än för att belysa de skillnader som föreligger instituten emellan. Resning i civilrättsliga mål behandlas, på grund av den skilda natur som råder mellan civil- och brottmål, inte alls. Andra resningsgrunder till den tilltalades nackdel än nytillkomna omständigheter och bevis kommer inte att redogöras för. Vidare lämnas övriga extraordinära rättsmedel så som exempelvis återställande av försutten tid utanför framställningen.
Den rättsfallsgenomgång som görs i avsnitt fyra är inte uttömmande. Under den angivna tidsperioden har fler resningsfall behandlats i Högsta domstolen. Av utrymmesmässiga skäl har jag valt att fokusera på de fall som jag anser påverkar ramarna för prövningen av resningsförutsättningarna på något vis. I framställningen redogörs inte heller för alla de rättsfrågor som aktualiserades i målen, utan endast de som har ansetts vara värda att lyfta i den angivna kontexten.
När det gäller de utredningar som presenteras i avsnitt fem är tanken inte att ge någon fullständig bild av de konkreta förslag som däri presenteras. Istället ligger fokus vid de principiella resonemang som förs kring straffprocessens utveckling och utformning.
1.4 Metod och material
I arbetet tillämpas den rättsdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden går ut på att försöka besvara en angiven rättsfråga. Vad som kännetecknar en rättsfråga är att den besvaras genom användning och analys av de traditionella rättskällorna lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin.8
Målet har varit att genom en användning av de traditionella rättskällorna beskriva resningsinstitutets ändamål, utformning och plats i den svenska straffprocessen. För att ge en nyanserad bakgrund och därmed en ökad förståelse för ämnet har även rättshistoriska moment använts. Med denna grund att stå på har arbetet syftat till att
8 Kleineman, Rättsdogmatisk metod. I: Nääv & Zamboni, Juridisk metodlära s. 21. Se även
å ena sidan analysera Högsta domstolens utveckling av resningsinstitutet i praxis, å andra sidan att ge en bild av straffprocessens eventuella utveckling i framtiden. Det sistnämnda har gjorts genom en presentation av ett urval av de statliga utredningar som skett under senare år (SOU:er). Enligt Strömholm utgör en SOU ett klassiskt förarbetesmaterial med högt rättskällevärde.9 Bengtsson har dock nyanserat det
sagda med att ange att rättskällevärdet kan variera beroende på vad den efterföljande propositionen och eventuell lagstiftning mynnar ut i.10 I arbetet används
huvudsakligen utredningar som ännu ej lett fram till någon proposition. Utredningarna används inte i syfte att beskriva gällande rätt utan som ett sätt att väcka en diskussion om straffprocessens utformning för framtiden. Detta innebär vidare att arbetet innehåller de lege ferenda-argumentation.11
Den uppmärksamme läsaren kommer säkerligen reagera över att en del av det material som ligger till grund för uppsatsen är gammalt. Det har att göra med att det ”moderna” svenska resningsinstitutet infördes redan 1939. Regelverkets förarbeten har således några år på nacken, men är fortfarande aktuella. Även den doktrin som finns på området är till viss del av äldre karaktär. För att exemplifiera utgörs det mest citerade verket om resning av Cars avhandling från 1959, och ett av de mest centrala verken om rättskraft är Welamsons avhandling från 1949. En stor del av arbetet handlar om att väga detta äldre material mot dagens förhållanden i form av nytillkommen praxis och statliga utredningar på området.
1.5 Disposition
Arbetet inleds med att i avsnitt två redogöra för resningsinstitutets ändamål. I samma avsnitt ges en bild av straffprocessens funktion och syfte i det svenska samhällslivet, samt ändamålen bakom rättskraftsinstitutet. Processens tänkta funktion och rättskraftsinstitutet har stor betydelse för resningsinstitutet, varför en förståelse för dessa krävs för att resningsinstitutets ändamål ska vara begripligt.
9 Strömholm m.fl. Rätt, rättskällor och rättstillämpning s. 379. 10 Bengtsson, SvJT 2011 s. 780 ff.
I avsnitt tre redogörs för förutsättningarna för att bevilja resning. Såväl formella som materiella förutsättningar behandlas. Avsnittet knyter även an till föregående kapitel.
I arbetets fjärde avsnitt presenteras ett axplock av den praxis som det senaste decenniet meddelats av Högsta domstolen på området. Syftet är att ge en bild över resningsinstitutets utveckling i modern tid och om det möjligtvis går att påstå att kraven liberaliserats något av HD.
Avsnitt fem berör de utredningar som släppts de senaste åren och som innehåller förslag om en effektiviserad brottmålsprocess. En diskussion förs om huruvida utredningarnas förslag kan anses antyda att den svenska straffprocessen i framtiden kommer att överge sina inkvisitoriska inslag. Här återknyts till arbetets tidigare avsnitt om resningsinstitutets ändamål och utveckling i praxis. Avsnittet utgör ett försök till att besvara huruvida resningsinstitutets ändamål och utveckling i praxis å den ena sidan och straffprocessens utveckling å den andra är förenliga med varandra eller riskerar att ”krocka”. Här ger jag även min bild av resningsinstitutets vara eller icke vara för framtiden.
Arbetet avslutas i avsnitt sex, där uppsatsens huvudpunkter summeras.
2 Resningens ändamål och plats i straffprocessen
2.1 Inledning
I detta avsnitt presenteras de ändamål som ligger till grund för resning till den tilltalades nackdel. För att ändamålen ska kunna förstås behövs en inblick i hur straffprocessen är tänkt att fungera och vilka närliggande funktioner som resningsinstitutet har att förhålla sig till.
2.2 Straffprocessens funktion och syfte i samhällslivet
2.2.1 Bakgrund
syftar till att ge en ökad förståelse för resningsreglerna. Eftersom svaret på frågan om straffprocessens funktion och hur man bäst uppnår denna än idag är öppen för debatt och hade kunnat bli föremål för flertalet examensarbeten i sig självt, är redogörelsen inte tänkt att på något vis vara uttömmande.
2.2.2 Begreppen inkvisitorisk och ackusatorisk
Som kommer att visas nedan har synen på den materiella straffrättens funktion förändrats över tid. Detsamma gäller de principer som styr hur processen ska se ut för att på bästa sätt uppnå den för tiden gällande funktionen. Två viktiga principer som hör till just processens utformning är inkvisitions- och ackusationsprincipen.
