SAMTIDA UTVECKLINGAR PÅ KOLLISSIONSKURS

5.5 Samtida utvecklingar på kollissionskurs

5.5.1 Den potentiella krocken

I avsnitt fyra och i detta avsnitt har två olika utvecklingar beskrivits. Den ena berör resningsinstitutet och handlar främst om att förutsättningarna för resning till den tilltalades nackdel har vidgats i praxis. Dessutom finns en farhåga om att teknikutvecklingen hos de brottsbekämpande myndigheterna resulterar i fler resningsansökningar framöver. Båda faktorerna talar för att resningsinstitutet kan komma att bli ett större verktyg i straffprocessen i framtiden (självklart med beaktande av att institutet fortfarande är tänkt att tillämpas i undantagsfall och för de grövsta brotten). Den andra utvecklingen som håller på att ske handlar om straffprocessen i sin helhet. Som ovan beskrivits kan sistnämnda utveckling innebära att resningsinstitutets vara eller icke vara i svensk straffprocess kan komma att behöva ses över. Det rör sig alltså om två utvecklingar i motsatt riktning vilka, menar jag, riskerar att ”krocka” någon gång framöver (även om det som sagt inte går att säga när, eller ens med säkerhet att det kommer bli så).

Så hur bör vi tänka framöver – ska resning till den tilltalades nackdel vara ett användbart verktyg nu när vi blir bättre på att lösa äldre fall, eller bör institutet tyna bort i en utveckling mot en mer renodlad ackusatorisk straffprocess? Frågan har såklart inget enkelt, eller för den delen ”rätt” svar, och är dessutom kanske snarare att beteckna som kriminalpolitisk än juridisk. Vidare krävs att man innan dess besvarar stora frågor om straffprocessens funktion och ändamål för framtiden. Några sådana uttömmande svar kan inte ges i denna uppsats. Jag tänkte dock ändå ge mig an att uttrycka min åsikt i frågan, med fokus på de juridiska aspekterna av resning till den tilltalades nackdel.

5.5.2 Bibehållet resningsinstitut eller renodlat ackusatorisk process?

Som nämndes i avsnitt 2.4 är det inte helt solklart vilken funktion som resning till den tilltalades nackdel egentligen uppfyller inom straffprocessen. Det mest närliggande synes vara att det har att göra med allmänna intressen kopplade till straffprocessens effektivitet, genom det faktum att avsaknaden av institutet hade

kunnat leda till stötande resultat för rättskänslan.171 Att motiven bakom institutet inte är särskilt tydligt formulerade innebär dock inte att de går att avfärda som irrelevanta. Att allmänheten upplever straffprocessen som ineffektiv sänker förtroendet för rättsväsendet och riskerar få innebörden att straffbuden inte får samma handlingsdirigerande verkan som avsett.172 Här anser jag att det främst är resningsinstitutets symbolvärde som är av betydelse – att det finns en praktisk (om än svåråtkomlig) möjlighet att uppnå resning till den tilltalades nackdel signalerar att det även efter meddelad dom finns processrättsliga verktyg som kan användas vid behov. Avsaknaden av institutet hade exempelvis kunnat medföra att den som frikänts hade möjlighet att erkänna brottet så fort domen vann laga kraft utan risk för konsekvenser. Detta hade såklart varit utomordentligt stötande och sannolikt fått allmänheten att ifrågasätta straffprocessens ändamålsenlighet.

Ett annat argument som enligt mig talar för värdet av ett bibehållet resningsinstitut är hänsynen till målsäganden. Som tidigare nämnts173 anses det inte finnas några enskilda intressen till stöd för resning till den tilltalades nackdel. Jag bemötte detta med att ett sådant intresse visst finns, åtminstone på ett allmänt plan – men att detta inte verkar ha tillmätts någon större vikt vid utformningen av resningsinstitutet. Att intresset inte beaktats som argument för införandet av institutet utgör dock enligt mig inte något hinder för att använda det som ett argument för dess bibehållande, vilket jag ska visa i det följande.

