MÅL NR. Ö 936-20 – DEN NYA DNA-ANALYSEN

beaktande av den åberopade bevisningen hade dömt F.I så som delaktig i mordet på K.N.

Martinsson anser att det är svårt att dra några generella slutsatser från resningsmål, eftersom omständigheterna oftast är så pass speciella. Det han anser att man kan ta med sig från målet är dock att HD i Mordet i Kastberga möjligen fann sannolikhetskravet uppfyllt på ett för begränsat underlag, och att vittnesuppgifterna kanske skulle ha bedömts mer försiktigt. Det går inte enligt honom att bortse från att fallet kan ge upphov till fler resningsansökningar (och beviljade sådana) i framtiden, i fall där det nya materialet bygger på vittnesuppgifter. Om så skulle ske anser Martinsson att det går att ifrågasätta om domstolarna verkligen tillmäter orubblighetsprincipen tillräcklig betydelse.143 Jag håller med om att de slutsatser som dras i resningsfallen måste göras med viss försiktighet, åtminstone när det gäller Högsta domstolens uttalanden som hänför sig till omständigheterna i det enskilda fallet snarare än principiella uttalanden. Gällande sannolikhetskravet görs inga principiella uttalanden som skiljer sig från tidigare rättsfall. Den slutsats som jag anser kan dras, i linje med vad Martinsson anger, är att domstolen åtminstone inte kan anses ha valt en restriktiv linje. Istället beviljades resning trots de omständigheter som talade för en försiktig värdering av vittnesmålen.

4.6 Mål nr. Ö 936-20 – Den nya DNA-analysen

4.6.1 Bakgrund

Det sista fallet som behandlas i detta avsnitt är ”Den nya DNA-analysen”. Målet rör en man som i tingsrätten dömdes för våldtäkt mot barn, men som i hovrätten friades. I målet hade åklagaren åberopat en DNA-analys av den tilltalades kalsonger. Analysen gav dock inga tydliga svar i fråga om andra personers DNA utöver den tilltalades eget.

Åtta år efter att hovrättsdomen vunnit laga kraft gjordes med stöd av ny DNA-teknik en förnyad analys av de kalsonger som åberopats i det tidigare målet. Eftersom den nya analysen påvisade DNA även från målsäganden ansökte riksåklagaren om resning till nackdel för den tilltalade.

4.6.2 Ettårsfristen

I målet aktualiserades ettårsfristens tillämpning. Den tilltalade menade i fallet att ettårsfristen passerat, eftersom den DNA-teknik som användes i resningsmålet kom till åklagarens kännedom flera år innan det att ansökan om resning gjordes. Högsta domstolen framhöll här att utgångspunkten för fristberäkningen är när en till riksåklagaren underställd åklagare får kännedom om det förhållande som ansökan grundas på. Domstolen anförde sedan:

”När en ansökan grundar sig på nya analyser som har kommit till stånd genom de brottsutredande myndigheternas försorg kan detta sätt att beräkna fristen på emellertid leda till resultat som är mindre väl förenliga med grunderna för ettårsfristen. Så kan vara fallet om det går lång tid från det att det nya analysresultatet är klart till dess att åklagaren får kännedom om det. I en sådan situation kan det finnas skäl för att i stället räkna fristen från när analysresultatet borde ha överlämnats till åklagaren. Däremot skulle det föra för långt att, såsom (den tilltalade) har förordat i detta mål, räkna fristen redan från när åklagaren fick kännedom om den teknik som möjliggjorde den nya analysen.”144

HD öppnade alltså i målet för att tillämpa ettårsfristen på ett mer strikt sätt än vad som framgår av bestämmelsens ordalydelse. Detta eftersom det avseende DNA-analyser kan vara så att analysresultat blir liggande en längre tid utan att komma till åklagarens kännedom. När så är fallet undergrävs ettårsfristens bakomliggande syfte, det vill säga upprätthållandet av orubblighetsprincipen. Trots uttalandet valde domstolen att inte frångå huvudregeln om fristens beräkning. Istället skulle fristen beräknas från och med att åklagaren fått del av den nya DNA-analysen.

Varför HD ansåg det nödvändigt att lyfta ett alternativt sätt att beräkna ettårsfristen på, när detta sätt därefter inte användes, är inte helt klart. Möjligen ansåg HD att det finns en risk för att det i framtiden inkommer resningsansökningar där analysresultat blivit liggande under en lång tid, och att det därför behövde klargöras att sådana ansökningar kommer att avvisas. Slutsatsen som går att dra gällande ettårsfristen är att HD åtminstone inte förändrat förutsättningarna för resning i en mer tillåtande riktning här.

4.6.3 Giltig ursäkt

Eftersom den bevisning som åberopades i resningsansökan byggde på ny DNA-teknik ansågs nyhetskravet vara uppfyllt. En fråga som aktualiserades i högre grad var huruvida åklagaren kunde anses haft giltig ursäkt att åberopa omständigheterna och bevisen först vid denna tidpunkt.