En inkvisitorisk processmodell innebär i sin kärna att det är domstolens jobb att uppfylla den funktion man menar att straffprocessen ska ha.12 Det är domstolen
som sköter utredningen, väcker åtal och håller förhör under huvudförhandlingen. Någon åklagare behövs inte och den som misstänks för brott utgör inte part i målet utan är istället en form av undersökningsobjekt.13 Den inkvisitoriska processen har
vidare enligt Robberstad som yttersta mål att finna den materiella sanningen, det vill säga vad som rent faktiskt har hänt.14
Den ackusatoriska modellen å andra sidan präglas av en partsdriven process, vilken mer liknar en förhandling. Den misstänkte är här part i målet och ges möjlighet att förbereda ett försvar. På andra sidan partsställningen finns en åklagare som sköter utredningen och beslutar i åtalsfrågan. Domstolens uppgift är i den ackusatoriska processen mer bakåtlutad och handlar om att hålla ordning på målet och i slutändan ta ställning till det material och de argument som parterna lagt fram.15 Även här försöker domaren komma så nära sanningen som möjligt, men är
12 SOU 1926:32 s. 7 ff. Se även Westring, SvJT 1922 s. 229 f. 13 SOU 1926:32 s. 7 ff.
14 Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon s. 120. Det finns dock de som kritiserar användandet
av en sådan terminologi. Ekelöf kallar t.ex. formell sanning (se sista meningen nästa stycke) för ett ”monstruöst” uttryckssätt, medan Lindell anser att begreppen materiell och formell sanning som användbara begrepp, se Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper s. 239 och Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 360. Det bör även nämnas att det finns mer illvilliga tolkningar av den inkvisitoriska processens kärna, t.ex. att den innefattar en presumtion om att den misstänkte är skyldig och att den misstänkte pressas (bl.a. genom tortyr) att erkänna sin skuld, se Westring, SvJT 1922 s. 230. Jag tolkar Robberstad som att hon beskriver den inkvisitoriska principen i en modern kontext, där så alltså inte är fallet.
alltså begränsad av parternas processföring, varför man här snarare än materiell sanning kan prata om någon typ av formell sanning.16
Principerna ovan är på ett sätt varandras motpoler. Samtidigt bör nämnas att de i sin renodlade form utgör ytterligheter på en gradskala. Det innebär att väldigt få moderna rättssystem kan sägas vara fullt ut inkvisitoriska eller ackusatoriska. Istället innehåller de inslag av dem båda, om än i olika utsträckning.17
2.2.3 Kort historik – från ackusatorisk till inkvisitorisk och tillbaka igen
Rättsskipningens roll i Sverige har under historiens gång varit föremål för betydande förändringar, vilka inte på något sätt går att skildra på ett kortfattat sätt utan att generalisera grovt och utan att av bara farten missa viktiga aspekter. Eftersom den historiska kontexten kan vara givande väljer jag trots detta att vara lite generaliserande.
Innan kyrkans makt fick starkt fäste i Europa under medeltiden verkar straffprocessens funktion i stor utsträckning ha gått ut på att motverka att medborgare med våld hämnades de oförrätter de utsatts för av andra. Processen syftade, genom rollen som konfliktlösare, till att problemen tillrättalades under ordnade former.18 Att brottet uppklarades var inte någon statlig angelägenhet utan
snarare en fråga för målsäganden, vilket också speglades av att processen styrdes av parterna – en ackusatorisk process.19 Ideologin som framförallt präglade straffrätten
under denna tid handlade om kompensation, det vill säga att offret skulle få reparation för sin skada från gärningsmannen. Ofta skedde reparationen genom böter.20
I takt med kyrkans ökade inflytande och den kanoniska rättens inträde i europeisk rättskultur förändrades dock synen på straffprocessen. Att den som begått ett brott bestraffades blev ett samhälleligt intresse och processen kom att i större utsträckning styras av domstolen i enlighet med den inkvisitoriska processformen.21
Syftet med straffprocessen kom nu att inriktas i allt högre grad på att ”söka
16 Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon s. 96. Se även not 14 ovan om de olika uppfattningar
som finns i doktrin avseende användningen av formell och materiell sanning.
17 SOU 1926:32 s. 7.
18 Lindblom, SvJT 1999 s. 624. 19 SOU 1926:32 s. 8 f.
sanningen” – det vill säga att domen reflekterade vad som skett i verkligheten.22 En
konsekvens av sanningssökandet var att rättskraftsinstitutet inte fick något större genomslag, vilket kan exemplifieras med att man enligt 1734 års lag i mer allvarliga brottmål kunde lämna skuldfrågans avgörande åt framtiden: gick det inte att döma den tilltalade för brottet avgjordes inte målet med en friande dom, utan det var fritt fram att på nytt ompröva saken om nya bevis inhämtats.23 Den ideologi som styrde
straffrätten var under lång tid vedergällningsprincipen, med inflytande från den i Gamla testamentet uttryckta principen ”öga för öga, tand för tand”.24 Straffen var
mycket hårda och inriktade på att avskräcka medborgarna från att begå brott.25
I samband med franska revolutionen skedde i stora delar av Europa en brytning med den inkvisitoriska processformen. Även i Sverige började man så småningom röra sig mot ett mer ackusatoriskt domstolsförfarande.26 Parallellt blev straffrätten
mer och mer human eftersom vedergällningsprincipen fick minskad betydelse.27
2.2.4 Processens funktion idag – genomslag för ändamålen bakom straffbuden
På många håll i doktrinen framhålls att straffprocessens främsta funktion idag är att förverkliga de ändamål som ligger bakom den materiella strafflagstiftningen.28 För
att svaret på frågan om processens funktion inte ska bli helt innehållslös måste man alltså enligt detta synsätt förstå vilka ändamål som ligger till grund för strafflagstiftningen. Som visats ovan har teorierna bakom straffrätten skiftat, vilket innebär att frågan om straffprocessens funktion inte kan ges ett entydigt svar som håller i evig tid: funktionen utvecklas. För att exemplifiera med hjälp av den historiska överblicken kan sägas att när den dominerande straffteorin i Sverige var vedergällning, så var även intresset stort för att alla brott som begicks faktiskt straffades. På så vis kunde man återupprätta det jämviktsförhållande som man ansåg att brottet rubbat.29 Här passade det inkvisitoriska systemet bäst, genom att
22 Lindblom, SvJT 1999 s. 625.
23 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 67. 24 Inger, Svensk rättshistoria s. 40.
25 Anners, SvJT 1964 s. 242 f. Se även Anners, Svensk straffrättshistoria D1 s. 36. 26 SOU 1926:32 s. 9.
27 Anners, Svensk Straffrättshistoria D1 s. 52 ff.
28 Se t.ex. Ekelöf, Rättegång I s. 13 f., Bylund, Tvångsmedel I s. 36 & Lindblom, Festskrift till
Strömholm s. 605.
domaren skötte hela processen och slapp bindas av processföringen hos de som i den ackusatoriska modellen ges status som parter.