Någon som förespråkar en inkvisitorisk process är Robberstad. Hon menar att straffprocessens högsta och kanske enda funktion är att finna den materiella sanningen och att en inkvisitorisk straffprocess är den mest passande modellen för detta.174 En av anledningarna till det är att hon anser att målsäganden skjuts åt sidan i en renodlad partsprocess (där ju ”parterna” som räknas snarast är staten genom åklagaren mot den tilltalade).175 Även om jag inte nödvändigtvis håller med om att den materiella sanningen är processens viktigaste funktion, om ens en viktig sådan, anser jag att Robberstad har en poäng. Ett exempel på att målsäganden skjuts åt

171 SOU 1926:32 s. 237.

172 Se avsnitt 2.2.4.

173 Se avsnitt 2.4.5.

174 Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon, bl.a. s. 3 f. och 95.

sidan i en renodlat ackusatorisk process är de i SOU 2019:38 framförda förslagen om ett ökat ansvar över påföljdsfrågan för parterna. Enligt förslagen blir påföljdsfrågan föremål för förhandling mellan åklagare och misstänkt eller tilltalad, där målsägandens intressen skjuts undan. Bland annat föreslås som tidigare nämnts att målsäganden inte ska ha rätt att väcka enskilt åtal när åklagaren lagt ner förundersökningen som en följd av den misstänktes medverkan. Med det sagda menar jag att en renodlat ackusatorisk process riskerar att osynliggöra målsäganden, vilket särskilt blir fallet om det inkvisitoriska institutet resning till den tilltalades nackdel försvinner. Att en ny prövning kan göras då nya omständigheter framkommit innebär ju att målsäganden (och dennes familj) får en ny chans till upprättelse. Detta anser jag bör vara ett argument för institutets bibehållande, även om målsägandens intressen alltså inte beaktades vid institutets införande.

Det tredje och sista argumentet jag vill framföra till stöd för ett bibehållande av resningsinstitutet handlar om ett av de skäl som de ovan nämnda utredningarna åberopar till stöd för en övergång till en mer ackusatorisk process. Som angavs ovan är parternas ökade kompetens ett tungt vägande skäl till en sådan övergång. Jag är benägen att hålla med om att den ökade kompetensen hos åklagare och försvarare är ett rimligt argument för att generellt sett ge parterna ett större inflytande över processen. Detta argument gör sig dock inte gällande när det kommer till resning på grund av nytillkomna omständigheter. Som framgått i arbetet är det just i de fall då det inte går att klandra åklagaren för att de för resningen aktuella bevisen och omständigheterna inte tidigare åberopats, som resning beviljas. Även detta anser jag talar för att resningsinstitutet bör behållas – att åklagaren idag har större kompetens än vid rättegångsbalkens införande innebär ju inte att de kan förhindra att bevis och omständigheter framkommer efter att en brottmålsdom vunnit laga kraft. Särskilt gäller detta den tidigare nämnda situationen att ny DNA-teknik börjat användas hos NFC efter målets avgörande.

Allt sammantaget menar jag att resning till den tilltalades nackdel är ett institut som bör behållas. I förlängningen innebär det att vissa inkvisitoriska inslag i straffprocessen måste bestå. Jag håller alltså inte helt med den syn som framförs i utredningarna om att straffprocessens inkvisitoriska delar är förlegade och bör försvinna. Huruvida straffprocessen överlag bör gå åt ett mer ackusatoriskt håll ligger

dock som sagt utanför ramen för denna framställning. Det kan här tilläggas att reaktionen från politiskt håll efter NJA 2016 s. 851, där HD ju valde en restriktiv linje, var att föreslå nya regler där även en skärpt påföljd kan medföra resning.176

Reaktionen skulle kunna antyda att man även från politiskt håll anser att resningsinstitutet är användbart och snarare bör utvidgas än inskränkas. Förslaget framstår som något motsägelsefullt, med bakgrund av den riktning man arbetar för att föra straffprocessen åt.

Att resningsinstitutet bör bestå innebär dock inte att jag anser att den utveckling som skett i Högsta domstolens praxis det senaste decenniet bör fortsätta. Som jag framförde i avsnitt 4.7.2 anser jag att det finns en risk att en sådan utveckling blir oförenlig med ändamålen bakom resningsinstitutet. Därför bör förutsättningarna för att bevilja resning tillämpas strängt och höga krav bör ställas på åklagarna. Resningsinstitutet ska alltså endast komma till användning i undantagsfall. På så vis respekteras orubblighetsprincipen och den tilltalade ges skydd mot flera processer om samma sak.