Enligt HD kan långtgående krav allmänt sett ställas på åklagaren avseende vilka utredningsåtgärder som är tillräckliga och vilken bevisning som ska åberopas i ett brottmål. En begränsning som dock måste beaktas enligt domstolen är att åklagaren i vissa fall inte har haft praktiska möjligheter att åberopa viss bevisning vid den ursprungliga prövningen. När det kommer till teknisk bevisning menade HD att en åklagare ska kunna utgå från att de som ansvarar för analyser av teknisk bevisning145

har sådan kompetens som krävs och att de följer teknikutvecklingen. Det kan således inte krävas att en åklagare vänder sig till andra aktörer för att få en analys av materialet. Av praktiska skäl kan inte heller krävas, ansåg domstolen, att en åklagare tar initiativ till nya analyser av material som redan analyserats. I det aktuella fallet skedde prövningen av målet i hovrätten under mars månad 2011. Den nya analystekniken blev tillgänglig 2009 men togs i bruk hos NFC först under senare delen av 2011. Tekniken var alltså förvisso tillgänglig under prövningen i hovrätten, men användes inte i NFC:s verksamhet under denna tid. Domstolen ansåg därför att åklagaren haft giltig ursäkt för att inte åberopa bevisningen.

HD:s bedömning avseende ursäktsrekvisitet har enligt mig goda skäl för sig. Det vore att ställa för höga krav på åklagaren att kräva att denne ordnar andra DNA-analyser än de som tillhandahålls av NFC, den myndighet som sköter DNA-analyser av teknisk bevisning åt de brottsbekämpande myndigheterna i Sverige. Vidare vore det väldigt långtgående och i det närmaste praktiskt omöjligt om man i alla de fall, där någon friats på grund av bristande teknisk bevisning, krävde att en ny analys gjordes så fort ny teknik blev tillgänglig hos NFC. I det aktuella fallet dröjde det cirka åtta år från det att tekniken togs i bruk hos NFC till dess att den kom att användas på det tidigare analyserade materialet. Detta skulle möjligtvis kunna ge upphov till en diskussion om huruvida man ska kunna vänta hur länge som helst med en analys,

145 Idag Nationellt forensiskt centrum, NFC. Tidigare kallades avdelningen Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL.

eller om gränsen måste dras någonstans. En fast gräns vore dock vansklig att ställa upp, eftersom omständigheterna skiljer sig åt från fall till fall.

Ursäktsrekvisitets tillämpning i detta fall bekräftar enligt min mening farhågan om att resningsmålen avseende nya tekniska analyser skulle kunna komma att öka i framtiden. Som synliggörs i målet kan ny teknik möjliggöra nya analyser av sådant material som tidigare inte givit ett tillräckligt träffsäkert resultat för att utgöra underlag för en fällande dom. Det skulle kunna röra sig om gamla fall där den ”nya” tekniken funnits tillgänglig under lång tid, men ännu inte testats på det aktuella materialet. Ett exempel är att det tagits fram en ny DNA-profil i det så kallade ”Malin-fallet”, ett mord som skedde 1996 där den påstådda gärningsmannen friades i Högsta domstolen. I och med den nya DNA-profilen har förundersökningen i målet återupptagits och fallet skulle onekligen kunna bli föremål för en resningsansökan till nackdel för den friade mannen.146

4.6.4 Sannolikhetskravet

Vad gäller sannolikhetskravet gick Högsta domstolen igenom den ursprungliga domstolens domskäl. I domskälen framhölls avsaknaden på DNA-spår som en brist i utredningen. Vidare menade den ursprungliga domstolen att målsägandens uppgifter skulle bedömas med särskild försiktighet. Detta bland annat eftersom han på grund av sin ålder inte hörts inför domstolen. Dessutom framgick av utredningen att målsäganden på grund av en funktionsnedsättning ibland gjorde saker för att få uppmärksamhet, hade ett intresse för dyra saker och hade varit målsägande i andra ärenden rörande sexualbrott. Högsta domstolen fann här att den nya DNA-analysen läkte den brist som hade förelegat i samband med den tidigare prövningen. Vidare ansåg HD att det inte fanns några hinder mot att omvärdera den ursprungliga domstolens bedömning gällande målsägandens trovärdighet (en hänvisning gjordes här till NJA 2013 s. 931 och NJA 2020 s. 518). HD ansåg att man kunde anta att den ursprungliga domstolen hade värderat målsägandens utsaga på ett annat sätt om den hade haft stöd i den tekniska bevisningen, vilket den nu fått i ljuset av ny utredning. Med hänsyn till detta ansåg HD att det kunde anses sannolikt att den

ursprungliga domstolen med de nya omständigheterna och bevisen hade dömt mannen för brottet.

Så som nämnts angående de tidigare rättsfallen är det svårt att dra några generella slutsatser angående domstolens bedömningar i resningsmål, särskilt angående sannolikhetskravet. I det aktuella fallet framkommer egentligen inga principiella nyheter vad gäller sannolikhetskravet. Istället rör det sig snarare om en tillämpning av redan fastslagna principer, anpassade efter de speciella omständigheterna i just detta fall. Enligt mig illustrerar dock målet på ett bra sätt hur den utveckling som skett i HD i fråga om resningsinstansens ökade möjligheter till självständiga bedömningar kan komma att användas i framtida mål om teknisk bevisning. Just teknisk bevisning kan vara av stor vikt för att bekräfta eller motbevisa uppgifter som redan prövats av den ursprungliga domstolen. Den tekniska bevisningen kan alltså i flera fall ge ny betydelse för redan prövade omständigheter och bevis och således möjliggöra nya självständiga bedömningar för resningsinstansen. Att så är fallet förstärker farhågan om att resningsärendena kan komma att öka i framtiden.