Dagens straffrätt30 kan till stor del sägas syfta till att straffbudens hot om straff
och moralbildande effekt, i kombination med en effektiv brottsbekämpning, ska avhålla medborgarna från att begå brott.31 För att uppnå dessa syften måste
processen vara effektiv – lyckas man inte döma de som begått brott är risken att straffbuden inte ses som något hot. Därför kan man säga att straffprocessen i viss utsträckning har en brottsbekämpande funktion. Samtidigt får inte processens utformning riskera att oskyldiga döms eftersom det hade inneburit en minskad tilltro till systemet.32 En låg tilltro till systemet hade riskerat medföra en minskad
laglydnad, vilket i förlängningen motverkar straffbudens handlingsdirigerande verkan.33 Av den anledningen får straffprocessen även sägas ha en
rättssäkerhets-funktion.34 Att benämna funktionerna på detta vis är på intet sätt unikt för den
svenska straffprocessrätten. Tankesättet verkar härstamma från Herbert Packers modeller ”the crime control model” (brottsbekämpning) och ”the due process model” (rättssäkerhet).35 Funktionerna uppfattas i stor utsträckning vara polära –
ökar man betydelsen av den ena kommer man även att behöva minska betydelsen av den andra.36
2.2.5 Brottsbekämpning kontra rättssäkerhet
Vad innebär då funktionerna brottsbekämpning och rättssäkerhet mer konkret? Några exempel på kännetecken för rättssäkerhetsfunktionen är bland annat principen om parternas likställdhet, att processen är offentlig samt en oavhängig och opartisk domstol. Dessa kännetecken har en nära koppling till den ackusatoriska processformen.37 Det som istället kännetecknar den brottsbekämpande funktionen
30 Begreppet straffrätt i denna kontext är i viss mån missvisande. Vad som avses är syftet med själva
kriminaliseringen – se Jareborg, Straffrättsideologiska fragment s. 137.
31 Bylund, Tvångsmedel 1 s. 37. Se även Jareborg, Straffrättsideologiska fragment s. 136 f. 32 Bylund Tvångsmedel 1 s. 38.
33 Lindblom, SvJT 1999 s. 627.
34 Se t.ex. Lindell m.fl., Straffprocessen s. 20.
35 Se Packer, Two models of the criminal process, The University of Pennsylvania Law Review
1964 s. 1–68.
är framför allt möjligheten att finna den materiella sanningen.38 Sådana inslag kan
vara att ett erkännande inte är tillräckligt för att döma den misstänkte till straff, att parterna inte råder över utgången eller att domaren i hög grad är aktiv i målet. Dessa inslag har koppling till den inkvisitoriska processformen.39 Ett annat sätt att beskriva
funktionerna och samtidigt visa att de är varandra motstående, är att de båda syftar till att minimera antalet felaktiga domar – skillnaden ligger i att den brottsbekämpande funktionen syftar till att minimera antalet felaktigt friande domar, medan rättssäkerhetsfunktionen syftar till att minimera antalet felaktigt fällande domar.40
När det kommer till att ställa funktionerna brottsbekämpning och rättssäkerhet mot varandra anses svensk straffprocess utgöra en kompromiss mellan båda dessa ändamålsöverväganden.41 Detta kan illustreras bland annat av att vår processmodell
har såväl ackusatoriska som inkvisitoriska inslag.42 Att ge någon typ av svar på
huruvida någon av funktionerna kan anses väga tyngre än den andra är dock vanskligt. En lösning som har presenterats som alternativ till att analysera den brottsbekämpande funktionen och rättssäkerhetsfunktionen utifrån straffprocessen som helhet är att dela upp den i de olika faser som processen består i. Indelningen kan på ett tydligare sätt visa att funktionernas betydelse skiftar under processens gång: den brottsbekämpande funktionen anses ha störst betydelse under förundersökningen, vilken anses ha inkvisitorisk karaktär. Båda funktionerna interagerar sedan jämlikt under huvudförhandlingen och rättssäkerhetsfunktionen tar till sist över vid överläggningen till dom och verkställandet av det eventuella straffet.43 Att förundersökningen i huvudsak är brottsbekämpande och inkvisitorisk
kan exempelvis visas genom att utredningen utgör ett sorts sanningsletande och att förundersökningsledaren är den som både sköter utredningen samt beslutar om att väcka åtal.44 Att funktionerna sedan samspelar under huvudförhandlingen kan visas
dels genom att domaren inte får beakta annat än vad som framförts av parterna i
38 Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon s. 120. 39 Lindblom, SvJT 1999 s. 635.
40 Ekelöf, Rättegång I s. 30 f.
41 Lindblom, Festskrift till Gammeltoft-Hansen s. 415. 42 Lindblom, SvJT 1999 s. 638.
43 Ekelöf, Rättegång I s. 31.
44 Lindblom, SvJT 1999 s. 633 – förundersökningsledaren är således den som anses utgöra
målet (ackusatoriskt), dels att parterna inte tillåts råda över påföljdsfrågan (inkvisitoriskt). Till sist visar sig rättssäkerhetsdominansen och de ackusatoriska inslagen genom att domaren enligt 30 kap. 3 § RB inte får döma över annan gärning än som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning.
2.2.6 Vad säger det oss?
Hittills kan konstateras att den svenska straffprocessen syftar till att vara både brottsbekämpande och rättssäker. Vidare är frågan om vilken funktion som accentueras i den svenska straffprocessen beroende av var någonstans i processen vi befinner oss. Funktionerna behövs för att uppfylla den högre, ”egentliga” funktionen om att få genomslag för de ändamål som ligger bakom den materiella straffrätten. Men vad har detta egentligen för betydelse när det kommer till resning till den tilltalades nackdel? Jo, som kommer visas nedan har straffrättens funktion och ändamål stor betydelse i diskussionen kring utformningen av reglerna om rättskraft (vilket presenteras i följande delavsnitt) och resning (delavsnittet därefter).
2.3 Huvudregeln om rättskraft som processhinder
2.3.1 Domens rättsverkningar och den negativa rättskraften
För att förstå innebörden av resning måste man också förstå de rättsverkningar som följer av en domstols slutliga avgörande i ett mål. En dom som meddelats i ett brottmål vinner efter överklagandetidens utgång laga kraft.45 Domen kan därefter
inte angripas på ordinär väg, det vill säga genom överklagande.46 Är domen fällande
kan den påföljd som meddelats av domstolen verkställas, exempelvis genom ett fängelsestraff.47
Utöver att en dom som vunnit laga kraft kan verkställas, får den också rättskraft. Med rättskraft kan avses både en positiv och en negativ funktion. Positiv rättskraft innebär att en dom får prejudiciell betydelse i en senare rättegång, vilket kan vara
45 I brottmål är överklagandetiden i tingsrätt tre veckor från det att domen meddelades och i hovrätt
fyra veckor, se 51 kap. 1 § respektive 55 kap. 1 § RB.
46 Ett överklagande som kommer in efter fristens utgång ska avvisas, se 51 kap. 3 § respektive 55
kap. 2 § RB.
47 Lindell framför att verkställighet i vissa fall kan ske innan domen vunnit laga kraft. Eftersom
fallet när det kommer till civilrättsliga avgöranden.48 Welamson har ställt sig frågan
om även en brottmålsdom kan anses ha positiv rättskraft, men kommit fram till att så inte är fallet.49 Istället är det rättskraftens negativa funktion som är framträdande i
brottmål. Med detta avses domens betydelse som processhinder, något som kommer till uttryck i 30 kap. 9 § RB. Av bestämmelsen framgår att när överklagandetiden gått ut så får frågan om den åtalades ansvar som prövats i domen inte tas upp till ny prövning. Regeln ger uttryck för principen ne bis in idem med innebörden ”icke två gånger för samma sak”.50 Samma princip kommer även till
uttryck i Europakonventionens tilläggsprotokoll 7, artikel 4 p. 1, som anger att ingen får straffas eller lagföras för ett brott i samma stat som denne redan friats från eller fällts för i en tidigare rättegång.
Innebörden av den negativa rättskraften är att en åklagare inte har möjlighet att åtala en person på nytt för en gärning som denne redan friats från eller fällts för, även om åklagaren anser att personen i själva verket varit skyldig eller fått ett för lågt straff. Skulle en stämningsansökan lämnas in till domstolen avseende en sådan gärning kommer den att avvisas på grund av res judicata.51
2.3.2 Rättskraftens syfte
Man skulle kunna fråga sig varför det inte bör vara möjligt att göra en ny rättslig prövning av en gärning där åklagaren tror sig kunna få en fällande dom vid den nya prövningen. Om domen är materiellt felaktig och detta kan bevisas, varför då inte rätta till resultatet?
I förarbetena till vår nuvarande rättegångsbalk framhålls – avseende såväl tvistemål som brottmål – att trygghetshänsynen är ett viktigt argument för rättskraftens existens.52 Om domstolsavgöranden inte var slutgiltiga hade inte parterna i ett visst
mål kunnat inrätta sitt handlande efter det meddelade avgörandet. Vidare hade en sådan ordning minskat förtroendet för rättsväsendet och inte i tillräcklig mån
48 Ekelöf m.fl., Rättegång III s. 155 f.
49 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 41. Se även NJA 2015 s. 141 p. 10. 50 Ekelöf m.fl., Rättegång III s. 205.
51 Ett omfattande spörsmål i detta avseende handlar om hur man fastställer gärningens identitet,
dvs. vad som faktiskt utgör samma gärning och vilka gärningar åklagaren kan åtala samma person för utan att åtalet ska avvisas. Eftersom framställningen fokuserar på att belysa rättskraftens betydelse för resningsinstitutet lämnas identitetsproblemen därhän.
uppfyllt kraven på rättssäkerhet.53 Welamson menar att det främst är i tvistemål som
argumentet om att kunna inrätta sitt handlande efter domen gör sig gällande. Detta eftersom domen kan bli underlag för flertalet förmögenhetsrättsliga dispositioner med tredje man, vilkas rättsverkningar kan påverkas av att domen i ett senare skede rivs upp.54 Han framhåller att det i brottmål snarare är en tanke om humanitet
(vilket fortfarande går att sortera in under trygghetsargumentet) till fördel för den tilltalade som ligger bakom rättskraften.55 Att utsätta någon för upprepade
rättegångar om samma sak anses inte vara humant, vilket gäller även om den första rättegången fått ett materiellt oriktigt resultat. Rättskraften fungerar därigenom som en psykologisk faktor som gör att den dömde eller frikände slipper gå och oroa sig för att saken kan komma att prövas på nytt.56
Även i de fall där det inte råder några som helst tvivel om att den första rättegången blivit fel argumenterar Welamson för rättskraftens upprätthållande. Här är inte humaniteten gentemot den enskilde lika framträdande. Istället är det här av vikt att människor i allmänhet kan lita på domstolarnas avgöranden. Hade rättskraften fungerat annorlunda menar Welamson att gemene man inte i lika stor utsträckning litat på att en friad person faktiskt var oskyldig, eftersom en ny rättegång skulle kunna bli aktuell i framtiden.57 Ett ytterligare argument till fördel för
rättskraftsinstitutet handlar om målets koncentration. Rättskraftsinstitutet kan sägas utgöra ett incitament för åklagaren att genomföra en noggrann utredning och åberopa allt nödvändigt i målet under den första prövningen. En sådan drivkraft hade inte varit lika stark om åklagaren visste att hen kan komplettera åtalet i efterhand och väcka en ny talan i det fall att det första åtalet ogillas.58
Även Ekelöf framhåller rättskraftens betydelse för den personliga tryggheten. Utan rättskraftsregeln hade den frikändes livsduglighet skadats. Därför ska inte ens
53 SOU 1938:44 s. 65.
54 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 50. 55 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 50 f. 56 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 51 f. 57 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 52 f.
58 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 55. Se även Rui, Forbudet mot gjentatt
den som i själva verket är skyldig behöva leva i oro för att genomgå en ny prövning.59
Den synpunkt som principiellt sett talar emot rättskraftsinstitutet är rättsskipningens effektivitet, det vill säga förmågan att fastställa vem som begått ett brott och att denne får ett lämpligt straff.60
Det vi kan se är att samma övergripande och polära intressen som diskuteras vid bestämmandet av straffprocessens funktion återkommer vid utformningen av rättskraftsinstitutet. Att skydda den tilltalade från flera processer har ju i huvudsak att göra med dennes rättssäkerhet – det vill säga att domen ska vara förutsägbar och kunna litas på. Intresset av att kunna göra om processen har istället att göra med processens effektivitet, vilket skulle tillgodose straffprocessens brottsbekämpande funktion. I slutändan vilar rättskraftinstitutet och dess utformning på en sammanlagd avvägning mellan dessa funktioner – en avvägning som här faller ut till rättssäkerhetens fördel.
2.3.3 Rättskrafts- och resningsregler hand i hand
Varför är då rättskraftsreglerna av betydelse för resningsinstitutet? Jo, det är just i de fall då den negativa rättskraften förhindrar en ny prövning av saken som resning blir aktuellt. I de fall då rättskraften inte utgör ett hinder är det ju fritt fram för åklagaren att väcka nytt åtal. Av detta skäl kan alltså sägas att en grundläggande förutsättning för att resa ett mål är att den negativa rättskraften hos en tidigare brottmålsdom förhindrar en ny talan i saken.61
Samtidigt som rättskraften utgör en förutsättning för resningsinstitutet kan man också säga att de argument som talar för rättskraftens existens också utgör de argument som talar emot resningsinstitutets dito. Den negativa rättskraftens kärna ligger ju i att ”saken” inte ska kunna tas upp till ny prövning. På så vis finns alltså en stark koppling mellan rättskraft och resning. Kopplingen har även, enligt mig, betydelse på så vis att en balans måste finnas mellan instituten (om man nu är av åsikten att resning till den tilltalades nackdel alls ska finnas). Detta eftersom ett brett tillämpningsområde för resningsinstitutet i praktiken hade inneburit att rättskraften i
brottmål urholkades. Åt andra hållet hade en absolut rättskraft inneburit att resning aldrig var möjligt. Vid utformningen av resningsinstitutet måste därför argumenten till fördel för rättskraften beaktas. Av den anledningen stämmer den inledande meningen i detta delavsnitt: för att förstå innebörden av resning måste man förstå de rättsverkningar som hör till en domstols slutliga avgörande i ett mål.
2.4 Undantag från huvudregeln – resning
2.4.1 Bakgrund
Som framgått ovan finns det alltså ett undantag från huvudregeln om brottmålsdomens rättskraft, vilket tillåter att man bryter igenom själva rättskraften och kan pröva målet på nytt. Nästa avsnitt (avsnitt tre) kommer att täcka frågorna om de formella och materiella förutsättningarna för ett sådant genombrytande. Här presenteras istället de ändamål och överväganden som ligger bakom resningsinstitutet.
2.4.2 Kort historik
Ursprunget till de extraordinära rättsmedel som finns idag går att hitta i 1300-talets landslagar. Häri gavs kungen makt att ”sannind wtleta” och att återbryta62 materiellt
oriktiga domar där någon friats eller dömts till ett för lågt eller högt straff – en makt som användes ofta.63
Resningsreglernas omfattning och innebörd har under historiens gång varit något oklara. Som exempel kan nämnas att det i rättegångsbalken i 1734 års lag infördes regler om möjligheten att återbryta en domstols dom som vunnit laga kraft. Enligt bestämmelserna angavs kungen64 ha rätt att då sökanden visat synnerliga orsaker
återbryta en dom, bland annat enligt 31 kap. 3 § med stöd av att nya skäl framkommit. Det ansågs dock oklart om bestämmelserna var tillämpliga i brottmål. Meningsskiljaktigheterna verkar ha utmynnat flera möjliga tolkningar: En tolkning var att reglerna i 31 kap. inte var tillämpliga i brottmål och att kungen därför helt saknade makt att ompröva sådana mål. En annan var att reglerna förvisso inte var
62 Det vill säga att resa ett mål.
63 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 49 f.
64 I praktiken justitierevisionen och senare Högsta domstolen, se Cars, Om resning i rättegångsmål
tillämpliga i brottmål men att detta snarare innebar att kungen hade en oinskränkt makt att återbryta domar i brottmål (det vill säga att kungen inte var bunden av de i 31 kap. angivna kraven), en tredje att reglerna kunde tillämpas även i brottmål.65
Ett annat exempel på den diffusa regleringen av resningsinstitutet är att det genom en kunglig förordning 1779 kom att införas ett tillägg till 17 kap. 32 § i 1734 års lag, med betydelse för resningsinstitutet. Tillägget stadgade att ny prövning fick ske hos hovrätten mot den som friats eller dömts till ett för lågt straff, där nya skäl och omständigheter förekommit. Detta gällde dock inte i mål där endast penningböter aktualiserades, eller då verkställighet av straffet redan ägt rum. Stor oklarhet verkar ha förelegat kring hur bestämmelsen förhöll sig till de i 31 kap. ovan nämnda reglerna om återbrytande av dom. Även här uppkom olika tolkningar. En tolkning var att 17 kap. 32 § var den enda bestämmelsen som reglerade återbrytande av brottmålsdomar och följaktligen att kungen saknade sådan makt. En annan tolkning var att kungen hade en sådan rätt, men endast under samma förutsättningar som hovrätten. En tredje tolkning var att kungen inte var bunden av varken reglerna i 31 kap eller 17 kap. 32 § och således obehindrat hade rätt att återbryta en dom i brottmål.66
Inför den stora reform av rättegångsbalken som skedde 1942 utfördes två stora utredningar, Processkommissionens betänkande67 och Processlagsberedningens
förslag till rättegångsbalk.68 Processkommissionen föreslog inga genomgripande
förändringar av resningsinstitutet, men menade att området måste regleras på ett tydligare och mer ingående sätt.69 Resning skulle fortsättningsvis kunna ske både till
den tilltalades för- och nackdel, men med strängare krav avseende det senare alternativet.70
När det kommer till Processlagsberedningsens förslag till rättegångsbalk är detta de motiv som ligger bakom de nuvarande resningsreglerna, vilka ska presenteras i det följande.
65 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 69.
66 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft s. 67 f. 67 SOU 1926:31–33.
68 SOU 1938:44.
2.4.3 Det moderna resningsinstitutet
Dagens resningsregler infördes 1939 och blev ett par år senare en del av vår än till idag gällande rättegångsbalk. I förarbetena lyfts vikten av utgångspunkten om att en meddelad dom är orubblig och att samma sak inte tas upp till ny prövning. En annan ordning, sägs det, hade varit skadlig för tilliten till rättsskipningen. Skälen för att inte pröva samma sak två gånger uppges vara särskild viktig i brottmål.71 Regeln
kan dock inte upprätthållas utan undantag, uttalas det i motiven. Ett exempel på när rättskraften kan komma att behöva brytas igenom är när nya omständigheter eller bevis sannolikt skulle kunna leda till en annan utgång än den ursprungliga prövningen.72 Precis som Processkommissionen anser man att resning till den
tilltalades nackdel ska ha ett snävare tillämpningsområde än avseende resning till fördel.73
Som framgår av motiven vilar resningsinstitutet på en avvägning mellan intresset av att domen är orubblig å ena sidan och intresset av att kunna ta upp målet till prövning igen, för att domen ska bli materiellt korrekt, å andra sidan. Hur intressena, som Cars valt att kalla för orubblighets- och sanningsprincipen,74 ska
balanseras skiljer sig alltså beroende på om det rör sig om resning till den tilltalades för- eller nackdel. Vad skillnaden beror på har att göra med vilka intressen som reglerna avser skydda, vilket diskuteras nedan.
2.4.4 En skiftande avvägning – resning till fördel
Att resning kan ske till den tilltalades fördel är motiverat både av allmänna och enskilda intressen. De enskilda intressena har givetvis att göra med den dömdes intresse av att inte vara oskyldigt dömd. Här aktualiseras flertalet rättighetsbestämmelser om exempelvis den enskildes rätt till frihet, vilket föreskrivs i både artikel 5 i EKMR och 2 kap. 8 § RF. Även rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 och ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i EKMR kan nämnas i detta sammanhang.
71 SOU 1938:44 s. 65. 72 SOU 1938:44 s. 65. 73 SOU 1938:44 s. 69.
När det kommer till de allmänna intressena handlar dessa i huvudsak om tilltron till rättsskipningen.75 Hade inte möjligheten funnits att resa ett mål där en oskyldig
individ dömts hade straffprocessen inte uppfyllt den moralbildande funktion som den är tänkt att ha.76 Vidare framhåller Ekelöf att upprätthållandet av en oriktigt
fällande dom kan ha en avsevärt negativ inverkan på den allmänna respekten för människovärdet.77 Man skulle dock kunna ställa sig frågan om inte en bred möjlighet
till resning i sig hade kunnat vara negativt för tilltron till rättsskipningen: att flertalet brottmålsdomar omprövas skulle väl kunna tyda på att domstolarna inte litar på att de egna avgörandena är korrekta? Enligt Ekelöf stämmer inte detta – att ompröva ett mål som kan vara oriktigt är i det stora hela mycket bättre än att saken tystas ner, just eftersom de felaktigt fällande domarna är så skadliga. Istället menar han att anledningen till att man begränsar resningar till förmån för den tilltalade främst har att göra med domstolarnas arbetsbörda.78
Tungt vägande skäl talar alltså för att resningsinstitutet bör upprätthållas till fördel för den tilltalade. I dessa fall anses sanningsprincipen väga tyngre än orubblighetsprincipen. Det är här fråga om att uppfylla straffprocessens rättssäkerhetsfunktion.
2.4.5 Fördel orubblighet? – resning till nackdel
De ändamål som ligger bakom möjligheten till resning till den tilltalades nackdel framgår inte med samma tydlighet som avseende resning till fördel. Till exempel nämner Processlagsberedningen ingenting alls om detta, åtminstone i fråga om vilka ändamål som är styrande. Det som uttalas är endast förutsättningarna för resning till men för den tilltalade bör vara snävare än förutsättningarna för resning till fördel, eftersom det är mer angeläget att ge den oskyldigt dömde upprättelse än att fälla den som lyckats undgå straff.79 I den efterföljande propositionen framgår knapphändigt
att ett totalt uteslutande av resning till nackdel för den tilltalade inte torde vara lämpligt.80 Man menar dock, med hänvisning till den tilltalades berättigade anspråk
75 SOU 1938:44 s. 75.
76 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 192 f. 77 Ekelöf, Rättsmedlen s. 189.
78 Ekelöf, Rättsmedlen s. 190. 79 SOU 1938:44 s. 69.
på att inte utsättas för upprepade prövningar, att det endast är då starka samhälleliga
skäl gör sig gällande som resning till nackdel får ske.81 En typ av motiv till reglerna
om resning till nackdel är således samhälleliga, men mer konkret vad som avses med samhälleliga skäl utvecklas inte. Istället är den främsta konkretiseringen som står till buds den som framförs av den ovan nämnda Processkommissionen:82
”För rättskänslan måste det vara stötande, om en person, som genom laga kraft vunnen dom eller ett godkänt strafföreläggande dömts till böter för vållande till annans död, ej skulle kunna ånyo åtalas, därest bevis komma i dagen, som otvivelaktigt angiva, att hans brott varit mord.”83
Det finns alltså samhälleliga intressen bakom både resning till fördel som till nackdel för den tilltalade, även om de i det senare fallet kan upplevas som mer otydliga.
Det som framförallt skiljer de båda resningsformerna åt har istället att göra med de enskilda intressena. Som nämnts ovan talar ju det enskilda intresset starkt till förmån för resning till fördel. Vid resning till nackdel anses det dock däremot inte finnas några sådana intressen.84 Inte ens målsäganden anses ha ett enskilt intresse av
en fällande eller skärpt dom i dessa fall, eftersom det finns en möjlighet för denne att ansöka om resning avseende det enskilda anspråket enligt 58 kap. 9 § RB.85
Enligt min mening måste dock det sagda modifieras något – även om dagens straffrätt inte bygger på vedergällning, har verkligen målsägandens intresse av att se sin förövare dömd försvunnit helt och hållet? Jag vill hävda att ett sådant intresse måste existera på något plan. Något som skulle kunna tyda på att ett sådant intresse faktiskt finns och tillmäts betydelse inom straffprocessen är att enskilda har en möjlighet att väcka enskilt åtal i det fall att åklagaren väljer att inte åtala.86 I
förarbetena nämns att en av den enskilda åtalsrättens funktioner är just upprättelse, vilket har sin rot i målsägandens urgamla rätt att kräva vedergällning.87 Heuman
argumenterar vidare för att upprättelsefunktionen inte endast har med hämnd att göra, utan även att skänka målsäganden upprättelse i allmänhetens ögon.88 Det finns
81 NJA II 1940 s. 159. 82 Se ovan, avsnitt 2.4.2.
83 SOU 1926:32 s. 237 första stycket. 84 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 192. 85 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 192. 86 Se 20 kap. 8 § RB.
87 SOU 1976:47 s. 332.
således (åtminstone i viss mån) ett erkänt intresse för målsäganden att få se sin förövare dömd, men det verkar alltså inte som att detta intresse ges något större utrymme när det kommer till resning till den tilltalades nackdel.
Enligt Welamson och Munck går det att fråga sig om det över huvud taget finns tillräckliga skäl för resning till nackdel för den tilltalade. Anledningen till ifrågasättandet har att göra med de argument som talar för rättskraftens upprätthållande, det vill säga den tilltalades trygghet.89 Rui menar att det som sägs
om den tilltalade i detta avseende i viss mån gör sig gällande för dennes anhöriga.90
Också Ekelöf lyfter risken för att den som frikänts får leva sitt liv i ovisshet. Han menar vidare att institutet varken tillgodoser den materiella straffrättens avskräckande eller individualpreventiva syften: för att den avskräckande effekten ska uppnås räcker det med att brott bestraffas överlag, inte att alla brott bestraffas.91 När
det gäller de individualpreventiva verkningarna framhåller Ekelöf att om den som friats återfaller i brottslighet så ska denne dömas för de nya brotten, och begås inga nya brott så visar detta att straffet inte var en nödvändig betingelse för att få personen att förbättra sitt leverne.92
I avsnitt 2.2 diskuterades straffprocessens funktion, vilket befanns vara att få genomslag för ändamålen bakom den materiella straffrätten. Som där nämndes krävs att straffrätten både är effektiv och rättssäker. När det gäller rättskraftsinstitutet var slutsatsen i avsnitt 2.3 att detta finns för att tillgodose rättssäkerhetsfunktionen – en stark tilltro till systemet krävs ju för att straffbuden verkligen ska verka i moralbildande och allmänpreventiv riktning. Samma sak gäller resning till den tilltalades fördel. Frågan är då var någonstans i detta system man kan inordna resning till den tilltalades nackdel? Detta är en fråga som inte är helt lätt att besvara, eftersom motiven inte framgår med någon önskvärd klarhet. Klart är åtminstone att institutet inte fyller någon rättssäkerhetsfunktion. Istället verkar det röra sig om att tillgodose den brottsbekämpande funktionen: regelverket möjliggör ju fler fällande domar. Dessutom går det att se flera kopplingar till den inkvisitoriska
89 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 192.
90 Rui, Forbudet mot gjentatt straffeforfølgning s. 122.
91 Ekelöf, Rättsmedlen s. 185. Samma resonemang uttrycks även av Jareborg, se Jareborg,
Straffrättsideologiska fragment s. 138.
processmodellen, vilken ju i sin tur är nära förknippad med straffprocessens brottsbekämpande funktion. Institutet möjliggör att man bryter igenom rättskraften för att åstadkomma en dom som bättre överensstämmer med den materiella sanningen.
Sett till Ekelöfs resonemang går det dock att ifrågasätta om resning till nackdel verkligen bidrar till processens brottsbekämpande funktion. Straffprocessens effektivitet handlar som sagt enligt honom om att brott i allmänhet ger ett straff, inte att alla domar bestraffas.93 Vidare konstaterades i avsnitt 2.2.5 att den
brottsbekämpande funktionen är som minst framträdande när det väl är dags att meddela domen och i skedet därefter. Sådana överväganden antyder enligt min mening att resning till den tilltalades nackdel inte helt ligger i linje med den svenska straffprocessens (åtminstone uttalade) funktion.
Även om motiven bakom resningsinstitutet och dess plats i det straffprocessrättsliga systemet till stor del är höljt i dunkel är en sak klar: skälen gör sig inte gällande med samma styrka när det kommer till resning till den tilltalades nackdel som de gör vid resning till den tilltalades fördel. I detta sammanhang är det rättssäkerhetsfunktionen som dominerar och därmed orubblighetsprincipen. Detta är också anledningen till att man i motiven framhåller att det bör uppställas väsentligt strängare förutsättningar för att bevilja resning till den tilltalades nackdel än åt andra hållet.
Efter en väldigt teoretisk diskussion om straffprocessens ändamål, motiven bakom resningsinstitutet och dess plats inom det straffprocessuella systemet är det hög tid att gå igenom resningsinstitutets konkreta delar, det vill säga vilka förutsättningar som krävs för att bevilja resning och hur dessa krav behandlats i praxis.
93 Se även Jareborg, som implicerar att kriminaliseringen funktion som hot är trovärdigt så länge
3 Förutsättningar för resning till nackdel
3.1 Inledning
I detta avsnitt presenteras förutsättningarna för att resa ett mål till den tilltalades nackdel, då någon ny omständighet eller bevis framkommit efter den ursprungliga domen. Både formella och materiella förutsättningar lyfts fram.
3.2 Formella förutsättningar för resning
3.2.1 Forum och talerätt m.m.
Till vilken domstol en ansökan om resning ska lämnas beror på vilken instans som meddelat dom i det ordinarie förfarandet. Av 58 kap. 4 § st. 1 RB följer att om domen meddelats av tingsrätt görs ansökan till hovrätten, i annat fall till Högsta domstolen.
Enligt 58 kap. 3 § st. 1 är en förutsättning för att bevilja resning till men för den tilltalade att domen vunnit laga kraft. Har domen inte vunnit laga kraft står nämligen vägen öppen för att ta målet vidare den ordinära vägen via överklagande. Samma princip gäller för rättskraften – om den ursprungliga domens rättskraft inte täcker den aktuella gärningen kan sökanden, i vårt fall åklagaren, väcka nytt åtal.94 Vidare
måste det finnas ett praktiskt syfte med resningen, varför resning inte kan beviljas för ett brott som preskriberats.95
Samma princip som gäller för talerätt i brottmål överlag tillämpas vid resning. Berättigad att väcka talan om resning är därför de ursprungliga parterna i målet.96
När det gäller resningsansökningar till den tilltalades nackdel och som görs till Högsta domstolen är det dock riksåklagaren som tar över.97
94 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 172.
95 Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., kommentaren till 58 kap. 3 §. 96 Prop. 1939:307 s. 33.
97 Följer av 7 kap. 4 § RB. Notera dock att det ursprungliga målet kan ha bedrivits av målsäganden
3.2.2 Ettårsfristen
Ytterligare en formell förutsättning för att resning ska beviljas vid nya omständigheter är enligt 58 kap. 4 § st. 2 att ansökan måste ske inom ett år från dess att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på. Ettårsfristen gäller även vid nya omständigheter och bevis i tvistemål.
Som ovan nämnts är det riksåklagaren som oftast98 utgör ”sökanden” i
resningsmålen till den tilltalades nackdel. Fristen börjar löpa när en till riksåklagaren underställd åklagare får den kännedom som avses i bestämmelsen.99
Vilken typ av kännedom som krävs för att fristen ska börja löpa är inte helt klart. Enligt Cars rör det sig om absolut visshet, snarare än rykten och lösa antaganden. I vissa fall kan fristen enligt honom anses börja löpa då sökanden inser betydelsen av en resningsgrund denne redan fått kännedom om. Det måste dock beaktas vad målet är av för beskaffenhet och vilka kvalifikationer sökanden har.100 Eftersom
bestämmelsen är tillämplig även i tvistemål, där sökanden kan vara oerfaren och juridiskt okunnig, måste det sannolikt ställas högre krav på när den juridiskt kunnige åklagaren bör inse betydelsen av en omständighet eller ett bevis. Bevisbördan gällande ettårsfristen ligger på sökanden, som måste göra sannolikt att fristen inte är försutten.101
En annan fråga angående ettårsfristen är hur den ska tillämpas när flera omständigheter och bevis,102 vilka framkommit vid olika tidpunkter, utgör grunden
för en resningsansökan. Ett uppmärksammat fall där frågan aktualiserades är resningsmålet mot Christer Pettersson.103 I målet åberopade riksåklagaren bevis och
omständigheter som uppkommit successivt och som var för sig inte var av tillräcklig betydelse för att bevilja resning (en del av materialet hade åklagarsidan kunskap om redan under den ursprungliga prövningen). Med anledning därav argumenterade riksåklagaren för att tidsfristen skulle anses börjat löpa från den tidpunkt då de
98 De flesta resningsansökningarna görs till Högsta domstolen, eftersom det är sällsynt att ett fall
som endast prövats i tingsrätten blir föremål för resning, se Ekelöf, Rättsmedlen s. 194 f.
99 NJA 1974 s. 595.
100 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 233. 101 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 235.
102 Vad som rent faktiskt innebär en omständighet eller ett bevis behandlas mer ingående i avsnitt
3.3.2.
successivt inkomna bevisen och omständigheterna tillsammans nått den styrka som krävdes för att uppfylla resningskraven. Högsta domstolen menade att riksåklagarens föreslagna lösning skulle innebära att ettårsfristen fick en begränsad betydelse, eftersom material som kunde anses prekluderat återigen tilläts åberopas. Den föreslagna lösningen skulle också leda till att man redan vid bedömningen av de formella kraven blev tvungen att avgöra om och när de materiella förutsättningarna för resning uppfylldes. Istället valde HD en restriktiv linje med hänvisning till ändamålen bakom resningsinstitutet: ettårsfristen ska räknas särskilt för varje åberopad ny omständighet och varje nytt åberopat bevis, även om detta kan medföra praktiska problem i form av exempelvis att ett vittne lämnat olika uppgifter vid olika tidpunkter. Därmed ansågs flera av de omständigheter och bevis som riksåklagaren åberopat vara prekluderade. Det bör dock nämnas att ett av justitieråden var skiljaktig i fråga om ettårsfristen och av åsikten att även äldre material skulle få åberopas, så länge något åberopat bevis eller omständighet befann sig inom ettårsfristen. Ett argument för detta var att, om resning beviljas, inga hinder finns för att beakta dessa omständigheter och bevis i den efterföljande rättegången.
Diesen menar att HD:s dom i Petterson-målet visar på orubblighetsprincipens tyngd vid resning till den tilltalades nackdel. Han lyfter även det faktum att det hade funnits en risk för missbruk om ettårsfristen tolkats på det vis som riksåklagaren föreslog. Sökanden skulle då kunna spara uppkomna bevis till ett senare tillfälle när denne är säker på att resning kan beviljas och således sätta regeln ur spel.104
En strikt tolkning har således gjorts av Högsta domstolen i fråga om ettårsfristens tillämpning. Huruvida HD:s praxis kan anses ha rört sig i en annan riktning efter Petterson-målet diskuteras i avsnitt fyra.
3.3 Materiella förutsättningar för resning
3.3.1 Resningsbestämmelsen
Resning till den tilltalades nackdel regleras i 58 kap. 3 § RB. Det är första styckets andra punkt som är av intresse för detta arbete. Av bestämmelsen framgår att resning till men för den tilltalade är möjligt om…
…det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt någon omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller till att detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.
Av andra stycket följer sedan att resning enligt ovan nämnda bestämmelse inte får beviljas…
…med mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
För att bevilja resning på denna grund krävs alltså att flertalet förutsättningar är för handen samtidigt. Dessa förutsättningar presenteras nedan.
3.3.2 Omständighet eller bevis
Det material som är möjligt att lägga till grund för en resningsansökan måste utgöra antingen en omständighet eller ett bevis.
Med omständighet åsyftas ett rättsfaktum eller ett moment i ett sådant. Ett rättsfaktum avser i sin tur en omständighet till vilken en rättsföljd är kopplad, t.ex. ett slag som grund för en misshandel.105 Som tidigare nämnts är det av avgörande
vikt att omständigheten täcks av den ursprungliga domens rättskraft, eftersom det annars är möjligt att pröva omständigheten i en ny rättegång – resning behövs då inte.
Ett bevis kan avse såväl ett bevisfaktum, bevismedel eller hjälpfaktum.106 Ett
bevisfaktum utgörs av en omständighet som direkt eller indirekt styrker existensen
av ett rättsfaktum eller ett moment i ett sådant.107 Ett bevismedel kan till exempel
utgöras av ett ej tidigare hört vittne.108 Med hjälpfaktum avses till sist ett
bevisfaktum med betydelse för bedömningen av ett annat bevisfaktums bevisvärde.109
3.3.3 Brott av viss allvarsgrad
Nästa förutsättning för att resning ska vara möjlig till den tilltalades nackdel är att det för brottet är föreskrivet minst ett års fängelse om den ursprungliga domen varit friande. Var domen istället fällande krävs att det i och med den nya prövningen blir fråga om att tillämpa en väsentligt strängare straffbestämmelse. Med väsentligt strängare straffbestämmelse menas att skillnaden i maximum mellan den straffskala som gäller vid den nya prövningen är minst ett års fängelse mer än vad som var maximum enligt den straffskala som tillämpades i den ursprungliga prövningen.110
Det kan noteras att det inte krävs att någon väsentligt mildare straffbestämmelse blir tillämplig vid resning till den tilltalades fördel, eller ens att det rört sig om ett brott av en viss allvarsgrad. I detta avseende är alltså kraven för resning till den tilltalades nackdel strängare.
3.3.4 Nyhetskravet
För att resning ska beviljas måste sökanden åberopa omständigheter och/eller bevis som inte åberopades i den ursprungliga prövningen. Detta så kallade nyhetskrav har att göra med att resning inte ska vara möjligt i de fall sökanden anser att domstolen gjort en felaktig bevisvärdering.111
Nyhetskravet kan exempelvis vara uppfyllt om ett vittne åberopas som inte tidigare hörts i målet. Det kan dock även vara så att ett vittne som redan hörts nu har en ny utsaga som avsevärt skiljer sig från den ursprungliga.112
Att endast sammanställa eller bearbeta redan åberopat material uppfyller inte nyhetsrekvisitet.113 Däremot kan, som framgår av praxis, en systematiskt gjord
107 Cars, Om resning i Rättegångsmål s. 152. 108 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 198. 109 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 200. 110 Welamson & Munck, Rättegång VI s. 204. 111 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 169. 112 Cars, Om resning i rättegångsmål s. 171.
sammanställning och sakkunnig granskning av ett material under särskilda omständigheter leda till att nyhetskravet uppfylls. En sådan omständighet kan vara att man använder sig av nya vetenskapliga rön.114
3.3.5 Giltig ursäkt
Ett krav som hör till det ovan nämnda nyhetsrekvisitet är kravet på giltig ursäkt. Kravet innebär att sökanden måste göra det sannolikt att han:
- inte kunnat åberopa beviset eller omständigheten under den ursprungliga prövningen (första ledet), eller
- att han hade giltig ursäkt för att inte ha gjort det (andra ledet).
Av förarbetena framgår att kravet har att göra med utgångspunkten att den ordinarie prövningen ska vara den enda. Underlåter en part att åberopa sådant material denne haft kännedom om under den första rättegången får hen stå sitt kast.115 I vissa fall kan det dock inte begäras att parten ska inse betydelsen av en
omständighet eller ett bevis under den första prövningen. I sådana fall kan parten anses haft en giltig ursäkt för att inte ha åberopat materialet.116
Kravet på giltig ursäkt gäller även i tvistemål, men inte när det kommer till resning i brottmål till den tilltalades fördel. Man kan fråga sig om ursäktsrekvisitet bör tillämpas mer strikt vid resning till den tilltalades nackdel jämfört med tvistemålen. Cars menar att så är fallet och säger att regelns tillämpning beror på arten av det aktuella målet.117 Cars anger vidare att kravet kan skifta beroende på sökandens
juridiska färdigheter. Det kan nämligen ställas högre krav på att en juridiskt utbildad sökande inser en omständighets betydelse för målet och därför förutsätts åberopa omständigheten under den ursprungliga prövningen.118
I NJA 1966 s. 340 behandlades frågan om giltig ursäkt. I fallet hade en man dömts för grovt häleri i tingsrätten. Domen överklagades av mannen, som i hovrätten framhöll att han i själva verket medverkat vid tillgreppet av stöldgodset och inte vid dess försäljning. Åklagaren medgav detta och uttalade att han ämnade väcka ny talan
114 NJA 1975 not C 125. 115 Prop. 1939:307 s. 27. 116 SOU 1938:44 s. 574.
